Ute i den stora teknikbloggsvärlden har begreppet MiFi plötsligt blivit väldigt inne. Det är en personlig nätverkshubb som kombinerar en WiFi-router och ett 3G-modem. Man sätter i ett SIM-kort, trycker på en knapp och vips, skapar MiFin ett trådlöst nätverk som man kan koppla upp en dator, iPod eller internettablet mot och surfa på det mobila bredbandet utan dongel. I princip fungerar den alltså som ett USB-modem, men kontakten mellan modemet och datorn är trådlös och flera prylar kan vara uppkopplade samtidigt.

På sajten Mobile Industry Review finns en film som visar hur elegant det fungerar (länk nedan). Däremot klarar det inbyggda batteriet i MiFin bara ca fyra timmars surfande innan det måste laddas. En snabb sökning på webben visar att Novatels MiFi i Finland kostar ca 250–280 €.

Alternativen

En smidigare lösning för den som råkar ha en HSPA-telefon med WLAN och en hyfsad datadeal med sin operatör är att använda mobilen som en MiFi – det blir mycket billigare. 

Programmet är föredömligt enkelt att komma igång med och dessutom berättar det hela tiden hur mycket mobildata man laddar ner, för sådana som eventuellt behöver hålla koll på den saken. Har man mobilt bredband kopplat till den vanliga mobilanslutningen är det här ideallösningen, eftersom man inte behöver hålla på och flytta sitt SIM-kort från mobilen till ett USB-modem (men det kan löna sig att investera i ett reservbatteri till mobilen). Det finns en tre veckors testversion av programmet, vill man köpa det kostar det 19,99 € + moms. 

Film: MIR testar en MiFi
Läs mera om WMWiFiRouter (företagets hemsida)
Läs mera om JoikuSpot (företagets hemsida)

(Ursprungligen publicerad 10/09/09.)

Logitech är ju inte helt obekanta som tillverkare av diverse datortillbehör. Listan över möss och tangentbord som firman har spottat ur sig är lång. Vi har testat några av de nyare prylarna: ett trådlöst diNovo-tangentbord för bärbara datorer, samma tangentbord för Mac-datorer och den likaledes trådlösa lasermusen V550 Nano, likaså tänkt för bärbara datorer.

Idén med Logitechs diNovo-tangentbord är ju att allt flera använder enbart laptop, som inte alltid är det mest ergonomiska alternativet för långa arbetsdagar på kontoret. Då är det bra att kunna koppla in ett extra tangentbord som dessutom har numeriskt tangentbord och massor av funktionsknappar.

Bamsing

Vi testade PC-versionen av tangentbordet tillsammans med minidatorn Amilo Mini (recension här nedan). Mac-versionen testades med en MacBook. Tangentbordet är stort och gediget, faktiskt till ytan nästan dubbelt så stort som en Amilo Mini! Utformningen av båda tangentborden är elegant i svart med ett brett handledsstöd i borstad aluminium. Tangentbordet har en sluttande utformning, det är lite högre i bakre kanten än i främre, lutningsvinkeln kan inte justeras. Responsen är mjuk, utan att kännas svampig och knapparna är stora och rejäla. Slaglängden är lagom, d.v.s. längre än på många andra tangentbord. Logitech kallar det för Perfectstroke, vilket innebär att slaglängden är på 3,2 mm mot vanligtvis 2,2 mm (det här säger vi väl medvetna om att alla användare har individuella preferenser – testa alltså innan du köper!). Till en början känns det underligt att tangenterna i den nedre raden är upphöjda och har en rundad profil, men man vänjer sig. Mellanslagstangenten har ett ihåligt, klonkande ljud, medan de övriga tangenterna är betydligt tystare.

Det här är alltså ett trådlöst tangentbord som fungerar med en mottagare (2,4 GHz) som kopplas in i en ledig USB-port på datorn. Den som nöjer sig med tangentbordet som det är behöver sen inte göra mera, men den som själv vill kunna bestämma vilka funktioner som ska dölja sig bakom de många funktionsknapparna i den övre raden får lov att installera Logitechs egen programvara (finns också på svenska). Med programvaran kan man också t.ex. ställa in om man vill att F-knapparna ska fungera utan att man behöver trycka på FN-knappen först, vilket är speciellt bra på Mac-versionen, där FN-knappen är lite fånigt placerad så att händerna kolliderar när man vill trycka på F13–F15. En annan bra grej är att man bl.a. kan avaktivera den irriterande Caps Lock-knappen.

Tangentbordet kräver hela fyra AAA-batterier, men enligt specifikationerna ska de hålla i tre år – men kom ihåg att stänga av tangentbordet när det inte används!

Två saker som designern glömde 

Med tanke på att Logitech uttryckligen marknadsför de här tangentborden för att användas med bärbara datorer tycker vi att de kunde ha tänkt på två små detaljer, som lite stör i den annars så välutformade helheten:

1. När man tar datorn med sig i väskan måste man komma ihåg att ta ut USB-mottagaren (den är av samma storlek som en minnespinne och riskerar att brytas av om den följer med datorn). Så varför finns det inte en förvaringsplats för den någonstans i eller på tangentbordet? Nu försvinner den lätt i det allmänna kaoset på skrivbordet och den har dessutom inget lock eller annat skydd för USB-kontakten. 

2. Om man skulle vilja använda tangentbordet bekvämt tillbakalutad i soffan skulle det inte skada om det hade en liten trackpad, så man kunde styra kursorn på skärmen utan att dessutom ha en mus inkopplad (vi har sett andra varianter av diNovo-tangentbord med trackpad, så knowhowen finns). Eftersom tangentbordet kräver en USB-port och de flesta möss också kräver en blir det ju lite brist på lediga portar.

Mac- och PC-versionerna skiljer sig inte mycket, annat än att Mac-människor ju förväntar sig att se äpple/pennisymbolen där Windowsfolket har sin Windowsflagga. En del av F-knapparna på Mac-versionen är förprogrammerade för Exposé, Dashboard, CoverFlow och annat Mac-aktigt. Känslan, stilen och vikten är identisk på båda. Till sin utformning är diNovo tyngre, mera ”arbetsmässigt” och kontorssakligt i jämförelse med vardagsrumsoptimerade, superslimmade diNovo Edge som vi har testat en gång – men så är det också kring 50 euro billigare. 

Mus, trådlös minimottagare och ”dockningsstation”, alltså den lilla upphängningsknoppen som ska limmas fast på datorlocket.

En mus är en mus är en mus...

Vad gäller datormöss är det väl svårt att hitta på något som får en mus att skilja sig från mängden. Alla varianter är ju redan uppfunna, trådlösa och trådade, supermöss med 38 knappar och de allra simplaste med en enda knapp, höger- och vänsterhänta och dubbelhänta och så vidare.

Logitech marknadsför den trådlösa lasermusen V550 med att den ska lämpa sig extra väl för laptop-användare. I motsats till många andra laptopmöss är den här inte extremt liten, utan håller ett normalformat som torde passa de flesta händer. Den är inte heller hopfällbar och inte kombinerar den presentationspekare, IP-telefon och mus i samma skal. Nej, försäljningsargumentet för den här musen är att det följer med något som högtidligt kallas för en ”dockningsstation”. Det är helt enkelt är en liten knopp som kan limmas fast på datorlocket. På den knoppen kan man sedan hänga upp musen så den inte flyger omkring. Musen hänger relativt säkert på knoppen och dessutom stängs den av när man placerar den i ”dockningsstationen”. Det här är säkert praktiskt för den som bär datorn i handen på kontoret, men opraktiskt om man vill ha in datorn i en trång väska. I en elegant liten aluminiumask finns putsdukar för att rengöra datorns yta innan man limmar fast ”dockningsstationen”, en extra upphängningsknopp och ett verktyg för att ta bort knopparna igen. Ett plus ger vi för att det också följer med en USB-förlängningssladd/docka för dem som har sina USB-portar obekvämt placerade på baksidan av datorn.

Minimal mottagare 

Den trådlösa mottagaren kopplas in i en ledig USB-port, där den bara sticker ut ynka 7 millimeter och alltså är så liten att man kan lämna den kvar där för evigt – om man har tillräckligt många lediga portar, alltså. Och ska man ta bort den gäller det att sikta noga – när vi äntligen fick grepp om den lilla dutten flög den i en vid båge rakt ner i ett vattenglas! Efter att ha torkat upp fungerade den dock normalt igen. Vill man ta bort USB-mottagaren finns det, fiffigt nog, plats för den inne i batterifacket på musen – precis det som vi efterlyser med tangentborden, alltså. 

Själva musen är enkel, men ganska bekväm med sin lätt sluttande yta och små urgröpningar på sidorna för tummen och lillfingret att vila i. Vi ogillar allt för lätta möss och med sina 120 gram känns den här ganska förtroendeingivande. Antalet knappar är tre, de två vanliga och en gummibeklädd liten knapp, vars funktion man kan variera om man installerar Logitechs programvara. Scrollhjulet är gummibeklätt och rullar med med tydliga klick. Mottagaren tappade kontakten en gång under testperioden, men det fixade sig när musen stängdes av och sattes på igen. Batterierna sägs räcka i 18 månader.

Vi är ivriga förespråkare för ergonomiska möss och till den kategorin hör inte den här musen. Men som enkel basmus utan allt för många finesser fungerar den bra. Däremot är vi inte helt säkra på om vi skulle kunna gå runt med musen dinglande på datorlocket utan att förlora vår värdighet... 

Specifikationer: 
Logitech diNovo Keyboard for Notebooks 
Logitech diNovo Keyboard Mac Edition 
Trådlösa tangentbord 

Storlek: 43 x 17 x 2,2 cm, vikt: 0,9 kg med batterier 
Systemkrav: Windows XP/Vista eller Mac OS X (10.3.9 eller senare), en USB-port, CD-ROM eller internetkontakt för programvaran 
Medelpris enligt Hintaseuranta 88 € 

Logitech V550 Nano 
Trådlös lasermus för bärbara datorer 

Storlek: 9,9 x 5,8 x 3,4 cm, vikt: 120 g med batterier och mottagare 
Systemkrav: Systemkrav: Windows XP/Vista eller Mac OS X (10.3.9 eller senare), en USB-port, CD-ROM eller internetkontakt för programvaran 
Medelpris enligt Hintaseuranta 44 €

(Ursprungligen publicerad 10/12/08.)

Alltså, hur många nya MP3-spelare behövs det? Är inte butikerna redan fulla med musikspelare? 

Creative tycker i alla fall att det alltid finns utrymme för produktutveckling i segmentet ”inte alltför dyra spelare med bra skärm, plats för minneskort, X-Fi-ljudförbättring och WLAN”. Den nyaste heter Creative Zen X-Fi with Wireless LAN, den kommer i antingen 16 eller 32 GB och vi har testat den! 

13 knappar, ingen pekskärm

Utseendemässigt är Zen X-Fi inget speciellt, det är den vanliga svarta lådan i ungefär kreditkortsformat, men lite tjockare. Speciellt med den är att Creative struntar både i slitna klichéer, som scrollhjul, och i underliga nymodigheter, som pekskärm. Den här spelaren hanteras med 13 små, runda knappar på fronten; nio lätt upphöjda symbollösa knappar ordnade i ett rutfält på 3x3 samt två symbolförsedda knappar över och två under rutfältet. På baksidan finns en vippknapp som dubblerar som på/av- och hold-knapp. De nio knapparna i mitten är pilknappar som används för navigering och de fyra övriga är bakåtknapp, kontextuell meny-knapp, genvägsknapp och spela/stoppa. Det kan låta oöverskådligt, men man lär sig snabbt systemet och kan navigera också i mörker (knappsatsen är inte belyst). 

Ska vi säga något om ljudet? Det är bra. 

Nej, vi skämtar – lite mera kan man säga. Recensenter runt om i bloggosfären har ganska unisont berömt kvaliteten på ljudet i den här spelaren. Sedan förhåller sig en del lite tveksamt till det som är ett av Creatives försäljningsargument: X-Fi-teknologin, som består av två delar: en s.k. ”Crystalizer” som ska återställa det ljud som går förlorat när musiken packas ihop till MP3:or (WMA... etc.) och ”Expand”, som är till för att ge musiken mera rymd: istället för att allt ljud pressas ihop och kläms in i örongången på en punkt i örat känns det mera ”på riktigt”, som om man lyssnade på ett band som står någonstans framför en. Crystalizern kan vara på, av eller på max, medan expandern antingen är på eller av. 

Delade åsikter om X-Fi – men vi gillar! 

Snabbgenvägen på spelaren är förinställd på att gå till X-Fi-inställningarna och det är säkert bra, eftersom de flesta säkert vill leka med den ett slag. En del avskyr nämligen X-Fi-teknologin, andra (som vi) tycker att den förtjänar sin plats. Ljudet blir ofta mera levande och fylligare, instrument hörs mera distinkt, ljudbilden blir snyggare, helt enkelt och det känns som om kvaliteten faktiskt höjs på hårt komprimerade filer. Men teknologin lämpar sig definitivt inte för alla sorters musik – och inte för alla öron heller, så här får var och en lyssna sig fram. Det är för övrigt ganska lätt, eftersom Creative packar ner ett par bra in-ear-lurar i paketet – för en gångs skull måste man inte börja med att kasta de medföljande hörlurarna i soporna (enligt tillverkarens egen uppgift kostar lurarna 49,90 om man köper dem separat och det borde borga för någon sorts kvalitet). Den som ogillar hörlurar kan förresten använda den inbyggda högtalaren istället. Och just det: det finns också en equalizer med en handfull förinställda lägen och ett manuellt för den som riktigt vet vad den vill ha ut av ljudet. 

Musik ordnas nätt enligt spellista, album, artist etc, som man är van vid. Albumomslag visas i låtläge, inte när man bläddrar. Som vanligt kan man fortfarande inte gå runt hörnet i menyerna, men med hörnknapparna i blocket med navigeringsknappar kan man hoppa längst upp – längst ner – en skärmbild i taget upp eller ner. 

På en 2,5-tumsskärm går det någotsånär att se på filmer och bilder. Skärmen har tillräckligt hög resolution för det – men varning för att spelaren är lite kinkig med videoformat och -codecar, så när man synkar över filmer med programvaran Creative Central (som följer med) ska de ofta konverteras, vilket inte går snabbt och kan leda till kvalitetsförsämringar. Men det här är väl knappast den spelare man använder för att se på helaftonslångfilmer med? 

Minneskort, jo... 

X-Fi-spelarna med WLAN har antingen 16 eller 32 GB inbyggt minne, vilket är helt okej för en så pass liten spelare. Dessutom kan minnet som sagt utvidgas med ett SD-kort. En besvikelse är däremot att de bilder, filmer och låtar man har på minneskortet inte integreras i spelarens bibliotek, utan man kommer åt dem från en helt egen, separat meny. Däremot kan man importera material från minneskortet till spelaren. 

Radio finns också, vi tyckte att den sprakade och brusade lite onödigt mycket i hemförhållanden, men mottagningen är definitivt inte lika dålig som på tidigare Creative-spelare vi har testat. 

Ingen surfmaskin 

Och så det där trådlösa, då. Först av allt: man kan inte surfa på webben med Zen X-Fi och räckvidden är inte förfärligt stor. WLAN används för att 

• lyssna på podcasts som ligger på Creatives server,
• chatta med andra Zen-användare (man måste först aktivera ett konto hos Creative) och med kompisar som använder Yahoo Instant Messenger eller Windows Live Messenger,
• samt trådlöst spela upp musik och titta på filmer och bilder som man har liggande på hemdatorn eller hemmaservern.

Att lyssna på podcasts fungerar bra och är rätt roligt, speciellt om utbudet blir större och lite mera uppdaterat. Chattandet fungerar, men är lite besvärligt och att lyssna på musik som ligger på hemdatorn är något som alla recensenter säger att fungerar strålande, om man bara har konfigurerat datorn så den fungerar som en UPnP-server (Universal Plug and Play). Vi tror att det stämmer, men efter att i flera timmar förgäves ha försökt få Zen att kommunicera med redaktionens PC gav vi upp. Men det beror nog på att redaktions-PC:n har drabbats av härdsmälta, inte på spelaren – så pass entydiga är nämligen lovorden i bloggosfären. 

Knökiga knappar 

Spelaren kommer ihåg lösenord till nätverk man loggar in på och det är bra. Det är nämligen rätt knökigt att knappa in text med Zen X-Fi. Knappsatsen är väldigt oresponsiv, så ibland får man trycka och trycka innan det händer något. Och sen är logiken inte av denna världen: när man ska skriva text dyker en bild av en gammaldags, hederlig mobilknappsats upp på skärmen. Har man sedan nio fysiska knappar ordnade 3x3 bredvid skärmen + ett par till under dem kunde man ju tänka sig att knappen längst upp till vänster motsvarar 1, den i mitten i översta raden är a, b, c, 2, den till höger är d, e, f, 3 och så vidare. Men nej, knapparna är fortfarande bara navigeringsknappar som styr kursorn på skärmen upp, ner, åt sidorna och diagonalt. Så ska man skriva lösenordet ”olau” navigerar man med pilknapparna kursorn på skärmen till 6:an, trycker på okej (som är mittknappen på knappsatsen) tre gånger för att få ett ”o”, sedan vidare med navigeringsknapparna ett steg åt vänster, trycker på nytt på ”okej” tre gånger för att få ett ”l”... ja, ni fattar. När man ska okeja sitt lösenord navigerar man kursorn längst ner på den virtuella skärmen och trycker på ”okej”, som fortfarande alltså är knappen i mitten. Det går inte snabbt. Och det gör också att chattandet antagligen inskränker sig till mkt krta txter och några smajlisar. En mobil med hyfsad knappsats och T9 slår alla gånger den här! En nackdel är också att man inte kan chatta medan man gör annat – WLAN-funktionerna kan inte vara igång samtidigt som musik-/videospelaren, vilket kanske beror på att det äter enormt mycket batteri. Spelaren som ska kunna veva musik i 25 timmar kroknar på 3 när man leker med WLAN. 

Så chattandet ska man kanske räkna som en extra bonus, men det kan inte vara ett köpargument – den som har riktigt stora chattbehov har väl för länge sedan skaffat en chattklient till mobilen som fungerar snabbare och lättare. De övriga trådlösa funktionerna är inte tokiga, bara man ser till att ha med sig USB-kabeln, så man kan ladda batteriet vid behov. Andra godsaker här är kalender, uppgifter och kontakter (som synkas över från datorn, man kan inte mata in information direkt i spelaren), röstinspelning, möjlighet att välja teman och konfigurera menyerna efter egen smak. 

Vi tycker att navigeringen kunde ha gjorts på ett elegantare sätt och WLAN-funktionerna kunde utvecklas (typ med en webbläsare?), men i det stora hela är det här ändå en inte oäven musikspelare. Kapaciteten är rätt stor, formatet litet – och ljudet är bra, vilket är det viktigaste. 

Creative Zen X-Fi med WLAN 
Specifikationer 

Kapacitet: 16 GB / 32 GB, plats för SD/SDHC-kort 
Mått: 55 x 83 x 12,5 mm, vikt: 70 g 
Skärm: 2,5-tum, 16,7 miljoner färger 
Creative X-Fi-ljudförbättring, inbyggd högtalare, radio med 32 kanalplatser, röstinspelning, kalender, kontakter m.m. WLAN: Trådlös strömning, nedladdning av innehåll, textchatt 
Ljudformat: MP3, WMA (DRM 10), AAC (M4A), WAVE, Audible 
Videoformat: WMV9, MPEG4, DivX, XviD (320 x 240) 
Fotoformat: JPEG 
Krav på datorn: Windows XP (Service Pack 2), XP 64-bitars, Vista och USB-port, Windows Media Player 10 eller högre, 130 MB ledigt hårddiskutrymme 
Batteritid: musik 25 h / 15 h med högtalare (tillverkarens uppgift), video 5 h 
Menyspråk: svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, holländska, spanska, franska, italienska, portugisiska, polska, ryska, tjeckiska, grekiska, ungerska turkiska, koreanska, japanska, kinesiska, 
Pris: 16 GB: 199 €, 32 GB: 289 € 

PC Magazines recension 
Den här hittade vi på Washington Posts webbplats 

(Ursprungligen publicerad 04/09/08.)

Det kommer att dröja ett slag innan webbsurfandet per mobilen blir lika smidigt och mångsidigt som med datorn, men Opera klarar av förvånansvärt mycket, Och det stora, stora plusset är att alla sidor man vill titta på körs genom Operas servrar, som krymper ner dem. Därmed blir datakostnaderna mycket lägre än med mobilens vanliga webbapplikationer. Om det finns en applikation vi alltid rekommenderar för alla är det Opera! 

Nerladdningen går lättast genom att man surfar till operamini.com med mobilens existerande webbläsare. 

Opera Mini, mera info
Har du en egen blogg/webbsajt? Här kan du testa hur den ser ut i Opera Mini!

(Ursprungligen publicerad 15/05/08.)

(Edit i september 2010: Sedan den här recensionen publicerades första gången, i april -08, har allt förändrats: USB-modem, programvaror och överföringshastigheter. Men den här texten kanske kan ha ett historiskt intresse.)

USB-modemen för mobilt bredband sprider sig som mässling på ett överfullt dagis. Vi har testat hur det fungerar, både med PC och Mac!

Som vi tidigare har berättat fick Prylbloggen för en tid sedan ett exemplar av DNA:s ”Mokkula” att testa. Det här är alltså ett USB-modem som man matar med ett SIM-kort, och vips! har man mobilt bredband i datorn. 

Själva modemet tillverkas av Huawei, modellen heter E220 och de andra operatörerna har också samma modem i sitt sortiment. Modemet är en liten oval dosa som kopplas in i datorn med en kort USB-kabel. När det inte används är det inga problem att bära med sig i en ficka, det tar inte större utrymme än ungefär två USB-minnespinnar. Rent tekniskt sett klarar modemet av att skyffla data med GPRS, EDGE, UMTS och HSDPA. Maxhastigheten är upp till 7,2 Mbps, men det har man ingen nytta av här i Finland, eftersom ingen av våra mobiloperatörer än så länge klarar av att erbjuda mer än 2 Mbps. 

På PC 

Att använda ”Klönten” (se fotnoten!) på en PC med Windows XP går som en vals. Första gången man kopplar in modemet får man installera den programvara som följer med – det är bara att klicka okej några gånger, enklare kunde det inte vara. Sen kör hjälpprogrammet Mobile Partner igång automatiskt så fort man pluggar in modemet. Skriv in PIN-koden, och så är det bara att surfa. Programmet är enkelt och snyggt, man kan komma åt telefonboken, skicka SMS direkt från datorn och få statistisk över förbrukningen (vilket bra om operatören råkar ha satt gränser för hur mycket man får surfa per månad). Det funkar, helt enkelt. Plug’n’play så man får tårar i ögonen.

På Mac 

På en Mac är det lite mera komplicerat. Ingen Mac-mjukvara följer med. Vid förfrågan skickar DNA en bruksanvisning och en driver. Men det visar sig att drivern inte räcker ensam, man behöver också ett program, Huawei.app. Efter att vi hittat det (se länk här nedan) och installerat både driver och program funkar allt. Tills det plötsligt inte funkar. Alla inställningar kollas och testas, inget hjälper. Detsamma händer på en annan Mac vi testar med. Drivern och programmet rivs ut och installeras på nytt – och först efter det funkar modemet snällt också på äppeldatorn, om man gör de rätta inställningarna (bland annat måste man eventuellt själv sätta in operatörens så kallade APN – operatören ger snällt den informationen, om man inte hittar den på webben). 

Huaweis program är enormt asketiskt: det bara visar att anslutningen är igång, inget annat. Ingen adressbok, ingen förbrukarstatistik, inga SMS som PC-kusinerna får. Dessutom startar programmet inte automatiskt när man kopplar in ”Klönten”. Den som vill ha mera information om anslutningshastighet och förbrukning måste använda ett program som t.ex. Launch2Net – det kostar 65 euro, men fungerar i gengäld oklanderligt varje gång och kan hålla reda på flera olika enheter (t.ex. om man ibland vill kunna surfa med vanliga mobilen via Bluetooth). 

Enligt DNA håller Huawei på och jobbar med bättre programvara för Mac. Vi får hoppas det – Launch2Net är visserligen en utmärkt produkt, men det är lite orättvist om Mac-användare ska betala en extra ”skatt” på 65 euro (och då kan man fortfarande inte skicka textisar via datorn).

Hastigheter

Vårt 3G-nät klarar som sagt maxhastigheter på 2 Mbps. För tillfället erbjuder DNA anslutningar med maxhastigheter på 384 eller 512 kbps och 1 Mbps (konkurrenterna har anslutningar med upp till 2 Mbps). Intressant är att åtminstone den mätare vi använde ofta mätte upp hastigheter på mer än 1 Mbps! Men, men – till saken hör att man ofta också får mindre än den utlovade maxhastigheten. Och det känns. När den maxhastighet man utgår ifrån är såpass låg som den är gör det genast ont om den sjunker ens litegrann. Enkelt sagt: Skillnaden mellan 1200 kbps och 600 kbps känns betydligt större än skillnaden mellan 10 Mbps och 5 Mbps... 

I alla fall, under testperioden mätte vi upp hastigheter på allt mellan dåliga 625 och hyfsade 1594 kbps hemma, tre kilometer från centrum av Helsingfors. Medianhastigheten låg på ungefär 1200 kbps. I de södra stadsdelarna kom vi en gång upp i 1176 kbps (med en exakt likadan Mokkula igång vid grannbordet), men följande gång, en liten bit västerut, blev hastigheten bara 739 kbps. Fast det är ju ändå jättebra i jämförelse med en bensinstation inte långt från Hangö: 232 kbps! Med sådana hastigheter läser man sin e-post, om ens det. Här kan man ändå inte anklaga DNA, för kollar man deras täckningskarta på webben så ser man att mer än så utlovas inte heller i den trakten. 

Det intressanta är att också om nedladdningshastigheterna varierar ganska kraftigt så håller sig ändå uppladdningshastigheterna konstant kring ca 350 kbps (utom på bensisen i de västnyländska skogarna, där den var patetiska 89 kbps). Så om man vill ha ett mobilt bredband för att kunna ladda upp stora filer till nätet, och inte bara plocka ner dem från nätet, gäller det att vänta tills nät och operatörer erbjuder HSUPA också (High Speed Uplink Packet Access). 

Skaffa eller inte? 

Nästan alla våra operatörer erbjuder exakt samma modem och exakt samma anslutningar för ungefär samma pris (typ 19,90 för 1 Mbps). Ofta vill de att man ska binda upp sig för 24 månader och betala 5 euro i månaden för modemet, men i gengäld är det inget tak på hur mycket man surfar. Så det viktigaste när det gäller att välja operatör är väl att studera deras täckningskartor mycket noga – DNA har en tydlig och bra karta som det går att zooma in på, Soneras karta är alldeles för grov för att vara till nytta för den som vill kolla hörbarheten på sommarstugan, medan Elisas karta också är relativt noggrann. 

Helsingin Sanomat hade en artikel om mobilt bredband för inte så länge sedan. Deras råd var att den som skaffar ett mobilmodem för att använda det på någon specifik plats ska kräva att få det som öppet köp, så det kan returneras ifall det visar sig att stugan ligger i radioskugga. Som konsument har man rätt till det – vad försäljarna tycker är sedan en annan sak... 

Komplement eller enda anslutning? 

För Prylbloggsredaktionen är saken helt klar: mobilt bredband är ett härligt komplement de gånger man är ute någonstans där det inte finns WLAN. Men att byta ut den nuvarande hemmaanslutningen på 10 Mbps mot en som ger sådär 1,2 Mbps är vi inte beredda att göra. Men så är vi också storkonsumenter av internet. Den som bara läser e-post, googlar och surfar lite lätt klarar sig säkert bra med enbart en ”Klönt”. Om man bor inom täckningsområdet, vill säga... 

Förresten: Vår kära regering hoppades år 2004 att den vanligaste anslutningshastigheten för oss finländare i slutet av år 2007 skulle vara på 8 Mbps. Med det kan de nuvarande mobila bredbanden inte konkurrera. Men å andra sidan, berättar senaste numret av tidningen Tietokone, är den vanligaste anslutningshastigheten i våra hushåll just nu faktiskt 1 Mbps. Och då är ju mobilmodemet konkurrenskraftigt. 

DNA:s täckningskarta finns här 
Soneras täckningskarta är här 
Elisas täckningskarta 

Här hittar man bruksanvisning och mjukvara för Mac OS X (med lite tur fungerar den också) (Fungerande Mac-programvara följer numera med USB-modemen.)
Launch2Net är ett kommersiellt alternativ 

Fotnot: Vi tycker fortfarande att Mokkulan borde ha ett svenskt namn. Vi valde att kalla den för en ”Klönt”. Ordet finns inte i ordböckerna, men det gör inte ”Mokkula” heller. ”Mukkula” finns, det är Mokulla (i Lahtis) på svenska, ”mukula” är en knöl eller lök, ”mukulakivi” är en kullersten, ”mukura” och ”möykky” är en klimp eller en klump. ”Klönt” är en finlandism, det betyder också ungefär klimp eller klump.

(Ursprungligen publicerad 18/04/08.)