Jahapp, så här ser det ut om man söker efter presskontakter på en stor svensk mobiltillverkares finska webbplats. En snigelpostadress i Tyskland är allt som erbjuds; ingen e-post, inga telefonnummer - för att inte tala om sånt som Twitterflöde eller Facebooksidor. Prylbloggsredaktionens ödmjuka åsikt är att det inte är så man gör om man vill markera att man är ett dynamiskt företag som ligger i framkant på utvecklingen...

På företagets rikssvenska hemsida finns åtminstone en e-postadress till pressavdelningen med ansvar för de nordiska länderna (dit Finland ju hör, åtminstone än så länge).

Det första intrycket av X10 mini är – just det, att den är så liten. Den är mindre än alla småmobilers urfader, Nokia 8210 från 1999, men har ändå alla de finesser man kan förvänta sig av en modern smartlur (för jämförelsens skull: Nokia 8210 mätte 101,5 mm x 44,5 mm x 17,4 mm och vägde 79 g, X10 mini har måtten 83 x 50 x 16 mm och vikten är 88 g). Eventuellt är det just för att understryka litenheten som tillverkaren har valt att inte falla för VersalSjukan – modellerna heter faktiskt mini och mini pro, utan versaler.

X10 mini och mini pro skiljer sig enbart genom att pro har ett utfällbart qwerty-tangentbord med riktiga, fysiska knappar, vilket har gjort den 7 mm högre och 32 gram tyngre än mini.

Tumstorlek

Den första frågan som alla ställer sig är förstås om en så liten telefon med pekskärm kan vara något att ha? Svaret är att den fungerar överraskande bra. Sony Ericsson har fixat till ett eget användargränssnitt som ligger över operativsystemet Android. I många fall kan man faktiskt hantera mobilen med tummen, för med en så liten skärm som 2,5 tum når man bekvämt över hela skärmen utan att behöva byta grepp.

På startskärmen ligger genvägar till fyra ofta använda applikationer (man kan byta ut dem som man vill), en i varje hörn av skärmen. Resten får man fram genom att gå in i programmenyn med ett tryck på mittknappen under skärmen eller genom att klicka pilsymbolen nertill på skärmen. Lite förvirrande är kanske att de fyra appar som man väljer att sätta i hörnen på startskärmen sedan inte längre hittas i programmenyn – det är alltså själva appen man placerar i hörnet, inte en genväg/widget.

Som på alla Androidmobiler kan man ha en rad widgetar på startskärmen. Men på den här mobilen ryms det bara en per sida, man växlar mellan dem genom att svepa i sidled över skärmen. Notifikationerna finns som vanligt i en rullgardinsmeny som man drar ner från övre kanten av skärmen. Där ser man förutom vanlig info om nätverk, inkomna meddelanden, kalendernotifikationer och sånt också en fiffig genväg till att stänga av och slå på datatrafik i mobilen.

Styvt ibland

Det enda vi har att klaga på ifråga om handhavandet är när man ska låsa upp telefonen: först ska man klicka på på-/avknappen upptill på telefonen och sedan på menyknappen på framsidan, under skärmen. Även om vi gillar skärmlås är det här obekvämt, för att man måste byta handgrepp för att komma åt båda knapparna.

De fysiska knapparna för meny, hem/programmeny och tillbaka ligger i ett silverfärgat band under skärmen. På ena flanken finns volymknapparna och en fysisk kameraknapp, upptill på- och avknappen. De fysiska knapparna kräver ibland ett lite för hårt tryck för att kännas riktigt bekväma, speciellt kameraknappen är besvärlig och vi har svårt att få bilder utan rörelseoskärpa, just för att man måste trycka så hårt innan det händer något (vi upplevde att problemet var värre på mini pro än på mini).

Att skriva på den lilla skärmen går lättare än vi trodde. Det beror på att Sony Ericsson helt har skippat qwerty-tangentbordet och bara erbjuder en traditionell knappsats med vanlig telefonlayout. Logiskt, eftersom ett fullt qwerty-skärmtangentbord hade blivit allt för plottrigt – skärmen är kapacitiv, så det går ju inte att använda pekpenna. Med en knappsats med nio knappar blir ytan för varje knapp så pass stor att man kan skriva med tummen, om man inte har byggjobbarhänder. Den inbyggda ordboken fungerar bra, men går att stänga av för den som föredrar att skriva på gammaldags sätt. Lite irriterar vi oss över sättet att visa ordförslag: de svävar i en ruta som kan dyka upp var som helst på skärmen – i mitten, till höger... Om man inte godkänner det ord som föreslås i första hand, utan klickar på pilen för att se flera förslag, dyker de upp i ett svävande fönster till vänster på skärmen. Att ordrutan hoppar av och an på det sättet känns onödigt.

Lätta språkval

Ett stort plus är att det bara krävs två tryck för att byta skrivspråk – de mest använda språken hamnar överst i den imponerande långa listan över tillgängliga språk. För att få fram siffertangenter sveper man över tangentbordet från höger till vänster och drar fram ett numeriskt tangentbord och från den andra kanten drar man fram en symbolmeny om man behöver t.ex. smilisar. Skärmen ger en lätt vibrationsrespons (men när vi testade den tangentbordslösa minin hände det ett par gånger att vibrationen hakade upp sig och gav ifrån sig irriterande långt surrande). Alla menyer har en blå bakgrund med vit text – det ser fräscht ut, men en del användare kanske skulle önska lite större kontrast mellan text och bakgrund.

Mini pro har som sagt ett fysiskt tangentbord som glider ut från sidan av luren. Skärmbilden vrider sig förstås 90 grader när man fäller ut det. Tangenterna är små och kvadratiska, men väl separerade och har egna knappar för å, ä och ö (tyvärr har det lett till att kommatecknet istället kräver två knapptryck, alt+komma). Känslan är bra, knapparna är lagom fasta, varken för lösa eller hårda i avtrycket. Fastän ”å” har fått en lite underlig placering klarar vi snart av att skriva ganska snabbt och utan några tyrckfel.

Det fysiska tangentbordet lockar till att skriva långa texter – men: det finns bara två pilknappar; framåt och bakåt, inga som låter en bläddra upp och ned i texten. Har man klumpiga fingrar är det besvärligt att redigera text när man bara kan flytta kursorn genom att peka på skärmen.

Ifall man tvekar mellan mini utan tangentbord och mini pro med tangentbord skulle vi nästan rekommendera mini pro. Visst, den blir en liten aning större, men mini pro är fortfarande en väldigt liten mobil. Och enligt MBnets Hintaseuranta är prisskillnaden futtiga 13 euro!

Zooma med klick

Med en mobil som ständigt är uppkopplad är förstås webbsurfandet en viktig del av upplevelsen. Det går riktigt bra med WebKit-webbläsaren. Eftersom skärmen är så liten får man zooma en hel del för att kunna läsa text och träffa rätt när man ska klicka på länkar. Det gör man genom att vidröra skärmen, så att en -/+-symbol dyker upp och så klickar man på plustecknet – de här mobilerna har inte multitouch, så det går inte att zooma med nyprörelser. Vi lät en normalstor karl använda mini pro i några dagar och det här visade sig vara en av de större stötestenarna, för att de små zoomningssymbolerna blir så små att det är svårt att träffa rätt om man har grövre fingrar (men det fysiska tangentbordet uppskattades).

Webbläsaren radar snällt om texten när man zoomar och på en punkt klår den redaktionens Samsung Galaxy S: mini-mobilerna klarar av att visa inbäddade You Tube-videor på webbsidor (de öppnas i den separata YouTube-appen), medan Samsung-luren bara visar en tom yta där det finns en inbäddad video. På den lilla QVGA-skärmen tittar man ju inte på långa filmer, men det är trevligt att i alla fall ha den möjligheten. Skärmen är inte heller den bästa på marknaden, den känns lite suddig och är inte så ljusstark i jämförelse med konkurrenterna. Däremot verkar den reagera snabbare än jätteskärmen på ”stora” Xperia X10.

Kameran är en femmegapixlare som tar helt okej bilder – de är skarpa och har för det mesta ganska naturliga färger. Som vanligt gäller att bildkvaliteten sjunker dramatiskt så fort ljuset blir lite sämre. Den lilla blixten är inte till stor hjälp, dess räckvidd är inte lång. Inställningsmöjligheterna är minimala, men funktionella: blixt på/av, makro-, skymning-, sport- och autoläge – men så är också gränssnittet väldigt tumvänligt, när man inte behöver peta i några små menyer. Makron gör ett gott jobb. Pekfokus finns inte, så man får använda det gammaldags sättet att trycka in knappen halvvägs och sedan komponera om bilden vid behov. I det här sammanhanget kan man notera att det inte finns någon kamera på fronten, man ringer alltså inte videosamtal med mini och mini pro.

FM-radion söker stationer automatiskt, inne i stan hittar den 17 stationer. Radion har ett väldigt enkelt gränssnitt; ett frekvenshjul som löper över skärmen, frekvenserna på de stationer som hittats är utskrivna på sidan om hjulet. Med ett klick registrerar man stationer som favoriter och kan sedan bläddra mellan dem med pilknapp upp/ner. För att hoppa från station till station drar man snabbt med tummen över tummen upp/ner över frekvensmätaren. Det är enkelt och funktionellt, precis som med kameran.

Musikspelaren är också den enkel, med smarta spellistor (senast tillagda, senast spelade, aldrig spelade) och musik ordnad enligt artist, smarta spellistor, eller alla låtar. När man spelar en låt dyker det upp en en oändlighetssymbol ovanför skivomslaget, trycker man på den söker mobilen efter mera information om artisten/låten på webben, t.ex. på YouTube. Elegant.

Timescape, njaa – Creatouch, ja!

En av Sony Ericssons egna godbitar är Timescape, en app/widget som visar de senaste inkomna meddelandena och uppdateringarna från Facebook och Twitter som svävande ”visitkort” som man kan bläddra genom. Timescape såg vi redan i stora X10:an, men vi kan inte påstå att vi gillar den bättre nu. Visst ser det snyggt ut, appen plockar t.o.m. in folks profilbilder, men ibland är det svårt att läsa den vita texten när den ligger på ett foto eller en logo. Finns det många uppdateringar att läsa in blir appen rätt långsam. Ett problem är att inte ens de 140 tillåtna tecknen i en twittring ryms på visitkortet, så nyttan av appen är tveksam, när man ändå måste klicka sig vidare till Facebook/Twitter/inkomna meddelanden för att kunna läsa hela texten.

Betydligt roligare hade vi med SE:s egen app Creatouch som låter en kreera imponerande snygga skrivbordsbakgrunder till mobilen. Bilderna är optimerade för den lilla skärmen, så om man för över dem till en annan telefon med större skärm är de inte alls lika krispiga och fina längre, men de fungerar. Tyvärr finns inte appen på Android Market, för åtminstone än så länge är den Sony Ericssons egen lilla godbit.

Appar, ja. Det här är som sagt Android-telefoner, så man kan ladda ner program enligt eget val. Men alla appar är inte tillgängliga: förutom betalappar, som ju inte alls finns i Finland ännu, begränsas utbudet också av att mini och mini pro använder en gammal version av operativet, 1.6 (2.2 är den allra senaste). En uppdatering till 2.1 är utlovad under det sista kvartalet i år, men det krävs lite jobb från Sony Ericssons sida att göra den specialanpassning i det egna UXP-gränssnittet som krävs för de här mobilerna. En annan begränsande faktor på appmarknaden är förstås den lilla skärmen.

Lite minne, mycket batteri

I alla fall hittade vi alldeles tillräckligt med saker att ladda ner. Förutom underhållningsappar också sådant som Android-telefoner av någon anledning alltid saknar, trots att de minsann behövs: en vettig batterimätare, en filhanterare, en uppgiftshanterare, en hygglig anteckningsapp. Av de här är uppgiftshanteraren nog viktigast, för med en telefon som kan multitasking har man lätt så många appar öppna att minnet inte räcker till. Det inbyggda minnet är på 128 MB, av det är maximalt ca 60 MB tillgängligt (vår redaktionstelefon har upp till 200 MB). När det lediga minnet sjunker ner mot 20 MB och mobilen segar ihop är det bra att kunna stänga av överflödiga program med ett klick.

Förutom det där med inbäddade videor vinner minimobilerna över vår Samsung-bjässe på en annan punkt: medan redaktionstelefonen måste laddas minst en gång i dygnet klarade vi med normal användning att hålla igång mini och mini pro i ett par dygn utan laddning. I viloläge klarar de sig förstås i flera dagar. På tre-fyra timmars hård användning; surfande, spelande, appnedladdande, film, foto tömmer man kring 50 % av batteriet.

De här små, relativt batterisnåla mobilerna skulle lämpa sig utmärkt som MiFi, d.v.s. som en WiFi-hotspot för trådlöst mobilsurfande via datorn, men tyvärr måste man vänta på en uppgradering till Android 2.2 för att få den funktionen (ifall SE inte väljer att implementera det i sin 2.1-uppgradering). Å andra sidan är det fortfarande ett litet mirakel att man kan klämma in så många funktioner i en så liten mobil – och nu har vi inte ens talat om GPS med Google Maps och Wisepilot, men det finns alltså och fungerar, även om den lilla skärmen inte är optimal för navigering.

Slutsats

Trots sina små brister tycker vi att både mini och mini pro är trevliga mobiler. De är små, smidiga och kul att använda. Gränssnittet är genomtänkt och fungerar bra. Skärmen kunde vara skarpare och ljusstarkare och mobilerna kunde ha mera minne, men det här är ändå riktiga smartlurar! Prismässigt är de dessutom väldigt konkurrenskraftiga och med sitt smidiga format kan de säkert locka nya användargrupper.

Specifikationer
Xperia X10 mini och Xperia X10 mini pro
Android-mobiler i miniformat

Nätverk: GSM/GPRS/EDGE 850/900/1800/1900, UMTS/HSPA 900/2100, UMTS/HSPA 850/1900/2100
Övrig uppkoppling: WiFi, Bluetooth, mikro-USB, aGPS (Google Maps, Wisepilot)
Storlek: mini – 83 x 50 x 16 mm, 88 g; mini pro – 90 x 52 x 17 mm, 120 g
Skärm: kapacitiv, 2,55 tum, TFT, 240 x 320 pixlar (QVGA), ej multitouch
Minne: Inbyggt minne 128 MB, stöd för minneskort (mikro-SD, max 16 GB)
Inmatningssätt: på pekskärmen, 9-knapparslayout med prediktiv textinmatning, mini pro dessutom utdragbart qwerty-tangentbord (med egna knappar för å, ä, ö)
Operativsystem: Android 1.6
Kamera: 5 megapixlar, blixt, autofokus, videoinspelning
Musikspelare, ringsignaler i MP3 och AAC, smarta spellistor, albumomslag
FM-radio med RDS
Webbläsare: WebKit
Program: Exchangestöd (via Roadsync-appar), Timescape med Facebook- och Twitterintegrering, Creatouch (skapa egna skrivbordsunderlägg), klocka, kalender, e-post, miniräknare + gratisappar som laddas ner via Android Market
Batteritid (3G): samtalstid 3,5 h, passningstid 360 h (tillverkarens uppgift)
Färger: mini – svart, vitt, lime, rött, rosa, silver (utbytbara skal); mini pro – svart, rött, vitt
Språk (menyer, T9): svenska, finska, engelska, danska, norska, isländska, tyska, holländska, franska, spanska, katalanska, galiciska, italienska, portugisiska, rumänska, bosniska, kroatiska, tjeckiska, polska, ryska, serbiska, slovakiska, slovenska, bulgariska, ukrainska, albanska, grekiska, lettiska, litauiska, baskiska, estniska, ungerska, turkiska, kazakiska, indonesiska, malajiska, javanesiska, sundanesiska, tagalog, kinesiska
Medelpris enligt MBnets Hintaseuranta: mini 293 €, mini pro 306 €.

(Ursprungligen publicerad 10/09/10)

EISA (European Imaging & Sound Association) har delat ut sina priser för årets bästa prylar i olika kategorier. Bästa smartmobilen i Europa blev Samsung Galaxy S (nyligen recenserad här på Prylbloggen), bästa mobil för sociala medier blev Samsung Wave (nyligen recenserad här på Prylbloggen) och bästa mobiltelefon i Europa blev Sony Ericsson X10 mini (recension kommer snart här på Prylbloggen).

Intressant är att vinnarmobilerna alla är pekskärmsmobiler som fungerar på öppna plattformar (Android och Bada), vilket gör att det är lätt att utveckla nya applikationer. För användarna är det dessutom lätt att hitta och installera appar, tack vare centraliserade programbutiker som fungerar direkt i telefonen.

Vi börjar tro att framtiden redan är här – och den stavas varken N-o-k-i-a eller S-y-m-b-i-a-n...

Läs mera om utmärkelserna på EISA:s webbplats.

(Ursprungligen publicerad 16/08/10.)

Sorgligt, men sant. Den mest använda mobilen i Finland är den ni ser på bilden: en ursimpel Nokia 2760 med GPRS/EDGE! Enligt en undersökning som Aalto-universitetet har gjort är 4,7 procent av alla mobiler som just nu används i Finland en 2760. För undersökningen har man samlat in användardata från TeliaSonera, Elisa och DNA, så den visar alltså inte vilka modeller som säljs just nu, utan vilka som faktiskt används i våra nät (med undantag för att TeliaSonera, som har monopol på iPhone i Finland, vägrar berätta hur många iPhone-användare det finns – de lär uppskattningsvis vara mindre än en procent). Nokia står sammanlagt för svindlande 88,7 procent av mobilerna, Samsung har 5,7 procent och Sony Ericsson 3,3.

IT-viikko berättar mera (på finska)

(Ursprungligen publicerad 07/05/10.)

Det finns mobiler som man testar lite sådär med en suck, för att de inte känns speciellt intressanta – sådana som inte skiljer sig från mängden eller som har för trötta operativsystem. Och så finns det mobiler som det känns lite ledsamt att skiljas från när testperioden är slut. Dit hör utan tvekan Android-mobilerna. ”Google-mobilerna” är inte äldre än att de fortfarande känns nya och fräscha. Operativet har stor potential och antalet nedladdningsbara applikationer växer för varje dag.

Vi har testat två stycken; en ”fin”, Sony Ericssons nya flaggskeppsmobil Xperia X10, och en mera vardaglig, Samsungs Galaxy Spica. De allra största skillnaderna mellan dem är a) skärmen, X10 har 4 tum (854 x 480 pixlar), medan Spica har 3,2 tum (320 x 480 pixlar) och b) priset: X10 kostar knappt 600 euro och Spica lite drygt 300. 

X10 kör Android version 1,6 och Spica version 1,5, men båda ska kunna uppdateras till den senaste versionen, 2,1. Samsung har redan släppt sin uppdatering, medan Sony Ericsson måste jobba mera med att anpassa sitt operativ, så det dröjer innan det är klart för nedladdning.

Wow och knäckebröd 

Till det yttre skiljer de två sig en hel del: X10 är en enorm platta med bara tre knappar på fronten (meny, hem och tillbaka). Vårt ex är i blänkande vit plast med en silverfärgad rand runtom och ett behagligt rundat – men halt – bakstycke. Wow-faktorn är rätt hög, det är nästan så att den här mobilen kunde vara designad av Apple. Spica ser betydligt mera vardaglig ut, den har klumpigare linjer, är i svart plast med ett bakstycke med gummikänsla. Högtalaren och ramen runt OK-knappen är grannröda, men i övrigt är utseendet mera nedtonat. Om X10 är som en läcker bakelse är Spica som vårt vardagliga knäckebröd.

På Spicas front sitter hela 7 knappar och ett styrkors (meny, tillbaka, webb, hem, lur av och lur på, OK). Vi konstaterade redan med storebror Galaxy att det där med fyrvägsnavigationsknapp och OK-knapp faktiskt inte alls skadar. Det underlättar enormt när man surfar, bläddrar i menyer och redigerar text. X10 har förstås fördelen av att ha en större skärm, så det är lättare att peka och knacka direkt på den – men här måste det påpekas att den kapacitiva skärmen ibland inte hänger med, utan man ibland pekar och pekar flera gånger innan något händer. Med ett styrkors hade man sluppit en del av frustrationen – men då skulle förstås det asketiska utseendet bli lidande. X10 har en snabbare processor än Spica, men som många har konstaterat är skärmen långsam p.g.a. en onödigt långsam digitizer – mätningar visar att den jobbar i c:a 27 Hertz mot 36–72 för konkurrenterna (se länk i slutet av denna artikel). 

Läckra visuella effekter, men... 

Sony Ericsson har jobbat med att packa in Android i ett eget skal, som främst syns i flikarna Timescape och Mediascape. Timescape samlar alla händelser – meddelanden, Twitter-flöden, statusuppdateringar från Facebook, m.m. – i en snygg ström som presenteras som glasaktiga, svävande ”visitkort”. Det är läckert och känns modernt, men vi tycker att ikonerna för att sortera mellan de olika typerna av flöden inte reagerar tillräckligt bra. Har man ett väldigt aktivt socialt liv tar det också onödigt lång tid för telefonen att läsa in alla data innan man kan börja bläddra i dem. Mediascape samlar överskådligt musik, videor, foton (också webbströmmar ifall man vill, vilket ger en ny upplevelse). Musik kan sorteras enligt många olika kategorier – men här blir det nog segt att växla mellan dem, ibland glider väljaren för snabbt förbi det läge man vill nå. Mediespelaren känns m.a.o. lite för fin för sitt eget bästa.

Samsung håller det enklare: Android är Android och det duger bra, liksom. Musikspelaren har fyra ikoner i startläge: Artist, album, låtar och spellistor. Punkt. 

Inställningar i överflöd och tvärtom 

Samma tendens återkommer med kameran: i X10 har man blaffat på med en 8,1 megapixlare med utmärkta inställningsmöjligheter. Här finns inställningar för automatisk motivigenkänning, leendeavkänning, pekfokus, val av upplösning (från 8 till 2 megapixlar), motivval, fokusläge, exponeringskorrigering, självutlösare, vitbalans, bildstabilisator, geotaggning... Men det känns mycket underligt att man bara kommer åt (den onödigt svaga) fotolampan via de avancerade inställningarna, när de flesta andra inställningarna är nåbara genom att peka direkt på skärmen. Samsungs Spica har bara inställningar för geotaggning, videokvalitet, nattläge på–av. Fotolampa/blixt finns inte alls, inte heller zoom.

Bilderna vi tog med X10 var alldeles okej, även om vi ibland tyckte att det blir onödigt softade, det känns som om fokus skulle ligga lite fel hela tiden. Däremot fick vi ett par slående bra bilder i mycket svåra ljusförhållanden. Spica tar hyfsade bilder och de känns aningen skarpare än de som X10 tar – i dagsljus, vill säga. Däremot är linsen placerad så att vi ständigt hade ett finger i vägen för den. På TFT-skärmen är det omöjligt att upptäcka det i starkt solljus, nämligen. På X10 är problemet inte lika stort. 

En stor skärm gör det förstås lättare för klumpfingrar att kunna hantera mobilen, speciellt när man ska skriva in text. X10 har dessutom räksmörgåsbokstäver, bara man väljer ”standard”-skrivbordet i stället för Androids version. Då finns också ordlista på svenska. Samsung Spica har inte inbyggd svensk ordlista och tangentborden (det finns två att välja mellan) saknar egna knappar för å, ä och ö. Men ordlista och skandinaviskt tangentbord kan laddas ner från Android Market, så det är inget stort problem.

18.000 fria applikationer

Android Market är förresten ett av skälen till att vi gillar Android så mycket. En riktig telefon ska man kunna installera valfria program på – om det dessutom görs snabbt, elegant och smidigt är det ett plus. iPhone visade vägen med sin App Store och ju flera som kopierar den modellen, desto bättre. Programbutiken behövs minsann, eftersom Android-lurar av någon obegriplig anledning varken har anteckningsblock, filhanterare eller hygglig batterimätare från start. Trots att vi i Finland än så länge bara har tillgång till gratisappar finns det en hel del kul att leka med i appbutiken: sammanlagt finns det nu drygt 30.000 appar, av vilka 60 % är gratis.

Google-integrationen har vi skrivit om förr, där finns egentligen ingenting nytt. Kalendern synkas med Googles kalender på webben, kontakter och e-post likaså. För andra mejlsystem finns separat e-postprogram och i X10 finns tredjepartsprogramvara (Moxier) färdigt installerad för den som behöver Microsoft Exchange-stöd. Google Maps och webbsurfande fungerar förstås utmärkt på båda telefonerna, trots bristen på Flash. Att zooma genom dubbelklick eller multitouch funkar inte i tidiga Android-versioner, men Android har en annan, helt fungerande lösning: man kan klicka på plus och minus på skärmen för att förstora och förminska. Ett annat alternativ är att peka på en symbol som förminskar hela sidan och öppnar en ruta som fungerar som ett förstoringsglas. Den drar man över skärmen och där man släpper den zoomas sidan in.

Androids sätt att placera notifikationer i en rullgardinsmeny som dras ner uppifrån funkar bra – dyker det upp en notifikation, t.ex. om nya meddelanden, kan man dra ner rullgardinen och sen bara dra upp den igen, utan att behöva avbryta det man egentligen håller på med. En lite irriterande grej är att man är så beroende av nätkontakt: om lösenordet till Google är fel angivet kommer man inte ens åt kalendern och om man inte har nätkontakt kan man inte gå in i Android Market för att radera oönskade appar.

Sony Ericsson säljer extrabatterier som tillbehör, det verkar vara en bra investering för den som funderar på en X10. Det hände flera gånger att telefonen inte orkade en hel dag på en laddning. Galaxy Spica klarade sig i regel lite längre – men i ärlighetens namn kan det bero på att man hellre leker med X10 med sin gargantuanska skärm, än med den mindre och mera anspråkslösa Spica. Ändå är Spica inte alls någon dålig telefon, tvärtom. Den är bara lite mera vardaglig. Men om man sparar nästan 300 i pris kanske man kan leva med det?

IDG.se väckte bestörtning med att säga att X10 är seg 

Sony Ericsson förklarar bristerna i X10

Samsung släppper 2.1-uppdatering för Galaxy Spica i5700

Mera testfoton från de två mobilerna finns här!

Specifikationer
Sony Ericsson Xperia X10 

Storlek: 119 x 63 x 13 mm, vikt 135. g 
Skärm: 4 tum, kapacitiv, 854 x 480 pixlar, TFT 
Operativsystem: Android 1,6 (ska kunna uppgraderas till 2,1) 
Minne: internt minne 1GB, plats för minneskort – 8 GB ingår 
Processor: 1GHz 
Band: GSM/GPRS/EDGE 850 / 900 / 1800 / 1900 MHz, 3G: 900 / 1700 / 2100 MHz; HSPA; Bluetooth, A-GPS, WiFi 
Kamera: 8,1 megapixlar, autofokus, fotolampa, digital zoom 16 x 
Musik & ljud: WMA, AAC, MP3, AAC +, eAAC+ 
Videouppspelning: RealMedia, MPEG-4, H.263 video, AMR audio, WMV, H.264 
Videoinspelning: 800 x 480 pixlar, 30 fps 
Övrigt: Timescape, Mediascape, e-post, inkl. Microsoft ActiveSync, Google Sync, larm, kalkylator, m.m. – gratisprogram kan laddas ner på Android Market, 3,5 mm hörlursuttag 
Taltid (tillverkarens uppgift): Upp till 10 timmar (GSM) / 8 timmar (3G) 
Passningstid (tillverkarens uppgift): Upp till 415 timmar (GSM) / 425 timmar (3G) 
Språk, menyer och T9 (standardläget): svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, holländska, franska, spanska, portugisiska, italienska, tjeckiska, kroatiska, slovenska, polska, bulgariska, ryska, ukrainska, grekiska, ungerska, turkiska, indonesiska, malajiska, kinesiska, japanska 
Medelpris enligt Hintaseuranta: 576 € 

Specifikationer 
Samsung Galaxy Spica i5700 

Storlek: 115 x 57 x 13 mm, vikt 124 g 
Skärm: 3,2 tum, kapacitiv, 320 x 480 pixlar, TFT 
Operativsystem: Android 1,5 (kan uppgraderas till 2,1) 
Minne: internt 200 MB, plats för minneskort – 1GB ingår 
Processor: 800 MHz 
Band: GSM/GPRS/EDGE: 850 / 900 / 1800 / 1900 MHz, 3G: 900 / 2100 MHz; HSPA 3,6 Mbps; Bluetooth, A-GPS, WiFi (802.11b/g) 
Kamera: 3,2 megapixlar, autofokus, ingen blixt 
Musik & ljud: MP3 / AAC / AAC+ / eAAC+ / WMA; OMA DRM 1.0 
Videouppspelning: WMV / DivX / MPEG4 / 3GP / H.263 / H.264 
Videoinspelning: 320 x 240, 15 fps 
Övrigt: E-post; inkl. Microsoft ActiveSync, Google Sync; larm, kalkylator, m.m. – gratisprogram kan laddas ner på Android Market, 3,5 mm hörlursuttag 
Taltid (tillverkarens uppgift): Upp till 12,1 timmar (GSM) / 5,5 timmar (3G) 
Passningstid (tillverkarens uppgift): Upp till 656 timmar (GSM) / 362 timmar (3G) 
Språk, menyer: svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, holländska, franska, spanska, portugisiska, italienska, rumänska, tjeckiska, polska, slovakiska, grekiska, ungerska 
Språk, T9: engelska, tyska, holländska, franska, spanska, italienska, portugisiska, tjeckiska, polska (svenska kan laddas ner och installeras) 
Medelpris enligt Hintaseuranta: 319 €

(Ursprungligen publicerad 05/04/10.)

Det här lilla collaget är Prylbloggsredaktionens påskhälsning till er alla: det visar vad vi håller på med just nu. Tre olika prylar ligger på arbetsbordet och väntar på att recenseras. Exakt vad som döljer sig bakom dehär svartvita profilerna får ni veta inom kort!

Dessutom kan vi utlova en recension av den här småningom: 

PEN E-PL1 är det senaste tillskottet i Olympus serie av micro four thirds-kameror, alltså små, spegellösa systemkameror (modellnumreringen är kanske litet förvirrande: vi har tidigare recenserat den första i serien, som heter PEN E-P1, följande modell hette E-P2 och nu kommer alltså E-PL1). 

Vi har skickat kameran till en proffsfotograf för remissutlåtande och tar själva itu med den så fort vi får den tillbaka!

(Ursprungligen publicerad 01/04/10.)