I fråga om Androidtelefoner råder som bekant ett megahertz-race. Om processorer på 600–800 MHz kanske var okej för ett par år sedan är det nu 1 GHz som har platsar i kategorin ”okej sådär till vardags” – dit hör t.ex. Googleluren Nexus S. Galaxy S II vräker på med en dubbelkärnig processor på 1,2 GHz (och om ryktena stämmer kommer vi att få se fyrkärniga processorer redan nästa år).

Siffrorna spelar roll. Ju mera hästkrafter, desto snabbare och smidigare flyter allt; bläddra i menyer, surfa, spela tunga spel, köra flera appar samtidigt.

Read the rest of this post »

”Du liknar nån jag känner... vad sade du att du hette?”
”Ace! Jag heter Ace!” 

De första Androidmobilerna som nådde oss placerade sig ofta i det dyrare segmentet, men numera har utbudet breddats rejält. En titt på en av de mera populära elektronikbutikerna visar att det finns minst sjutton modeller från HTC, Huawei, LG, Motorola, Samsung, Sony Ericsson och ZTE i prisgaffeln 170 euro till drygt 320 euro.

Även om Prylbloggsredaktionen egentligen föredrar smartmobiler med ”extra allt” inser vi att det finns en stor marknad också för de lite billigare varianterna. Så vi har testat en Samsung Galaxy Mini (medelpris enligt Hintaseuranta 157 euro) och en Samsung Galaxy Ace (medelpris 285 euro).

Exemplaret på promobilden har orange ram runtom,
men det märks knappast. (Mini)

Eftersom Samsungs Androider inte skiljer sig så mycket från modell till modell och vi ju har recenserat några förr (de hittas via taggarna i högra spalten eller genom en sökning) kommer vi här att närmast fokusera på vad man eventuellt går miste om med en lågprismobil.

Bra knappar

Men först några ord om utseendet. Mini är en lätt knubbig sak med en skärm på 3,14 tum. Knubbigheten understryks av att skärmen inte är i widescreenformat. Vårt exemplar har en mörkt, lite skrovlig chokladbrun baksida med en lime-metallicgrön rand runtom (i Finland säljs den åtminstone i vitt, grått och lime). Mittknappen för hem/uppgiftshanterare är stor och rejäl, meny- och tillbakaknapparna är också fysiska och lagom lättryckta. På sidorna finns powerknapp och volymvippknapp – som vanligt finns det tyvärr ingen fysisk kameraknapp. På toppen har vi hörlursuttaget (3,5 mm) och USB-kontakten. Den döljer sig under en lucka som sitter fast med en gummistropp och som alltid är vi inte riktigt säkra på hur bra den håller i längden.

Skjutlucka!

Den lite dyrare Ace har ett formspråk som... öh... ska vi säga såhär: fjolårsmodellen Galaxy S anklagades för att påminna väldigt mycket om den tredje generationen av en viss tillverkares populära smartmobil. Och den här för osökt tankarna till den fjärde generationen av samma tillverkares populära mobil. Måtten är nästan på millimetern desamma också. Fast materialvalet är inte lika exklusivt, det är mycket plast i den här. Det svarta bakstycket är bekvämt ruggat för ett bra grepp, medan det vita skalet (jepp, Ace finns i svart och vitt) är blankt. Meny- och tillbakaknapparna är här kapacitiva touchknappar under skärmen, de är helt osynliga ända tills man vidrör dem, då bakgrundsbelysningen tänds. Batteriluckan gillar vi, det är en skjutlucka, sådan som alla mobiler borde ha. Ingen kameraknapp här heller. Skärmen är på 3,5 tum.

I bildspelet:
• Helt okej i svagt motljus en mulen dag (Ace)
• Den här blomman klarade Ace bättre än Nokiamobilerna
som vi testade nyligen. 

Billig mobil = billig skärm

Billiga mobiler kännetecknas ofta av att man använder enklare material och sämre skärmar. Mini, som är den billigare av de här två, har en mycket anspråkslös skärm med en resolution på 240x320 pixlar, d.v.s. lika många som Sony Ericssons fjolårsmobiler X10 Mini och Mini Pro hade på sina 2,55 tum. Det är så pass lite att texter i menyer och på webbsidor faktiskt kan vara svårlästa. Ace har fått dubbelt så många pixlar på sin skärm, 480x320 och skillnaden är märkbar (även om t.ex. fjolårets toppmodell Galaxy S har 480x800 på sin fyratumsskärm). Båda skärmarna är i alla fall kapacitiva och skärmen på Ace känns riktigt trevlig, att peta på den är som att glida med fingret över smör.

En annan sak som tillverkarna ofta sparar in på är processorn. Medan toppmodellerna idag kör på 1,2 GHz har Mini en processor på 600 MHz och Ace 800. I många fall är det tillräckligt för att man ska kunna hantera de vanligaste uppgifterna, men som vanligt är ju mera alltid bättre. Angry Birds går att spela, men blir nog ryckigt och knyckigt t.o.m. på Ace. Ett intressant fenomen var att fåglarna ofta släpptes iväg för tidigt, innan vi hade siktat färdigt. Det höjer ju svårighetsgraden en aning.

SD-kort, en nödvändig investering

Minne och lagringsutrymme är en tredje sak som man kan spara in på. Mini och Ace har ca 160 MB att tillgå för program, i övrigt finns inget lagringsutrymme, utan man är helt beroende av externa SD-kort – det följer med ett 2 GB-kort när man köper telefonen. Det här kan vara problematiskt så länge alla appar inte går att installera på SD-kortet; 160 MB är inte mycket om man vill frossa i appar. Uppgiftshanteraren hittar 232 MB RAM-minne i Mini och 278 i Ace, vilket är ganska normalt.

Båda mobilerna kör Android 2.2, men Samsung har lovat att en uppgradering till 2.3 ska finnas i dagarna. För att uppgradera mobilerna behövs en PC och programmet Samsung Kies.

Appar och video, med undantag

En nackdel med mobiler som har lite sämre specifikationer än toppskiktet är att det finns en appar som inte funkar för mobilen, speciellt med Minin råkade vi ut för att en del av våra favoritprogram helt enkelt inte fanns på Android Market, det torde bero på den låga skärmresolutionen.

Det som däremot funkar är inbäddade videor (vi brukar testa med www.openculture.com som fyller sin blogg med YouTube- och Videofilmer). Apparna för Yle Arenan och SVT Play funkar bra, också om man hellre ser på video på Ace än på Mini. Men t.ex. svenska TV3 Play, som visar flashvideor på sin webbsida, funkar inte och Adobe Flash Player finns inte på Android Market för de här mobilerna.

På tal om video på webben det måste vi påpeka att Mini ofta hade svårt att hitta vårt WLAN-nät, trots att signalen var mycket bra. Den valde hellre att logga in på grannens nät med mycket svagare signal, men det fixade sig när vi raderade lösenordsinställningen och gjorde den på nytt.

Såhär tror vi att Swypes ingenjörer tänkte:
”Gee, we need to have an ’a’ with two dots here, where should we put it?”

S-a-a-p-p-... äsch!

Samsung har för vana att skicka med en full version av det eleganta textinmatningssystemet Swype. Antalet språk har nu utökats till hela 24, vilket borde vara tillräckligt för de flesta. På svenska har ä-knappen i stående läge fått en ganska opraktisk placering i nedersta raden, invid returknappen. I liggande läge blir tangenterna underligt nog inte just större, det är bara knapparna på kanten – mellanslag, retur och radera – som får mera utrymme. För mobiler som inte har Swype kan vi annars rekommendera det motsvarande systemet SlideIT. Dess fördelar är att man själv väljer vilka språk som ska finnas, så då går det också snabbare att växla mellan dem när listan inte är så lång. Med Swype har vi också problem med att den inte vill tolka dubbla konsonanter och vokaler rätt – att skriva ett ord som ”saappaat” (stövlar) är praktiskt taget omöjligt.

Förutom Swype finns också Samsungs eget tangentbord, som man kan ställa in så att man byter skrivspråk genom att svepa över mellanslagstangenten. Och om man vill kan man rita bokstäverna på skärmen, det är kul, men inte så effektivt.

I bildspelet:
• Den vita bilen i starkt solljus är inte så dålig.
Men lutar inte huset i bakgrunden ganska illa? (Mini)
• Varken bättre eller sämre än andra tremegapixlare. (Mini)

Vill ha kameraknapp!

Kamerorna är, som så ofta, ganska enkla. Ace har en femmegapixelkamera, Mini har tre. Ace har fotolampa, Mini har inte. Ingen av dem har pekfokus. Båda har optisk zoom, men underligt nog kan Ace inte zooma om man tar bilder med maximala 5 megapixel. Å andra sidan är optisk zoom nu en gång för alla inte så mycket att ha. Bilderna blir, som vanligt, i princip okej om förutsättningarna är okej. Men när man ska trycka av genom att peta på skärmen istället för att trycka på en fysisk knapp ökar risken för rörelseoskärpa betydligt.

Webbläsaren är helt standard, men till vår besvikelse radas inte texten om när man zoomar in, vilket man vill speciellt på Mini med sin låga skärmresolution.

En fördel med mindre skärmar är att de drar mindre ström, så det hände ganska ofta under testperioden att vi klarade oss med att ladda varannan dag. Å andra sidan finns det ett klart samband mellan mobilens specifikationer och dess användningsgrad; ju ”bättre”, desto mera använder man den och desto mera batteri kräver den.

Standardfunktioner som samtal, kalender, e-post, musik, navigation och FM-radio fungerar som de ska.

Slutsats

Med tanke på prisnivån och utformningen känns Mini lite som en fjortistelefon, och inget fel med det, fjortisar behöver också mobiler. Men den låga skärmupplösningen förtar mycket av glädjen med en smart pekskärmsmobil. Då är Ace ett bättre val, det är en nästan fullfjädrad smartmobil som kostar ungefär hälften av det som mobilerna i toppsegmentet kostar.

Samsung Galaxy Ace och Mini
Specifikationer

Ace på tillverkarens svenska webbplats 
Mini på tillverkarens svenska webbplats 

Dessutom:
Meny- och skrivspråk: 32 st.
Swypespråk: svenska, finska, engelska, norska, danska, holländska, tyska, franska, italienska, portugisiska, rumänska, spanska, bulgariska, tjeckiska, polska, ryska, serbiska, ukrainska, slovakiska, slovenska, grekiska, ungerska, turkiska, koreanska

Medelpris enligt Hintaseuranta: Ace: 285 € / Mini: 157 €

Andras åsikt:
Ace enligt Mobil.se
Mini enligt Mobil.se 

Men vi kommer till det. Först ska vi titta på hårdvaran.

Vi har testat två stycken, en C7 och en E7, båda med kapacitiva pekskärmar. Skärmarna håller båda en alldeles utmärkt kvalitet, är skarpa och har god färgåtergivning. I regel reagerar de snabbt och lätt på beröring. C7 placerar sig i det högre mittsegmentet med sitt medelpris på 358 euro, medan E7 närmast är en flaggskeppsmodell i businessegmentet och kostar kring 572 euro.

Känns igen på formspråket

Vad gäller designen måste man ge Nokia en eloge; det är svårt att göra något som skiljer sig från mängden när alla mobiler idag i princip enbart består av en enorm pekskärm med en tunn ram runt, men både C7 och E7 lyckas trots det uttrycka något specifikt Nokiaskt. C7 känns liten och smäcker (den är cirka en centimeter smalare än en Samsung Galaxy S och aningen kortare) och är behagligt avrundad nertill för att sitta bra i handen. Färgschemat går i silver och grått, faktiskt fyra olika material och färgtoner, och skärmen är på 3,5 tum, vilket är ganska måttligt numera.

E7 är en rejäl, 175 g tung tegelsten med mycket borstad metall i det silvergrå skalet som omger fyratumsskärmen. E7:ans specialitet är dessutom det utfällbara tangentbordet; med ett behändigt grepp (som man nog får öva lite på innan det funkar) reser sig skärmen i 30 graders vinkel och avslöjar ett fyraradigt qwerty-tangentbord med aningen upphöjda knappar och bra skrivkänsla. Gångjärnsmekanismen är perfekt, här finns absolut ingenting som glappar eller svajar. Vänner av den gamla ”Kommaren” kan vara nöjda!

Få, men nödvändiga knappar

Båda telefonerna har fysiska kameraknappar, volymknappar och och låsknappar på sidorna. Under skärmen på båda telefonerna finns en mittknapp som leder hem respektive in i programmenyn. Om man trycker och håller ner den en stund dyker programväxlaren upp, där man kan bläddra mellan alla öppna appar och fönster. E7 har sedan ingen annan knapp på fronten, medan plattan som omger hemknappen på C7 är en vippknapp för röd resp. grön lur. Det gillar vi, för på E7 kommer vi lite väl ofta åt skärmknappen ”Ring” när vi öppnar luckan.

Båda telefonerna har kontakter för mikro-USB som också har OTG (on the go, vilket betyder att man t.ex. kan läsa in filer från ett USB-minne). E7 har dessutom en HDMI-utgång och skickar snällt nog med en HDMI-kabel när man köper telefonen. C7 har plats för minneskort, visserligen lite tråkigt placerat så att man måste ta ut batteriet för att komma åt det, medan E7 anser att det inbyggda internminnet på 16 GB räcker till.

Båda telefonerna har kameror, en VGA-kamera för videosamtal på framsidan och en åttamegapixlare på baksidan, men kamerorna är standardinställda på att fota med sex megapixel. Huvudkameran har blixt. Bilderna blir i stort sett okej, men eftersom kamerorna har fixfokus istället för auto- eller pekfokus blir de sådär i medeltal bra – ibland rentav dåliga när man försöker fota på närmare håll. (Fokusteknologin kallas EDoF, Extended Depth of Field, och hur den funkar kan man läsa mera om här). Zoomen är som alltid digital.

I bildspelet:

• En gatuvy i halvdant ljus blir helt okej.
• Vi har sagt det förr: Strunta i digital zoom!
• När man inte har autofokus är det svårt att fota på nära håll. Vi gjorde sex försök, inget av dem lyckades. 

Angående hårdvaran i övrigt har vi ingenting att klaga på. Alla detaljer känns väl genomtänkta och andas kvalitet. Batteritiderna är också generellt bättre än på många andra smartmobiler, med normal användning klarade vi oss ofta i ett par dagar utan att behöva ladda.

Kan allt, i princip

Det här är mobiler som hör till kategorin ”kan allt”. Kamera finns, kompass finns, GPS finns, FM-radio finns, Bluetooth finns, HSDPA finns... C7 har t.o.m. en FM-sändare, vilket är ett elegant sätt att trådlöst skicka ut sin musik till en radio i närheten, oavsett hur simpel den än är. Vad gäller övriga funktioner som e-post, webbsurf, samtal, kalender, musik- och videospelare m.m, så finns allt. Och förstås Ovi Butik, Nokias egen appbutik. Där kan C7-ägare köpa en full version av Quickoffice – den version som följer med telefonen kan man bara titta på dokument med, inte skapa dokument. E7 med sin tydligare businessfokus skickar med en full version från start. På tal om dokument: på E7 funkar PC-kommandon som Ctrl-A/C/V, vilket ju underlättar redigeringen.

Men så var det det här med mjukvaran. Operativsystemet är alltså Symbian ^3. Det är en moderniserad version av samma gamla Symbian vi har sett i åratal nu och det är också det som är Nokias problem. I princip kan man göra vad som helst med en Symbianmobil, men vägen dit är många gånger onödigt krånglig. Ibland segar systemet också ihop och då händer det just ingenting hur mycket man än bankar på skärmen.

WAP???

Den som är van Symbiananvändare har ju förstås lärt sig var man kommer åt olika funktioner, men för den som t.ex. har använt en Android- eller iOS-mobil är Symbian en avskräckande upplevelse. Låt oss ta några exempel:

Det är svårt att veta om mobilen använder mobildata eller WLAN; trots att WLAN är på och telefonen är inloggad på ett nät kan ett program ändå välja att använda mobilnätet. Och oförlåtligt ofta kommer den famösa menyn för val av ”kopplingspunkt” upp, när det ju borde vara självklart att mobilen alltid prioriterar WLAN. Att man sedan ibland anger alternativen till ”Internet” och ”WAP”, istället för t.ex. ”3G” och ”WiFi” gör inte saken enklare. WAP är ett helt ogenomskinligt begrepp för yngre användare som inte var med på den tiden då det fanns något som hette WAP.

Kul med spel

För att visa att Nokia ändå hänger med i den moderna världen så finns Angry Birds förinstallerat på C7 och går att ladda ner för E7. Spelet är resurskrävande, vilket märks på att det blir lite ryckigt ibland, men det är spelbart. Den dyrare E7 har också en full version av Monopol installerat. Spelet är riktigt njutbart, med massor av 3D-effekter  och spelpjäser som ser ut som de riktiga tennpjäserna. Vi hade jätteroligt med Monopol i flera timmar, tills vi nio (!) gånger i följd landade på restskatterutan som bestjäl en på alla de pengar man får när man passerar ”Gå”. Då började vi misstänka att den artificiella intelligensen inte funkar optimalt. Men annars är det en höjdare. Sociala medier finns också i Nokias värld (d.v.s. Facebook och Twitter), men appen ”Sociala nätverk” börjar med att först logga in på Nokia Ovi innan man kommer åt sina nätverk.

Programgenvägar kommer i klumpar om fyra.

Det finns tre startskärmar som man bläddrar mellan genom att svepa i sidled. En del tycker att det är lite, men om man är välorganiserad funkar det. En fördel är att de är ordnade som en karusell, alltså att man inte behöver bläddra bakåt när man har nått den sista. Från start är skärmarna rätt välfyllda med widgetar och genvägar på ett lite rörigt sätt, så det är kanske inte helt klart för alla att skärmarna faktiskt går att konfigurera.

Elvapunktsprogram till din egen startskärm

Om man ids konfigurera, vill säga. För att t.ex. skapa en programgenväg på startskärmen ska man 1. trycka och hålla ner på en ledig plats på skärmen tills ”Redigera startsida” kommer upp, 2. trycka på plustecknet på en ledig plats, 3. bläddra ner bland alla widgetar till ”Genvägar” och välja det. Då ramlar det in en modul med fyra färdigt inställda programgenvägar på startskärmen. För att välja vilka program som ska finnas i modulen får man 4. trycka och hålla ner på en av de fyra programikonerna, 5. klicka ”Inställningar” i pop up-menyn, 6. välja t.ex. Genväg 1 (som är förinställd på ”Kontakter”), 7. välja ”Genvägstyp” (”Program” eller ”Bokmärke”), 8. bläddra i programlistan som dyker upp och välja den app man vill ha. Och sedan ska detta 9. upprepas tre gånger till innan man 10. klickar på knappen ”Tillbaka” och sen ännu på 11. ”Klart”.  (Är ni med ännu? Och vakna?) Det går inte att ha bara en programgenväg, de kommer alltid i klumpar om fyra. Jämför med Android: öppna programlistan, tryck och håll ner på valfri ikon, dra in den på startskärmen.

”Anpas” och ”uppd”

Det är alltså helt tydligt att Nokia tycker att man hellre ska ha widgetar på startskärmen, de är lättare att installera (se ovan p. 1–3). Och, på tal om widgetar: En underlig grej är också widgeten ”Telefoninstall. Konfig. din telefon” som ligger på startskärmen från start. Ifall man tror att den ger snabb åtkomst till alla inställningar så bedrar man sig. Här finns alternativen ”Dataöverföring”, som inte handlar om att välja mellan 3G och WiFi, utan om att överföra sina data från en gammal telefon eller en nätverkskopia. Alternativet ”Anpas. telefonen” låter en ge telefonen ett namn, välja ringtoner, bakgrundsbild och tema. Men inte välja sånt som skärmens ljusstyrka, skrivspråk eller andra inställningar. ”Installera e-post” låter en konfigurera e-postkonton (Ovi Mail, Gmail, Hotmail, Exchange och en del inhemska operatörers e-post). ”Progr. uppd.” kollar om det finns uppdaterad programvara, medan ”Luckguiden” ställer in vad som ska ske när man öppnar och stänger tangentbordet. Kuriöst nog ska man först besvara frågan ”Utför åtgärden automatiskt när luckan öppnas?” innan man kommer åt att välja vad det är för åtgärd (t.ex. öppna en ny anteckning eller SMS). Vi frågar oss dels vad alla de underliga förkortningarna (”konfig”, ”uppd”, ”anpas”) beror på, dels varför inte widgeten ger tillgång till alla inställningar på en gång?

De svarta sorgkanterna tar en massa utrymme.

Andra irritationsmoment är t.ex. webbläsaren, där en onödigt stor del av ytan tas upp av en rad knappar på skärmen. De försvinner efter en stund, men ifall Nokia som så många andra hade valt att ha två kapacitiva knappar (typ ”Meny” och ”Tillbaka”) under skärmen skulle man genomgående spara en massa dyrbar skärmyta. PDF-läsaren dras med samma problem. Och varken webbläsaren eller PDF-läsaren radar om textraderna när man zoomar ut och in.

Språk- och textunderligheter

Inbäddade YouTube-filmer i webbläsaren fungerar, men inte Vimeoklipp. En separat YouTube-app finns också, men den tycks egentligen bara vara en genväg till YouTubes mobila webbsida. Den billigare C7 hade Yles Arena färdigt installerad, men i en version som inte tillåter språkval, så FST:s program ser man inte. En senare version, som ska tillåta språkval, laddades ner från Ovi Butik, men den vägrade starta (Yle är uppmärksammat på problemet, så man kan vänta sig en förbättring).

Irriterande är också att användare inte får välja hur man matar in text. Är telefonen i stående läge har man en 3x4-knappsats som på gamla telefoner, vänder man den liggande får man en qwerty-knappsats. Textinmatningssättet Swype, som har haft stora framgångar i Androidvärlden, finns att ladda ner i en betaversion. Installerar man det ersätter det Nokias eget liggande tangentbord helt, så man måste avinstallera Swype för att få tillbaka till Nokias version. Och kuriöst nog funkar det bara i liggande läge, i stående läge har man fortfarande det gamla 3x4-bordet. För användare som är vana vid att snabbt kunna byta mellan olika textinmatningssystem och tangentbord är detta frustrerande.

Att se fram emot: WP7!

Nåja, vi kunde hålla på hur länge som helst med att räkna upp störande saker med operativet. Men kort sagt: i dessa tekniskt fullfjädrade mobiler visar operativsystemet Symbian visar sin ålder hela tiden. Som sagt går det mesta att göra, men det är många gånger onödigt komplicerat. Idag framstår en Nokiamobil som en kluven personlighet: hårdvaran är tuff, men mjukvaran är antikverad.

Och därför börjar vi tycka att lösningen med Windows Phone 7 kanske ändå inte är så dum. Då slipper man i ett slag det lappverk av nytt och gammalt som belastar den fina hårdvaran och kan börja på nytt, med ett rensopat bord. WP7 är visserligen ännu väldigt begränsat, men det utvecklas ju. Och användargränssnittet är snyggt, lättfattligt och logiskt. Tillsammans kan Nokia och Microsoft skapa mobiler som på allvar skiljer sig från mängden, men som har all den funktionalitet och flexibilitet som användarna kräver idag (Mobile Industry Review håller förresten med oss).

Specifikationer
Nokia E7 och C7
Smartmobiler

Nokia E7 på Nokias svenska webbplats

Nokia C7 på Nokias svenska webbplats

Övrigt:
Skriv- och menyspråk, E7: svenska, finska, engelska
Skriv- och menyspråk, C7: svenska, finska, engelska, norska, danska, isländska
Betaversionen av Swype (kan laddas ner på Ovi Butik): svenska, finska, engelska norska, spanska, portugiska, franska, italienska, polska, hebreiska
Medelpris enligt Hintaseuranta: E7 572 €, C7 358 €

PS: Den bloggplattform vi numera använder har funktionen ”Läs mera”, d.v.s. att långa blogginlägg kan fortsätta på en annan sida, men för dem som följer bloggen via en RSS-läsare funkar det inte; hela inlägget visas ändå i en enda lång korv. För att krympa ner inlägget åtminstone en aning har vi beslutat att börja länka till tillverkarens egen specifikationssida i de fall det är möjligt.

(Här fortsätter vår recension av Windows Phone 7 på en Samsung Omnia 7. Del ett hittas t.ex. via taggen ”WinPhoRec”)

På tal om att ladda ner appar: Marketplace heter stället där man gör det. Antalet appar är en bråkdel av det som Android och Apple kan skryta med, men Microsoft gör vad de kan för att röra till det ändå: det är svårt att få någon översikt och om man gör en sökning på ett appnamn får man också träffar på låtar, album och Xbox Live-spel som säljs på Marketplace. Eller så görs en webbsökning med Bing om det inte finns lämpliga träffar på Marketplace. Vi laddade snabbt ner appen Marketplace Search som söker enbart bland appar. Efter nedladdningen finns det ingen direkt länk till den nya appen, den måste man själv söka fram i applikationslistan.

När man går in på Marketplace första gången måste man sätta upp ett konto, trots att man är inloggad med Windows Live ID. Sedan ska man ange ”country/region” och här finns varken ”Finland”, ”Scandinavia” eller ”Europe”, men nog en rad andra länder. Vi valde UK. Sedan väntade vi. Och väntade. Och väntade. Efter en halv timme gav vi upp. Vi blev insläppta på Marketplace först följande dag, efter många försök. Det här upprepade sig ett par gånger under testperioden: både Marketplace och Pictures strulade ibland, när vi klickade på ikonen såg vi bara en svart skärm och texten ”Loading” med en rad små prickar som rör sig över skärmen (vilket motsvarar Microsofts snurrande hjul i tidigare versioner av operativet). Och så kastades vi ut, tillbaka till startsidan, utan någon som helst förklaring.

Webb och dokument

Av de inbyggda apparna hade vi bättre framgång med Internet Explorer. Webbsidor renderas snabbt och snyggt, zoomen funkar bra. Däremot radas inte textrader om ifall man zoomar in mycket. Flash stöds inte, inbäddade videor visas bara som en tom, vit ruta – men det finns en Youtube-app att ladda ner, så man åtminstone kommer åt mobilanpassade videor. Underligt är att varje gång vi går in på en webbsida genom att peka på bokmärket som vi har nålat upp på startsidan så öppnas den i en ny flik. Telefonen klarar i och för sig av att ha sex sidor öppna utan att bli nämnvärt mycket segare, men det känns ändå dumt. Liksom det faktum att webbläsaren nog vänder sig automatiskt om man vrider telefonen från liggande till stående läge, men då försvinner också symbolerna i nedre kanten (lägg till bokmärke, lista över bokmärken/historik, flikar) och adressbalken i övre kanten, så om man vill surfa till en annan sida måste man vända tillbaka till stående läge. Avsaknaden av kopiera-och klistra in gör att det enda sättet att dela med sig av länkar är genom att e-posta dem, det går inte att kopiera en URL för att sedan t.ex. dela den via Facebook.

För många är säkert integrationen med Microsofts Officepaket ett viktigt argument för att skaffa en Windowstelefon. Vi testar med att mejla en Word-, en Excel- och en PowerPoint-fil till oss själva. Dessutom mejlade vi en PDF. Vår .ppt-fil, genererad av en gammal version av PowerPoint, kan bara läsas på mobilen, inte redigeras. Nyare versioner funkar dock (sen är det en annan sak att man kanske inte vill redigera så hemskt mycket på en liten mobilskärm). Vanliga .doc och .docx funkar okej, likaså .xls. Däremot ska man ju inte vänta sig att alla funktioner som finns i PC-versionen också ska finnas i den lätta mobilversionen, det är en avskalad upplevelse man får, förstås. När vi försökte öppna PDF-filen fick vi beskedet att vi först måste ladda ner Acrobat Reader. Det gick med en knapptryckning, men för att komma tillbaka till PDF:en måste vi leta fram mejlet med bilagan på nytt. Acrobat sparar snällt PDF:ar som man har öppnat, men för att Office-dokumenten ska sparas på telefonen måste man först välja att spara dem under ett annat namn. Senast här inser man förresten att det inte finns något filsystem: dokumenten hittas inne i respektive applikation.

Synkning, stöldskydd och ett säkerhetshål

Alla dokument och foton kan synkas upp mot Microsofts molntjänst SkyDrive på skydrive.live.com, som erbjuder generösa 25 GB utrymme. På tal om molntjänster: om man istället går till windowsphone.live.com får man en bättre helhetsbild av vad Microsoft erbjuder för webbtjänster: här har man tillgång till alla uppladdade dokument på SkyDrive, Windows Live-kalendern, Zune för mediasynkning, sparade kontakter och stöldskyddet ”Find my phone”: om man i telefonens inställningar har valt att Windows ska hålla reda på var man rör sig kan man spåra sin telefon på en karta. Via webben kan man sedan välja att ha telefonen att börja ringa (praktiskt om man har förlagt den någonstans i huset), eller låsa telefonen – och det mest dramatiska alternativet: radera allt innehåll på den. Vi testade: några sekunder efter att ha klickat på okej står det på mobilens skärm att telefonen är låst. Sedan startar den om. Efter det är telefonen faktiskt som ny, man får göra de grundläggande inställningarna på nytt och vi hittar inga kvarglömda filer någonstans.

Ifall telefonen blir stulen gäller sedan att reagera snabbt, för vi upptäckte ett gapande, skriande säkerhetshål i mobilen: när man först börjar använda mobilen ska man som sagt ange sitt Windows Live ID. Men om man byter SIM-kort i mobilen krävs inte lösenordet på nytt! Det betyder att den skurk som stjäl din mobil kan komma åt all information i den bara genom att sätta i ett eget SIM-kort – också om mobilen var avstängd när den stals. Vi får ju hoppas att detta var en bugg och inte en egenskap...

Andra molntjänster som vi testade är Evernote och Dropbox – det finns inte ännu officiella appar för dem, bara tredjepartsappar. Fasternote funkade relativt bra med Evernote, medan BoxFiles först funkade alldeles bra när vi förde över foton (ett i taget, det går inte att välja flera på en gång), men sedan slutade appen funka. Det är synd, för bilderna överfördes i full storlek, i motsats till bilder som mejlas eller synkas till SkyDrive; de krymps från ca 2 MB till 200–500 kB.

Tre sorters filnamn

Angående överföring av bilder blev vi irriterade över att filnamnen blir helt olika beroende på hur man överför dem. När vi skickade bilder till Dropbox höll de samma namn som i mobilen, typ WP_000001, när de mejlades eller överfördes till SkyDrive har de namn som 0fg94jdmmk43hkfkdk322fdmm – utom när vi synkade till SkyDrive och laddade ner dem på en Mac, då de hette sådant som 3c och 3d. Försök nu sedan hålla reda på vilka foton man har överfört till datorn...

För att föra över musik, bilder och annat till och från mobilen är det Zune som gäller. Vi ogillar att tvingas ladda ner stor programvara på datorn bara för att kunna synka filer, men utan Zune händer det ingenting om man kopplar in telefonen till en dator.

Bild och ljud

Bilder, ja. Microsoft kräver som sagt att det ska finnas en fysisk kameraknapp, vilket är utmärkt. Den kan också aktivera kameran när mobilen är låst, vilket också är bra. Bilderna blir ganska okej, men trots av avtryckaren är av tvåstegstyp, där man först trycker lite för att ställa in skärpan och sedan först tar bilden så blir många av våra foton som tagits i skarpt solljus med hårda skuggor lite oskarpa. Man kan göra grundläggande inställningar (vitbalans, exponeringskompensation, ISO m.m.), men dedikerade motivprogram finns inte. Bilderna kan delas per e-post, laddas upp till SkyDrive eller skickas till Facebook och diverse fotodelningssajter. PhotoSharing-appen låter en skicka flera bilder per gång och den funkar bra, även om det är lite förvirrande att den bara visar två bilder som valda, fastän man har valt att ladda upp flera.

Hur knapplösa mobilerna än blir finns det ändå en som aldrig försvinner: på/av-knappen. Den har inga finesser som Symbian- och Androidanvändare är vana vid, som att kunna välja flight mode eller ljudprofiler. Här betyder kort tryck att telefonen går in i viloläge och långt tryck att den stängs av. Det sker helt utan någon varning, man ser bara texten ”Goodbye!” och så slocknar mobilen.

FM-radion finns det inte så mycket att säga om. Den är väldigt enkel, men den fungerar. Radion är gömd inne i appen Music & videos och den går inte att nåla upp på startskärmen. Däremot kan man nåla upp sina favoritradiostationer. I fråga om musik har vi i alla fall multitasking: man kan t.ex. lyssna på radion medan man gör annat. Bristen på multitasking är i övrigt irriterande, eftersom man inte kan växla mellan program på ett naturligt sätt. Webbläsaren kommer ihåg vilken sida man haft öppen senast, men ponera att man t.ex. spelar ett spel och får ett SMS som man vill läsa genast: när man går tillbaka till spelet måste det läsas in i sin helhet på nytt, det kan inte ligga aktivt i bakgrunden. Detsamma händer om man sitter och funderar för länge på nästa drag, så att skärmen hinner slockna.

Ljudkvaliteten upplever vi som okej, och det gäller också i samtal. Hörbarheten verkar vara normal. Utom när vi åker metro, då tappar mobilen nätet och den hittar det inte på nytt förrän vi startar om telefonen.

Operativet lider av lite buggar, som att Now-appen ett par gånger tappade inställningarna för vilken ort väderprognosen ska gälla och vilka nyheter man vill se. Och efter att vi första gången SkyDrive-synkade en anteckning som nålats upp på startskärmen så försvann anteckningen från startskärmen, men det hände bara första gången. Emellanåt hade vi som sagt problem med att komma in på Marketplace och i Pictures-hubben. 

Batteritiderna är ungefär vad man kan vänta sig: vid aktiv användning laddar man varje kväll. När aktiviteten är mindre håller batteriet kanske två dagar, längre om man stänger av alla dataanslutningar. En aktiv spelsession bränner slut på batteriet på några timmar. Helt normalt, med andra ord.

Slutsatser

Dags att sammanfatta: Microsoft är nog på rätt spår med sitt nya operativsystem. Det är inte lika flexibelt som t.ex. Android och det har sina brister, men en del av dem kommer förhoppningsvis att försvinna med kommande uppdateringar. Däremot är telefonen snabb och lättanvänd. Men Microsofts strikta hårdvarukrav gör att de här mobilerna ligger i det dyrare segmentet, vilket säkert påverkar försäljningen; den som är beredd att betala 500–600 euro för en mobil vill att den ska vara mycket bra, inte bara ”ganska okej”. Det ska bli spännande att se om de värsta problemen kan lösas tills Nokia börjar släppa sina WP-lurar.

Vad vi gillar:

• Smidigt gränssnitt som är snabbt, avskalat och lätt att begripa sig på.
• Lätt att sätta upp e-postkonton, mejlen fungerar smidigt.
• Snabb synkning av dokument och foton till SkyDrive.
• Bra tangentbord (utom vad gäller å, ä och ö).
• Möjligheten att se och bläddra i foton som man har laddat upp på webben.

Vad vi ogillar:

• Säkerhetshålet, att byte av SIM-kort inte kräver att man anger sitt Windows Live ID-lösenord.
• Brist på multitasking, ingen uppgiftshanterare, inget filsystem.
• Ingen copy-paste.
• Inget svenskt språkstöd.
• Funktionshämmad kartapplikation, bristande respekt för tvåspråkigheten i vårt land. Inga ljudprofiler. 
• Små buggar, som att inställningar försvinner.

Specifikationer:
Samsung Omnia 7 (I8700)

Operativsystem: Windows Phone 7
Band: GSM&EDGE 850 / 900 / 1800 / 1900 MHz, 3G 900 / 2100 MHz (GPRS, EDGE, HSDPA max 7,2 Mbps / HSUPA max 5,76 Mbps)
Övriga anslutningar: Bluetooth 2.1 + EDR, USB 2.0, WIFI (802.11 b/g/n), GPS, 3,5 mm hörlurskontakt / microUSB
CPU: 1 GHz
Inbyggt minne: 8 GB
Storlek: 11 x 64 x 122 mm, 138 gram
Skärm: 4 tum, 800 x 480 pixlar, kapacitiv, Super AMOLED 16 miljoner färger
Kamera: 5 Megapixel, 4 x digital zoom, autofokus, LED-fotolampa, inställning av kameraeffekter, vitbalans, ISO (upp till 800)
Video: HD-inspelning 1280 x 720 pixlar / 25 bilder per sekund (MPEG4)
Videouppspelning: WMV / DivX / MPEG4 / 3GP / H.263 / H.264
Musikspelare: MP3 / AAC / AAC+ / eAAC+ / WMA / WAV
E-post: Microsoft Exchange ActiveSync / POP3 / SMTP / IMAP4 / SSL / TLS
Övrigt: Facebook-integration, PhotoSharing, FM-radio, Office-program, klocka, larm, kalkylator, m.m.
Batteri: 1500 mAh
Samtalstid (tillverkarens uppgift): max 8,7 h (GSM) / 6,1 h (3G)
Standbytid (tillverkarens uppgift): max 390 h (GSM) / 330 h (3G)
Språk, menyer och textinmatning: engelska, tyska, spanska, italienska, franska
Medelpris (enligt MBnets Hintaseuranta): 600 €

Testlur: Samsung Omnia 7.

Låt oss vara ärliga: Prylbloggsredaktionen var inte sådär överdrivet intresserad av Windows Phone 7 när det lanserades och de första mobilerna äntligen började komma ut på marknaden. Visst har vi ju petat lite blaserat på några lurar, men Microsofts nya, pekvänliga smartlursoperativ kändes allt för begränsat – ”vi väntar till nästa version”, tänkte vi – och vi har nog inte varit ensamma om den åsikten. Men så kom beskedet om att Nokia och Microsoft börjar samarbeta och då vaknade intresset. Vi vill ju veta vad vi har att vänta oss – även om det ryktas att Nokia kommer att börja använda en senare, mera utvecklad version av operativet.

Så här, ta-daa, kommer Prylbloggens första WinPhone 7-recension! Den blir lååång och utförlig, främst för att vi kommer att ägna mera utrymme än vanligt åt grundläggande info om hur man hanterar WP7, sett ur den vanliga användarens perspektiv. Därför blir den här texten också uppdelad i två delar. Klicka på taggen ”WinPhoRec” för att hitta dem båda.

Hårdvara

Men, för att börja utifrån: Hårdvaran behöver man inte slösa så många ord på, främst för att alla WP7-mobiler är ganska lika. Microsoft har nämligen ställt upp strikta minimikrav för dem. De ska ha:

• kapacitiv skärm, WVGA (480x800 pixlar), multitouch (minst fyra punkter)
• processor på 1 GHz, ARM v7 Cortex/Scorpion eller bättre
• GPU som kan rendera DirectX9
• RAM minst 256 MB, minst 8 GB flashminne
• accelerometer med kompass, ljussensor, närhetssensor och aGPS (assisted GPS)
• kamera på 5 megapixel med LED-blixt
• FM-radio
• 7 knappar: tillbaka, start, sök, på/av, kamera, volym upp/ned

(källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Windows_Phone_7#Minimum_requirements).

Värt att notera är att externa minneskort inte ingår i kraven, utan att Microsoft anser att det inbyggda flashminnet ska räcka till.

Specsen här ovan gäller alltså också vår testtelefon, en Samsung Omnia 7. De yttre måtten är ganska identiska med Samsungs Androidflaggskepp Galaxy S, men Omnia 7 ser större ut p.g.a. att den inte har Galaxyns mjukt avrundade hörn. De ger mobilen ett stramt, affärsmässigt utseende, men skär tyvärr in i handflatan om man leker med mobilen längre stunder. Mobilen är också tyngre än Galaxy, för att Omnia 7 har ett skal i borstad metall. På baksidan är skalet mörkt chokladbrunt, upptill och nedtill är det svart. Skärmen är samma som på Galaxy S, en fyra tum stor Super Amoled-skärm. Och så mycket mera finns det inte att säga om det yttre. Sobert och gediget.

Förresten: Tillverkarnas möjligheter att påverka innehållet (med egna användargränssnitt, applikationer) är också ungefär lika med noll, så det man kan säga om en WP7-mobil gäller så gott som till hundra procent också för en annan WP7-mobil.

Så till det viktiga: användningen.

Hantering, plattor och nålar

Det ska sägas genast att den som har använt tidigare versioner av Microsofts mobila operativsystem kan glömma allt. Här finns inga besvärliga menyer att fiddla i med en liten penna, inga finurliga inställningar – de facto kan man överhuvudtaget göra rätt få inställningar. Allt är gjort för att man ska kunna peka, svepa, klicka och knipa med fingrarna. Och det har man lyckats med över förväntan. Användargränssnittet är avskalat, snabbt och lätt att förstå sig på.

När man slår på telefonen första gången får man göra lite grundinställningar som att välja språk (än så länge bara engelska, tyska, spanska, italienska eller franska), välja tidszon och sedan ska man logga in med sitt Windows Live ID, eller skapa ett nytt konto. Efter det säger telefonen att allt är klart och så uppmanar den en att ha kul.

Startskärmen i WP 7 består av ”tiles” (kakelplattor/tegelpannor, men vi kan ju kalla dem för plattor); stora fyrkantiga ikoner, av vilka en del är ”levande”, d.v.s. de kan automatiskt uppdateras med ny information, men det är begränsat och kan inte jämföras med levande widgetar i en Androidtelefon. T.ex. visar e-postplattan hur många nya mejl man har och kalenderplattan visar dagens datum och nästa inbokade möte. Plattorna är ordnade i två lodräta spalter och man sveper uppåt och nedåt för att bläddra bland dem. De flesta av dem är kvadratiska, men några, t.ex. kalendern, fotohubben och Now (väder, aktiekurser och nyheter från Reuters) är dubbelt så stora; blaffiga rektanglar som tar upp hela den tvåspaltiga bredden. Tyvärr utnyttjas den stora ytan dåligt, t.ex. på kalenderplattan visas bara det närmast följande inbokade evenemanget, trots att det galant skulle rymmas två eller tre.

Plattorna kan ordnas i den ordning man vill ha dem och så kan man förstås lägga till appar, spel, bokmärken, favoritkontakter, videor och (favoritmarkerade) foton till startskärmen. Genom ett långt tryck på objektet öppnas en meny med alternativet ”pin to start”, eller så spanar efter en symbol som ser ut som en kartnål för att nåla upp objektet på startskärmen (hur 17 man nu sedan nålar fast en kakelplatta?).

Sveper man till vänster på startskärmen kommer man in i programlistan, där man som vanligt sveper uppåt och nedåt för att bläddra. Ett svep till höger leder tillbaka till startskärmen. Eller så kan man klicka på hemknappen, en fysisk knapp under skärmen som alltid leder tillbaka startskärmen. Den som har sett en iPhone eller en Androidlur begriper sig på systemet bums. Fast vi saknar en menyknapp, tills vi kom underfund med att det i många fall går att få upp en meny med lite alternativ om man trycker i det nedre högra hörnet av skärmen – ibland finns det tre diskreta punkter som markerar var man ska trycka, men inte alltid.

Ett annat sätt att komma åt inställningarna för olika appar är att gå in i appen Settings; man landar på en sida för systeminställningar (ljud, Wifi, e-postkonton m.m.), men sveper man åt vänster inne i Settingsappen hittar man alla appinställningar samlade på en sida. Det är ganska smart. De flesta Microsoftappar följer den här logiken; svep åt sidan för att få flera alternativ. Går man t.ex. in i Office landar man på en sida för OneNote, Microsofts enkla anteckningsapp. Ett svep åt vänster för en till Documents, det är här man hittar dokument som man har sparat ner till mobilen och Word, PowerPoint och Excel. Ytterligare ett svep till vänster leder till till SharePoint, en företagslösning för att dela dokument på SharePoint Server 2010.

WiFi eller 3G? GPS?

Men för att återgå till det som är hjärtat i mobilen: startskärmen. Det är här man ska samla allt det som man vill ha snabb åtkomst till och ordna det på ett vettigt sätt. Så mycket mera kan man inte göra för att personalisera sin mobila upplevelse – färgen på plattorna kan ändras och bakgrundsbilden på den skärm man ser i låst läge kan ändras, det är allt. Låsskärmen är annars ganska fiffigt konstruerad. Den dyker upp när man trycker på hemknappen när telefonen är i viloläge och den visar tid, datum, nästa inbokade möte, nätstyrka, batteristyrka, antal inkomna e-postmeddelanden och SMS. Fånigt är att man bara ser antalet nya meddelanden, men kommer inte åt dem, för att göra det måste man svepa uppåt för att komma ut ur viloläget och sedan klicka på meddelandeikonen på startskärmen (ifall det är startskärmen som senast varit öppen, annars måste man först trycka på Hem-knappen).

Högst uppe på skärmen finns en notifikationsbalk. Om den inte syns kommer den fram när man trycker på skärmen alldeles i övre kanten. Där visas mobilnätets signalstyrka och wlan-signal (om WiFi är på), en symbol som anger hur mycket det är kvar av batteriet och klockslag. Däremot visar den inte om det är WiFi- eller mobildataanslutningen som man för ögonblicket använder. GPS:en syns inte på något sätt, så vi vet aldrig om den är på eller av – enligt specifikationerna har vi en GPS i mobilen, men den märks överhuvudtaget aldrig. Notifikationsbalken är inte interaktiv, så det händer i regel inget om man klickar eller drar där. Undantaget är om man trycker på någon av volymknapparna, då kan man snabbt växla mellan tyst läge (vibrationsläge) och normalt ljudläge (det här är det närmaste man kommer ljudprofiler i en Windowstelefon – det går inte heller att t.ex. ställa in olika volym för spel och ringsignaler). Notifikationsbalken är också interaktiv om telefonen hittar ett nytt WiFi-nät eller om man får ett nytt textmeddelande, då kan man klicka på balken för att komma in i WiFi-inställningar resp. inkomna SMS. SMS visas för övrigt på det moderna sättet, som konversationer. Tyvärr har meddelanden man själv har skrivit och inkomna meddelanden samma färg på pratbubblorna, vilket kan bli råddigt.

På varsin sida om hemknappen finns touchknappar, en tillbakaknapp och en sökknapp. Tillbakaknappen går till föregående öppnade app eller sida, oavsett om det var ett spel, en webbsida, en kontakt eller vad som helst. Det betyder att telefonen minns vad man har sysslat med förr – men vi hade hellre sett att det fanns en uppgiftshanterare för att snabbt växla mellan nyligen använda appar. Och den finns nu bara inte.

Det här funkar inte hos oss...

Sökknappen gör lite olika saker i olika appar. Är man inne i sina kontakter kan man söka bland dem. Men i många fall skjutsas man direkt till Bing för att göra sökningar på webben. Är man inne i Maps och klickar på ”sök” kan man ingalunda söka efter adresser på kartan, utan bara på webben. Det gör kartorna ganska meningslösa: man måste veta var saker finns för att kunna lokalisera dem på kartan. Navigeringstjänster finns inte här i Norden. Och på tal om kartor: skandalöst nog anger Maps gatunamn bara på finska i det tvåspråkiga Helsingfors! På en del helt svenskspråkiga orter finns de enbart på svenska, men t.ex. i Raseborg (Ekenäs), där majoritetsspråket är svenska, presenterar Maps också bara finska gatunamn. Det är riktigt dåligt och då hjälper det inte att både kart- och satellitvyn laddas snabbt och är smidig att zooma in och ut i.

Skriva, e-posta, Facebooka

Angående språk finns operativet alltså inte ännu på svenska eller finska. Eventuellt kommer det till sommaren. Ordlistor finns inte heller på svenska och finska, så e-post och meddelanden måste skrivas bokstav för bokstav, utan ordförslag. Å, ä och ö kräver ett långt tryck på a respektive o. Annars känns tangentbordet bra, faktiskt är det ett av de bättre pekskärmstangentborden vi har använt, vi fick betydligt färre tyrckfel än med många andra mobiler. Men det gick saa laangsamt att faa fram raeksmoergaasbokstaeverna att vi boerjade skriva saa haer. Förhoppningsvis är detta dock ett övergående problem. Det finns bara ett tangentbord, inga almöjligheter här. Pilknappar finns inte heller, behöver man flytta kursorn ska man trycka och hålla ner i textfältet, så dyker en flyttbar kursor upp. Fast det behövs ju rätt sällan, eftersom man inte kan redigera text – det går inte att markera och klippa ut text, inte kopiera och klistra in, ingenting. Finheter som Swype eller SlideIT för snabb textinmatning finns inte heller. Om man skriver med telefonen i liggande ställning fyller tangentbordet inte upp hela bredden, det ser lite slarvigt ut.

Att ställa in e-posten gick extremt smidigt, både för våra Google-konton och ett konto via vår internetprovider (Welho). E-posten är snyggt sorterad i ”alla”, ”olästa”, ”viktiga” och ”flaggade” meddelanden. Allt fungerar smidigt och mödolöst, också trots att vi inte har någon Microsoftisk e-post typ Hotmail. Lite lustigt är att varje e-postkonto räknas som en skild app. Någon gemensam inkorg finns alltså inte. Ologiskt nog placerar sig däremot nerladdade spel inte som separata appar i programlistan, utan de ligger alla dolda i XBox Live Games.

Googleintegrationen funkar f.ö. inte bara med e-post, man kan också integrera sin Google-kalender (och förstås Windows Live-kalendern) med telefonen. Ännu djupare integrerat är Facebook. I det som förr kallades för telefonbok, men som nu är en ”People hub” kan man inte bara se sina kontakter, utan också Facebookvännernas senaste statusar som man kan kommentera och gilla direkt i hubben. Telefon- och Facebookkontakter kan kopplas ihop, så att man ser all info om en person på en sida. Windows motsvarighet till favoritkontakter är att man kan nåla upp viktiga kontakter på startskärmen.

Facebookintegrationen slutar inte här. I Pictures-hubben återkommer Facebook, för där visas inte bara de senaste mobilbilderna, utan också de senaste bilderna som ens vänner laddat upp och alla ens egna bilder på Facebook (när de väl har laddats ner till luren, det lyckades inte genast för oss). Ifall man ogillar att se sitt FB-innehåll så splittrat kan man ladda ner Microsofts egen FB-app. Eller göra som vi: nåla upp m.facebook.com på startsidan. Någon Twitterintegration finns inte, det är synd.

Appar, appar, medmera – gå till del två!