David Pogue ger en lång förklaring till varför han ogillar nya Office för Mac.
David Pogue, pryl- och Mac-guru på New York Times, har testat den nya Office-versionen för Mac, Office 2011. Han gillar den inte, kort sagt.
I sin recension
Office for Mac Isn’t an Improvement konstaterar han visserligen att det nu går mycket snabbare att öppna t.ex. Word, att formateringar i dokument har större chans att bibehållas när man flyttar över dokumenten mellan Mac och PC och att Outlook kan visa trådade konversationer, samtidigt som TimeMachine-backupar går snabbare, eftersom Outlook nu sparar varje meddelande som en separat fil, istället för som förr i en enorm databas (och alla vet vi ju vilken katastrof det är när den databasen blir korrumperad...).
Men Pogue ogillar skarpt att ”Ribbon”, det breda verktygsfältet som går tvärs över skärmen, nu har introducerats också i Mac-versionen:
”Last time I checked, computer screens were all wider than they are tall. The last thing you’d want to do is to eat up that limited vertical screen space with interface clutter like the Ribbon. Don’t we really want those controls off to the side, as with the Formatting Palette in the previous Mac Office?” Prylbloggsredaktionen håller med honom fullständigt. Vi har testat Office på PC och vet att alla våra datorskärmar har formatet 16:9 eller 16:10 – även om man har två dokument öppna bredvid varandra finns det ändå mera ledigt utrymme på sidan om dem än ovanför dem. Det gargantuasiskt breda bandet äter upp en massa yta. Pogue påpekar också helt riktigt att man i och för sig kan fälla ihop bandet, men att det inte går att bara klicka på en av tabbarna för att öppna det (tabbarna förblir synliga också när bandet är hopfällt), nej: först måste man manuellt fälla ut bandet och sen klicka på en av tabbarna.
Det här och många andra frustrerande detaljer kan man läsa om i Pogues recension – läs den innan ni ev. sätter en massa pengar på nyaste Office-paketet!
Ett alternativ
Prylbloggsredaktionen har Microsoft Office på redaktionsdatorn. Office 2004. Ett urgammalt paket, men tillsammans med Microsofts tilläggsprogram med det smidiga namnet
Konverteraren för öppna XML-filer för Mac fungerar det ändå helt okej (konverteraren behövs för att öppna de nyare docx-filerna). Fast vi undviker ju att använda Word så långt det går. Vår favoritordbehandlare
Bean är så mycket smidigare, snabbare, mindre kraschbenägen och elegantare – och den är gratis!
Den kan man hitta här:
http://www.bean-osx.com/Bean.html.
Word använder vi egentligen bara om vi måste hantera hårt Word-formaterade dokument med fotnoter och grejor. För all vanlig textbehandling fungerar Bean bättre och snabbare, för att programmet inte är överlastat med underliga funktioner som de flesta ändå aldrig behöver. Bean är ganska bra på att importera Word-filer, men för det mesta copy-pejstar vi bara in text från ett Word-dokument till ett Bean-dokument. Och alla texter vi skriver själva skapar vi i Bean, alltid.
Till Beans fördelar hör att:
- dokument sparas i RTF, som är ett öppet format som alla ordbehandlingsprogram kan hantera;
- antalet tecken och ord visas hela tiden i nedre kanten, man behöver inte klicka fram fåniga menyer för att se hur långt man har skrivit;
- behöver man zooma in eller ut görs det steglöst med ett reglage i nedre kanten,
- visar man texten i Utkast-läge (där texten flödar i ett enda långt sjok, utan marginaler och sånt) kan man ändra bredden på sin textruta – och texten radas snällt om för den nya bredden! Så om man behöver ha två eller flera dokument öppna bredvid varann är det bara att justera bredden på dem. I Word 2004 går det inte, inte ens i Utkast-läge; antalet tecken per rad är hela tiden låst. Så då måste vi placera de öppna dokumenten på varann (se ovan om det där med att datorskärmar har mera utrymme horisontellt än vertikalt);
- med ett tangentkommando kan man klistra in kopierad text så att den formateras på samma sätt som texten i det dokument man skriver i (t.ex. när vi kopierade Pogue-citatet i den här texten – det är ju helt onödigt att citatet råddar till vår egen textformatering, så vi klistrade in det med Macens standardkommando alt-kommando-shift-V istället för det vanliga kommando-V). I Word måste man först klistra in, sedan vänta en halv evighet medan Word tuggar sig igenom processen och först sedan kan man välja att klicka i Match destination formatting när den lilla bruna paste-symbolen dyker upp. Vi har en gång försökt programmera något fiffigt makro som ska ta hand om den saken, men den funkade aldrig. Dessutom är det fånigt att det inte finns något färdigt tangentbordskommando – man ska inte behöva hålla på och fiddla med hemmagjorda lösningar för en så enkel sak!
Det tråkiga är att de flesta datoranvändare ändå i något skede måste investera i Microsoft Office – för att alla andra använder just det paketet. Open Office är förstås ett alternativ, men på våra Macar är det i regel omöjligt att ens öppna ett vanligt textdokument utan att OO kraschar. Använder man Bean så långt det bara går blir man åtminstone lite lyckligare i sitt datorliv.
En smal textruta behövs ibland. Bean radar om texten snyggt...
...i motsats till Word som bara hugger av raderna.
(Ursprungligen publicerad 25.10.10)
