Den här recensionen utlovades för länge sedan. Att den inte har kommit före nu beror faktiskt på ett etiskt dilemma. Det är nämligen så, att när Olympus Pen E-PL1 visades upp för finländskt press- och återförsäljarfolk (under en luxuös lunch på en av stadens dyrare japanska krogar) hölls en utlottning av ett ex. av sagda kamera. Och det var Prylbloggsredaktionens utsända som vann den! Vi är förstås jätteglada för det, men det gör det litet svårt att recensera kameran: om vi berömmer den kan det verka som om vi blivit mutade (trots att utlottningen nog inte var riggad – det finns betydligt större aktörer att satsa på i så fall). Och om vi är allt för måna om att inte verka korrumperade kanske vi slår över åt andra hållet istället? Det enda vi kan göra är att lägga korten på bordet (det kallas för ”disclaimer”) och försöka träda varsamt fram här.

L som i ”light”, kanske

För den som inte tidigare är bekant med Olympus Micro Four Thirds-kameror kan det löna sig att först kolla in vår recension av den allra första modellen, Pen E-P1, klicka på taggen ”Pen”, så borde den hittas. Olympus följer en lite förvirrande numreringslogik, eftersom E-PL1 är den tredje i raden av spegellösa minisystemkameror – efter E-P1 kom E-P2 och därefter alltså E-PL1. L:et i modellbeteckningen kan förslagsvis stå för ”light”, för det här är en lite förenklad, mera konsumentvänlig version av Pen-kameran. Rent fysiskt yttrar det sig i att höljet inte enbart består av aluminium, utan också av lite plast. Det märks egentligen inte på annat än att vikten har sjunkit från 335 gram till 296 (enbart kamerahuset). En annan fysisk förändring är att E-PL1 har en inbyggd blixt. Den sitter fiffigt nog på ett litet gångjärn, så man kan försöka experimentera med att låta den reflekteras via taket, istället för att smällas av direkt i ansiktet på folk.  

Blixtskon för riktig blixt – alternativt optisk sökare – finns kvar. Båda måste, som förr, köpas skilt och man kan bara använda ett tillbehör i taget. Två andra fysiska förändringar är att det praktiska rullhjulet för snabb justering av bländare/tid (beroende på valt kameraläge) nu har försvunnit. Det har också kransen runt fyrvägsvalknappen gjort (se recensionen av E-P1). Kransen saknar vi inte så mycket, men rullhjulet, praktiskt placerat vid höger tumme, hade vi hunnit bli kompis med. Att ändra bländare eller tid är fortfarande möjligt, men det går inte lika smidigt som i de tidigare versionerna.

Rent tekniskt sett har det virtuella vattenpasset försvunnit och högsta ISO-tal man kan fota med är nu 3200 (det var 6400 i E-P1) – den förlusten är inte stor, för ISO 6400 var i praktiken inte så användbart. ISO 3200 ger också en hel del brus och detaljförluster som inte tillfredsställer proffsen, men eftersom bruset är ganska jämnt, utan obehagliga färgfläckar går bilderna ännu att använda, åtminstone i mindre format. Själva har vi i alla fall ställt in det maximala ISO-talet i automatläge till 2000. Övriga förändringar är att den kortaste slutartiden har förlängts, i P1 var den 1/4000 sekund, nu 1/2000. Skärmen har också krympt, från 3 tum till 2,7.

Systemkamera (också) för dummies

I det nya ”idiotläget” iAuto behöver man inte längre veta något alls om slutartider, bländaröppningar, vitbalans och ISO-tal – vill man justera hur bilden ska se ut väljer man längs en glidande skala av parametrar som ”ändra färgmättnad” (starka > mättade), ”ändra bildens färger” (varm > kall), ”ändra kontrast” (ljus > mörk), ”oskarp bakgrund” (oskärpa > skarp), ”snabba rörelser” (snabb rörelse > stanna rörelse). Eftersom Olympus med den här kameran uttryckligen försöker locka över folk från kompaktkameralägret kan det här vara fiffigt; konsumenterna får tillgång till systemkamerans överlägsna hårdvara utan att först behöva gå på kurs. Finesserna kan man lära sig senare. Fast lite fånigt är det att man bara kan använda en i-parameter i taget. 

Kvar finns också de förinställda konstfiltren (färgstark, soft fokus, grovkornig film, hålkamera, diorama, svag sepia – testbilder finns på Flickr!) och 19 förinställda motivlägen för porträtt, landskap, solnedgångar, strand och snö, dokument, makro, fyrverkeri och en massa till. Programläget är ju också ett automatläge, men där kan man välja ISO-tal, bländare/tid och exponeringskompensation. Och så finns förstås A-, S- och M-lägena för bländar- resp. slutarprioritet och helt manuellt läge. Proffsen bör notera att man fortfarande kan ta bilder i RAW-format. Vanliga användare nöjer sig säkert med JPG. 

Samma utsnitt, taget med jämförelsekameran Panasonic FZ38 på 1600 ISO (högre går den inte). Detaljförlusten är större, bruset fläckigare. Det är inte bra, men många små kompaktkameror ger helt oanvändbara bilder redan vid ISO 400. 

Filma på flera sätt

På programväljarratten finns slutligen filmläget. Kameran filmar HD-kvalitet, max HD 1280x720 p, och man har full kontroll över exponeringen. Den inbyggda mikrofonen tar tyvärr bara upp monoljud, de tidigare modellerna hade stereo. Å andra sidan går det att koppla in en extern mikrofon. Det går också att snabbt sparka igång filmning i vanligt fotoläge, eftersom filmkameran har fått en egen avtryckare på baksidan av huset. Fast den knappen har vi valt att programmera om och ge en helt egen funktion: det är nämligen så, att den osäkra fotografens bästa vän; autogafflingen, förstås finns i den här kameran (och i motsats till de flesta kompaktkameror kan man välja om man vill ”gaffla” ISO, bländare eller tid), men i motsats till de flesta andra kameror kräver denna att man själv manuellt trycker på avtryckaren tre gånger för att få de tre olika exponeringarna, eller att man aktiverar seriefotograferingen.

Eftersom autogafflingen (”alternativexponering”, som det heter i menyerna) ska ställas in genom en djupdykning i det inte helt överskådliga menysystemet går det inte snabbt att aktivera den. Att aktivera seriefotograferingen kräver också en rad knapptryckningar, så sammantaget är det en långsam och omständlig procedur. Så vi ställde in filmavtryckaren så att den aktiverar vårt eget fotoläge (”My mode”); autogaffling och seriefotografering, på en gång. Förutom filmavtryckaren finns det en knapp till som kan programmeras enligt eget huvud.

Läs bruksanvisningen!

Av det ovanstående kanske framgår att vi precis som med E-P1 bestämt hävdar att det lönar sig att bekanta sig nog med kameran innan man börjar använda den på allvar. Finesserna, funktionerna, inställningsmöjligheterna och menyerna är många och inte alltid helt logiska. iAuto-läget är i och för sig inte dumt om man inte har något större behov av att kunna styra sin kamera.

Bildkvaliteten har vi inte så mycket att klaga på. ”Lightversionen” använder samma utmärka 12-megapixel LiveMOS-sensor som föregångarna. Om det är något som fallerar får man nästan skylla sig själv för att man inte har lärt sig hantera sitt redskap tillräckligt väl. Nyligen släppte Olympus en firmwareuppdatering som snabbar upp autofokusen i besvärliga ljusförhållanden – en sak som kameran fått kritik för. Det lönar sig att ta en titt på färginställningarna: våra bilder kändes lite flacka i tonen, tills vi ändrade inställningen. Men det är ju verkligen en smaksak.

En sak som förvånade var att vi ibland fick aningen oskarpa bilder i lägen där förhållandena var sådana att det inte borde ha skett. Förklaringen lär vara att just den 14–42 mm-lins vi testade lätt reagerar på vibrationer från slutaren vid hastigheter på ca 1/100–1/200 sekunder (enligt imaging-resource.com – se länk nedan). Det laddningsbara batteriet klarade under våra test som mest ca 200 bilder, vilket inte är mycket, men å andra sidan hade vi bildstabiliseringen på hela tiden och mixtrade ständigt med inställningarna, vilket betyder att den batterislukande skärmen fick jobba mer än vanligt. Ett extrabatteri är ändå en god idé om man ska ut på långa turer.

Växande utbud 

Den här kameran är inte avsedd att ersätta de existerande Pen-kamerorna, utan komplettera utbudet – på MBnets Hintaseuranta finns alla de tre modellerna fortfarande. Proffsen riktar in sig på E-P1 eller E-P2, de ivriga amatörerna sannolikt på PL1. Kamerorna använder samma objektiv och tillbehör och med hjälp av en adapter kan de alla använda ev. gamla systemobjektiv som man har hemma. I handeln säljs Pen med ett 14–42 mm objektiv (motsvarande 28–84 med fullstor sensor), vilket är det objektiv vi har testat här, och ett 40–150 mm objektiv. Ett 14–150 mm (28–300) objektiv är på väg inom kort.

När P1 kom ut på marknaden var konkurrensen i det segmentet minimal. Numera har Panasonic (vars linser också passar Pen), Samsung och Sony och motsvarande små systemkameror. De har alla förstått att det finns en marknad i att försöka locka kompaktkameraanvändarna, ca 90 procent av alla, att anamma systemtänkandet. 

Tack vare Micro Four Thirds-systemet är Pen-kamerorna betydligt mindre och smidigare än vanliga systemkameror. Men den ryms inte in i Prylbloggsredaktionens handväska, som vår gamla titta-och-tryck-kamera gjorde. Det gör däremot inte heller vår Panasonic FZ38, som vi här har använt för jämförande ISO-test. Panasonicen är visserligen en långskjutare med 18 gånger zoom (motsvarande 27–486 mm), men har definitivt sämre bildkvalitet än Pen, speciellt vid högre ISO-tal. Av de två är Pen mångsidigare, känns mera som en ”riktig” kamera och är helt enkelt trevligare att fota med, på grund av att den känns mera gediget byggd och bildkvaliteten är pålitligare. Objektiven är ju inte jämförbara, eftersom de har så olika brännvidd, men i vidvinkelläge ger Panasonicen tydliga perspektivförvrängningar, som vi inte kan spåra i bilder tagna med Pen-kameran. Vi gillade den första Pen-kameran och har svårt att se varför man inte skulle gilla den här lite mera konsumentvänliga versionen också. Fast tumhjulet skulle Olympus gärna få återinföra. 

Mera testbilder (ISO-test, konstfiltren, m.m.) finns på Flickr!

The Imaging Resource har också testat E-PL1 (och ger bl.a. en lång lista på objektiv som passar denna kamera) 

I testet jämförs E-PL1 med E-P2 och slutomdömet blir: 

”I have to say the Olympus E-PL1 was the camera that really grabbed me. It was more comfortable to shoot with, included the built-in flash whose presence I missed in the earlier PEN cameras, and it certainly doesn't hurt that it's the more affordable of the pair as well. Were I in shopping for one of Olympus' Micro Four Thirds cameras today, I think I'd almost certainly opt for the Olympus E-PL1, and spend the difference on that lovely, high-res electronic viewfinder.”

Specifikationer
Olympus Pen E-PL1 
Micro Four Thirds-systemkamera 

Säljs med 14–42 mm objektiv, 14–150 mm, eller både-och. Möjlighet att använda andra systemkameraobjektiv med hjälp av adapter. 
Storlek: 114,6 x 72,2 x 41,5 mm (exkl. utskjutande delar), vikt 296 g (enbart hus) 
Lagring: SD-kort, SDHC-kort 
Bildsensor: 4/3'' Hi-Speed Live MOS sensor, 12,3 megapixel (effektiva), processor: Type TruePic V 
Bildformat: RAW 12 bit / JPEG, även parallellt, 4:3 / 3:2 / 16:9 / 6:6 
Bildstabilisator, både horisontalt och vertikalt, kompenserar upp till 3 steg 
Slutarhastighet: 1/2000 s–60 s, upp till 30 min. i bulbläge 
Fokusområden: 11 st. (automatisk och manuell markering) / 225 st. (manuellt val i förstoringsläge); manuell skärpeinställning, singel AF, kontinuerlig AF, Singel AF + MF, AF tracking 
Lägen: P(rogramme), i-Auto, A(perture priority), S(hutter priority), M(anual), 19 olika motivprogram, 6 olika konstlägen, dubbelexponering 
Exponeringskompensation +/- 3 EV ( 1, 1/2, 1/3 stopp), exponeringsgaffling: 3 rutor ( +/- 1/3, 1/2, 2/3, 1 stopp), ISO-gaffling, vitbalansgaffling 
Känslighet: ISO 200–3200 (förvalt ISO 200–1600) 
Självutlösare: 12 s / 2 s 
Vitbalans: automatiskt, 8 förinställda lägen, enligt färgtemperatur, manuellt 
Färgrymd: sRGB / AdobeRGB 
Skärpa + kontrast: justerbart i 5 nivåer, mättnad: 5 nivåer, fotolägen 6 nivåer 
Skärm: LCD, 2,7", 230 000 p, 100 % live-vy, förhandsvisning av exponeringsinställn, vitbalans, ansiktsigenkänning, linjer, möjlighet förstora 7x/10x, MF/S-AF, AF-visning, histogram, m.m. 
Film: AVI Motion JPEG, HD 1280 x 720 (16:9), SD 640 x 480 (4:3), 30 fps. Max filstorlek: 2 GB, max inspelningstid 14 min (SD), 7 min (HD) 
Ljud: Intern monomikrofon, stereomikrofon som tillval, Stereo PCM / 16 bit, 44,1 kHz, WAV 
Utgångar: HDMI, USB 2.0 
Menyspråk: 34 st, av dem 27 europeiska (inkl. svenska, finska, engelska, estniska, ryska) 
Pris, enligt Hintaseuranta: 
Enbart kamerahus 597 € 
Kamera med 14–42 mm objektiv: 617 € 
Kit med 14–42 mm och 40–150 mm objektiv 749 €
Tags: Olympus, Pen, E-PL1, Micro Four Thirds

(Ursprungligen publicerad 06/06/10.)

Det här lilla collaget är Prylbloggsredaktionens påskhälsning till er alla: det visar vad vi håller på med just nu. Tre olika prylar ligger på arbetsbordet och väntar på att recenseras. Exakt vad som döljer sig bakom dehär svartvita profilerna får ni veta inom kort!

Dessutom kan vi utlova en recension av den här småningom: 

PEN E-PL1 är det senaste tillskottet i Olympus serie av micro four thirds-kameror, alltså små, spegellösa systemkameror (modellnumreringen är kanske litet förvirrande: vi har tidigare recenserat den första i serien, som heter PEN E-P1, följande modell hette E-P2 och nu kommer alltså E-PL1). 

Vi har skickat kameran till en proffsfotograf för remissutlåtande och tar själva itu med den så fort vi får den tillbaka!

(Ursprungligen publicerad 01/04/10.)

Amatörfotografer använder små, smidiga kompaktkameror och proffsen har stora, klumpiga systemkameror. Eller så inte. I och med Olympus och Panasonics spegellösa format micro four thirds förändrades bilden. Systemkameran kan numera locka både den f.d. kompaktanvändaren som vill byta upp sig och systemfotaren som vill ha en mindre och smidigare kamera – och som dessutom kan använda alla sina fina kvalitetsobjektiv (med hjälp av en adapter). Vi har tittat på Olympus första micro four thirds-kamera, Pen E-P1 (och tillägger att Olympus är snabba i vändningarna: när detta skrivs har uppföljaren Pen E-P2 redan lanserats – skillnaderna mellan dem lär dock inte vara stora).

Gediget klonkande

Kameran är modellerad enligt den ursprungliga Pen-kameran, den populära halvformatskameran som introducerades år 1959. Det betyder retrostuk i designen, mycket metall, en behaglig tyngd (335 g utan batteri och objektiv) och ett rejält klonkande ljud när man knäpper bilden. Här finns ingenting som skulle glappa eller svaja, kameran är solid och känns gedigen.

Kompaktkameraanvändaren får börja med att lära sig att det krävs flera handgrepp innan kameran är skjutklar: 1. ta bort det minimala linsskyddet, sätt det i en ficka så det inte tappas bort, 2. sätt på kameran, vänta tills den blå lampan upptill på huset har slutat blinka = bildsensorn är rengjord (det sker automagiskt), 3. ifall man har en Pen med Olympus 14–42 mm objektiv (motsv. 28–84 mm): lås upp objektivet och fäll ut det. Sen kan man börja fundera på hurdan bild man vill ta. Samtidigt kan man rikta en tacksam tanke till konstruktören av objektivet: i skjutklart läge sticker det ut nästan 10 cm från kamerahuset, men hopfällt och låst bara 4,5. Kameran säljs också med ett 17 mm pannkaksobjektiv. Det är, precis som namnet antyder, ganska platt och har blivit något av en favorit bland gatufotografer som vill ha en systemkamera, men som inte vill väcka för mycket uppmärksamhet (men obs, att den inte går in i en ficka, så liten är den inte!). 

Blixten är tillval

Ett sätt att krympa på formatet är att den här kameran, i motsats till de flesta andra systemkameror, inte har någon optisk sökare. Vill man ha en sådan får man skaffa den som extra tillbehör. Samma sak gäller blixten. Dessutom får man välja vilkendera som ska användas, för både sökare och blixt monteras på blixtskon. Prylbloggsredaktionen är numera så van vid att använda skärmen på baksidan av kamera att vi inte saknar optisk sökare, men för inbitna fotografer som är vana vid att kisa genom ett litet fönster kan det här kännas fel.

Med en kamera som denna är det i stor utsträckning fotografens eget fel om bilden blir dålig, det går inte att skylla på att ”jag har så dålig kamera”. Är skärpedjupet för stort eller för litet? Borde bilden ha exponerats upp en aning? Ligger fokus rätt? Är vitbalansen underlig? Allt det här och mer därtill har man själv full kontroll över – om man känner sitt verktyg, vill säga. Och vi rekommenderar även erfarna systemkameraanvändare att bekanta sig med kameran, gräva i menyerna och studera bruksanvisningen, för alla funktioner man kan önska sig finns nog där, bara man lär sig att hitta dem. Det kan t.ex. vara förvirrande att menyerna ser olika ut beroende på i vilket läge kameran är och att en del inställningar är åtkomliga först när man har aktiverat dem så att de alls syns i huvudmenyn.

Flexibilitet

Hanteringen är i sig förnuftigt uppbyggd. Menyval och inställningar görs via meny-knappen och de fyra snabbvalen på fyrvägsknappen (ISO, vitbalans, autofokusinställning, singel- eller sekvensfoto/självutlösare). Fyrvägsknappen har en ”krans” som kan roteras för att bläddra i menyerna och göra val. Man rör sig i menyerna med en kombination av kransen och ett vertikalt silverfärgat rullhjul som ligger bekvämt inom räckhåll för höger tumme. I fotoläge har den roterande fyrvägsknappen och tumrullhjulet samma funktion; att snabbt välja bländare eller slutartid (utom i det helt manuella läget, där kransen kan justera slutartiden och rullhjulet bländaren – eller tvärtom, om man hellre vill ha det så).

Ett tryck på OK-knappen i mitten av fyrvalsknappen ger tillgång till en live-meny med snabb åtkomst till olika funktioner och där man genast ser hur olika val påverkar bilden. Trycker man dessutom på ”info” får man upp en sammanställd meny med alla alternativ i komprimerad form, en vy som vana systemkameraanvändare kan uppskatta. Med info-knappen får man också fram ett histogram eller ett virtuellt vattenpass på skärmen, kan göra snabbinställning av vitbalans och exponeringskompensation och dessutom används den för manuell skärpeinställning: trycker man upprepade gånger på info-knappen dyker en grön rektangel upp på skärmen. Den kan man flytta till önskad punkt med hjälp av piltangenterna. Ett tryck på OK-knappen förstorar just den punkten 7 ggr (eller 10 ggr om man snurrar lite på tumhjulet), så man kan se till att just den detalj man vill ha knivskarp faktiskt blir det. Vi upprepar: allt går att ställa in, från menyers utseende och knappars funktioner till alla de variabler som styr slutresultatet i ett fotografi. Utmaningen ligger närmast i att lära sig var man hittar alla de olika vyerna och inställningarna, så man kan göra sina val så snabbt som möjligt när det sedan gäller.

Kul effekt: Exponera flera bilder på varann. Mera testbilder finns här.

Manuellt, automatiskt, konst

För den osäkra finns det förstås också ett helautomatiskt läge och 19 färdigt inställda motivprogram att ta till, förutom de vanliga P-, A-, S-, M-lägena. Vill man filma i HD-kvalitet vrider man på programratten och skjuter iväg. Förutom de här lägena har programratten ytterligare ett, ”art”. Där hittar man sex olika effekter som kan appliceras på bilden, bland dem popkonst (granna färger), mjuk fokus, kornig film (som om man fotat med svartvit film med högt ISO-tal) och hålkamera. Vana Photoshoppare kanske tycker att det här är onödigt, för att man kan åstadkomma alla effekter efteråt på datorn, men gör man det direkt i kameran går det snabbare och lättare. Också i konstlägena har man kontroll över en del faktorer, t.ex. kan man justera exponeringen, ifall man som vi tycker att de svartvita bilderna tagna med ”kornig film”-läget ibland blir onödigt överexponerade. I konstläget ska man vara beredd på att kameran blir långsammare, eftersom den ska processa varje bild lite mer än vanligt. En effekt som gömmer sig på ett helt annat ställe i menyerna är att kameran kan ta flera bilder som exponeras på varandra. När en bild är tagen visas den som en ”spökbild” på skärmen till följande tagits, så man kan komponera sitt konstverk direkt i kameran.

Vad gäller bildkvaliteten har vi, i likhet med andra recensenter, inte mycket att gnälla över - men det är lite svårt att ta ställning till dynamik och färgomfång när man fotar i vårt platta, grå novemberljus. En del recensenter har klagat just på detta, medan andra har varit helnöjda. Att Pen E-P1 inte har blixt är vi inte så missnöjda med, för med en kamera som utan problem tar bilder med 1600 ISO (upp till 6400 manuellt) och som dessutom har en välfungerande bildstabilisator är det sällan man saknar en blixt – tvärtom är det egentligen befriande att inte ens behöva fundera på om man ska ta sin bild med blixt eller utan. Tidningsfotografer och andra proffs är förstås inte nöjda – ISO 1600 ger redan så pass mycket brus att bilderna inte håller för att blåsas upp. I mindre format känns de fortfarande helt okej. För den f.d. kompaktkamerafotaren som har lärt sig att bilderna blir helt odugliga redan vid 400–800 ISO är skillnaden stor.

Utsnitt av bild tagen i 1600 ISO. Mera testbilder finns här. 

Mycket för pengarna

Spontant upplever vi att på de 12,3 megapixelbilderna blir skarpa med snygga färger, också i dåligt ljus – men vi föredrog att inte använda automatisk vitbalans inomhus i glödlampsljus, för de bilderna kändes för gula. Ett foto av en tegelvägg taget med vidvinkel visar en vag antydan till tunndistorsion om man tittar noga i hörnen. Kromatisk aberration kunde vi se en liten aning av på en bild när vi zoomade upp den, men det yttrade sig bara som en lite ljusare rand runt en mörk gren. Det är mer än godkänt för våra behov. Skärpan är utmärkt. En del recensenter har klagat på att kameran har långsam autofokus, men vi upplevde inte att den skulle vara värre än andra. Proffs och hängivna amatörer kan fota i RAW-format och får alltså full kontroll över bilden i sitt digitala mörkrum.

För den som är van vid kompaktkameror med priser kring 200–300 euro känns Pen säkert dyr, medelpriset för enbart kamerahuset är 750 euro. Å andra sidan får man en systemkameras kvalitet och flexibilitet i en förpackning som inte är mycket större än den gamla kompakten.

Se mera av Prylbloggens testbilder på Flickr! 

Andras åsikt:
Geek.com gillar den sådär
Kamera & Bild tycker till om Pen E-P1
Digicamreview gillar den skarpt

Videor tagna med Pen EP-1 på YouTube:
En kort, svartvit film
Mest blåbär, här finns både både närbilder och zoomningar
Här testas ljudkvaliteten och det ljud som uppstår vid fokusering

Olympus egna videohandböcker 

Specifikationer
Olympus Pen E-P1
Micro Four Thirds-kamera

Säljs med 17 mm pancake-objektiv, 14–42 mm objektiv eller både-och. Möjlighet att använda andra systemkameraobjektiv med hjälp av adapter.
Storlek: 120 x 70 x 35 mm (utan utstickande delar), vikt 335 g (enbart hus)
Lagring: SD-kort, SDHC-kort
Bildsensor: 4/3'' Hi-Speed Live MOS sensor, 12,3 megapixel (effektiva), Type TruePic V
Bildformat: RAW 12 bit / JPEG, även parallellt, 4:3 / 3:2 / 16:9 / 6:6
Bildstabilisator, både horisontalt och vertikalt, kompenserar upp till 4 steg
Slutarhastighet: 2–1/4000 s
Fokusområden: 11 / 25 / 225 st.
Lägen: P(rogramme), i-Auto, A(perture priority), S(hutter priority), M(anual), 19 olika scenlägen, 6 olika konstlägen
AF-låsning, manuell fokus tillgänglig, exponeringskompensation +/- 3 EV ( 1, 1/2, 1/3 stopp), exponeringsgaffling: 3 rutor ( +/- 1/3, 1/2, 2/3, 1 stopp), ISO-gaffling, vitbalansgaffling
ISO: 200–6400 (förvalt ISO 200–1600, manuellt 100–6400)
Självutlösare: 12 s / 2 s
Slutartider: 1/4000–60 s (manuellt upp till 30 min)
Vitbalans: automatiskt, 8 förinställda lägen, enligt färgtemperatur, manuellt
Färgrymd: sRGB / AdobeRGB
Skärpa + kontrast: justerbart i 5 nivåer, mättnad: 5 nivåer, fotolägen: Vivid, Natural, Muted, Black & White.
Skärm: LCD, 3", 230.000 p, 100 % live-vy, förhandsvisning av exponeringsinställn, vitbalans, ansiktsigenkänning, linjer, möjlighet förstora 7x/10x, MF/S-AF, AF-visning, histogram, m.m.
Index: 4, 9, 16, 25, 49, 100 rutor
Film: AVI Motion JPEG, HD 1280 x 720 (16:9), SD 640 x 480 (4:3), 30 fps. Max filstorlek: 2 GB, max inspelningstid 14 min (SD), 7 min (HD)
Ljud: Stereo PCM / 16 bit, 44.1kHz, WAV
Utgångar: HDMI, USB 2.0
Menyspråk: svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, holländska, franska, spanska, italienska, portugisiska, rumänska, ryska, tjeckiska, polska, ukrainska, serbiska, bulgariska, kroatiska, slovakiska, slovenska, grekiska, lettiska, litauiska, estniska, ungerska, turkiska, koreanska, kinesiska, japanska, indonesiska, malajiska, thai
Pris, enligt Hintaseuranta:
Enbart kamerahus 749 €
Kit med 14–42 mm objektiv: € 749 €
Kit med 17 mm pancake-objektiv: 928 €
Kit med 17 mm och 14–42 mm objektiv € 977 € 

(Ursprungligen publicerad 03/12/09.)