Formatet är bra, det är en vettig kompromiss mellan den mobila sjutummaren och den mera soffvänliga tiotummaren. Vi har ingenting emot att läsa böcker på en sjutummare (t.o.m. en fyratummare i nödfall), men det är en avsevärt större njutning att göra det på en större skärm. För att inte tala om att skriva texter! Vikten är just under ett halvt kilo, det är just så mycket att det i längden blir tungt att ha den i en hand, men inte så mycket att man skulle dra sig för att ha den med i väskan.

Tumgrepp

Materialet är, som det brukar vara hos denna tillverkare, plast. Plattan är tunn (8,6 mm) och glansig i svart eller vitt – baksidan hade gärna fått vara lite ruggad på baksidan, för den känns lätt hal och liksom lite svettig. Runt kanten finns en silverfärgad ram. Glaset ligger lite nersänkt i ramen, vilket ger ett ganska bra tumgrepp längs den breda, svarta kanten. Skärmen är intesuper-Amoled, som Samsungs high end-mobiler brukar skryta med, men vi har åtminstone inte haft något att klaga på beträffande den: den är ljusstark och skarp och de få gånger vi tycker att den inte känns tillräckligt skarp är då vi spelar spel som inte riktigt är optimerade för en så stor yta och som därför ser suddiga ut.

Nertill – om man håller plattan vågrätt – finns ett ladduttag (som använder en kontakt som ser ut som den ett visst fruktbolag använder, men som ändå inte är helt identisk), på var sida om den finns en högtalare. Upptill finns en knapp för på/av, en volymknapp, ett hörlursuttag och en SIM-kortslucka. Plats för minneskort finns inte, utan man får nöja sig med de 16 GB som finns inbyggda.

Skärmavbildning åt alla!

Operativet här är Android 3.1, Honeycomb, som under testperioden uppdaterades till 3.2. Skillnaden mellan en ”ren” Honeycomb och Samsungs version är inte stor. De mest uppenbara skillnaderna är att det i den nedre balken – den som i Honeycomb syns hela tiden, oavsett vad man än gör – förutom de virtuella knapparna för hem, tillbaka och nyligen använda program också finns en knapp för att ta en bild av skärmen. Nyttan med det här är inte lika uppenbar som i Note, för om man tar en skärmdump i Note visas den direkt i ett redigeringsläge, så man kan t.ex. göra egna anteckningar på bilden, men det sker inte här. Skärmdumpen går direkt in i galleriet. Men om inte annat är detta en funktion som gläder recensenterna som nu har lätt att få illustrationer till sina texter.

Screenshot av nyhetsappen Pulse som finns färdigt installerad
och som gör sig rätt bra i det här formatet.

I samma balk finns också en specifik Samsung-grej: en liten haksymbol. Om man pekar på den dyker det upp en list med några ikoner; det är genvägar till s.k. miniappar som lägger sig i ett litet fönster ovanpå det aktiva fönstret, så man kommer åt dem när som helst, utan att behöva lämna den sida man egentligen är på. Bland miniapparna finns kalender, pennmemo, världstid, kalkylator, musikspelare och uppgiftshanterare, så man kan t.ex. göra en snabb anteckning om något man just läser på webben eller kolla om kalkylerna stämmer i det kalkylblad man just har öppnat. Mycket praktiskt. Ang. anteckningsappen och igenkänning av handskriven text hänvisar vi till recensionen av Note.

Av de fem startskärmarna är tre redan fyllda med Samsungs egna, rätt blaffiga widgetar. De går förstås att ta bort, men vi upplever det alltid som ett störningsmoment att man måste börja med att städa sin splitternya Samsung-platta/-mobil.

På tal om irriterande saker: vi störde oss enormt på att Android med Honeycomb har utvecklat ett operativsystem som fungerar strålande oavsett hur man håller i sin surfplatta, vågrätt eller lodrätt läge – utom i Android Market, som bara fungerar i landskapsläge! Tack och lov åtgärdades det i och med att plattan uppdaterades till 3.2.

Operativet fungerar på alla ledder. Såhär ser det ut när man vill redigera sina startskärmar.

Readers Hub – och några alternativ

Surfplattan har förstås laddats med en del Samsungspecifika appar, som Social Hub och Readers Hub. Den senare är förstås ett smart sätt att samla alla läsappar på ett ställe, men vi är lite missnöjda med e-boksappen/-butiken Kobo för dess svaga utbud på andra språk än engelska, för att bara sex böcker i taget visas när man bläddrar i butiken, trots att det skulle rymmas minst 24, och för att man inte kan byta färg på ”papperet” i böckerna (som t.ex. i Aldiko, där man kan välja ett ögonvänligare papper i beige). Däremot kan man importera böcker från t.ex. Aldiko, man kan göra anteckningar och dela dem med Kobos sociala funktioner, ändra fontstorlek, m.m. Har man appen installerad på flera apparater synkas böcker och sidnummer mellan dem (vilket Aldiko inte kan utan hjälp av tredjepartsappar). Den andra komponenten i Readers Hub är PressReader (Honeycombversion här), som är vår favorit sedan länge. Här finns massor av dagstidningar från hela världen, prydligt ordnade efter land eller språk. Tidningarna är fullständiga faksimil av den riktiga, tryckta dagstidningen. Den tredje komponenten är tidskriftsbutiken Zinio, som är okej ifall man vill läsa amerikanska tidskrifter. Utbudet av tidskrifter på finska eller svenska är uselt och det är svårt att hitta dem. För tidskrifter på svenska och engelska rekommenderar vi alla gånger Paperton framom Zinio.

På tal om Samsungappar vill vi påpeka att det inte går att komma in i Samsungs egen appbutik om man har en surfplatta med SIM-kortsplats, men inget SIM-kort. Och det tycker vi att är underligt. Förresten kan man skicka och ta emot SMS med den här surfplattan, men inte ringa. Och det skulle ju se för fånigt ut, nästan ännu fånigare än att använda plattan som kamera. Men det finns nu i alla fall en 3,2-megapixlare på baksidan och en 2-megapixlare på framsidan ifall man behöver – t.ex. för Skypesamtal.

Om man prompt vill ta ett foto av en banan och en fjärr så går det.

Tillgängligt RAM i denna platta är 724 MB och processorn är på 1 GHz, dubbelkärnig. Vi undrar just om inte tillverkaren kunde satt in lite häftigare grejer än så, för ofta upplever vi de ganska typiska Samsung-mikrofrysningarna: när man går ut ur en app och till startskärmen tar det ibland nån sekund innan alla element på startsidan är inlästa och plattan går att använda igen. Men rent subjektivt tycker vi också att den saken blev bättre i och med uppdateringen till Android 3.2, så nu finns det åtminstone två skäl att bums uppdatera sin platta. I övrigt upplevde vi få kraschar, i regel funkade allt som man förväntar sig på en dyr surfplatta: smidigt och mjukt. I motsats till andra Honeycomb-apparater vi har sett kan man inte stänga öppna appar i listan över nyligen använda appar, men vi är inte ens helt säkra på att det behövs – se t.ex. denna artikel om minneshantering i Android.

Batteritiden är ganska bra, vi kom upp i ungefär åtta timmar av hård, oavbruten användning. I viloläge klarar den sig i många dagar utan laddning.

Macstrul

För Macanvändare är det bra att veta att det inte händer något alls om man kopplar in plattan i en Mac (med OS X 10.7.3), men har man tur får man Samsungs struliga överföringsprogram Kies att funka så man kan flytta filer mellan datorn och smekplattan (men vill vi varna för komponenten ”KiesViaWiFiAgent” som automatiskt öppnas när datorn startar upp och som ett par gånger har  fått våra fläktar att gå för fullt för att den plötsligt lägger beslag på 92 % av processorkraften). Eftersom det inte finns något externt minneskort är Macanvändare annars hänvisade till att skicka sina filer per e-post eller använda Dropbox eller motsvarande. På en PC kan man använda både Kies och helt vanlig dra-och-släpp i Utforskaren.

Men på det hela taget är det här en trevlig, tunn och elegant surfplatta i ett format som kan vara en vettig kompromiss mellan det lilla och det stora. Priset har också sjunkit betydligt jämfört med Samsungs allra första surfplatta som hade ett startpris på närmare tusen euro; medelpriset på denna är nu just under 500 € med 3G och WiFi, 430 € med bara WiFi.

Samsung Galaxy Tab 8.9 (GT-P7300)
Specifikationer: Se Samsungs svenska webbplats 

Medelpris enligt Hintaseuranta (feb. -12):
med 3G: 491,43 €
utan 3G: 429,91 €

Menyspråk:
svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, isländska, nederländska, spanska, katalanska, franska, italienska, portugisiska, rumänska, tjeckiska, kroatiska, polska, slovakiska, slovenska, bulgariska, ryska, serbiska, ukrainska, lettiska, litauiska, grekiska, estniska, ungerska, kazakiska, turkiska, indonesiska, vietnamesiska, thai, koreanska, kinesiska, japanska

Textspråk:
Samsungs tangentbord: svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, isländska, nederländska, spanska, franska, italienska, portugisiska, rumänska, tjeckiska, kroatiska, polska, slovakiska, slovenska, bulgariska, ryska, serbiska, ukrainska, lettiska, litauiska, grekiska, estniska, ungerska, kazakiska, turkiska, koreanska

Swype:
svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, isländska, nederländska, spanska, franska, italienska, portugisiska, rumänska, tjeckiska, kroatiska, polska, slovakiska, slovenska, bulgariska, ryska, serbiska, ukrainska, grekiska, ungerska, turkiska, koreanska

Bonus för dem som har orkat ända hit: En alldeles hyfsad vintervy.

1. Formgivningen. Till det yttre är Lumia 800 en nästan identisk kopia av Nokias Meego-lur N9.
2. Operativsystemet. Har man sett en Windows Phone-mobil så har man sett dem alla. Microsoft håller mobiltillverkarna i hårda tyglar, de får knappt alls modifiera operativet.

Därmed inte sagt att det här är en dålig mobil.

Standardfotot på Prylbloggens glaspärlor. Bra färger, bra skärpa. 

Formgivningen berömde vi redan i vår recension av N9. Lumia 800 har fått en fysisk kameraknapp och blixten på baksidan har flyttats en aning, annars är de två modellerna lika. Vi har samma förtroendeingivande genomfärgade polykarbonat (= ingen färg som kan skavas av) och samma inbjudande design med mjuka former – också på skärmen, som är vagt rundad i kanterna och därför känns väldigt svepvänlig. I likhet med N9 använder Lumia förresten mikrosimkort och har inte plats för externt minneskort.

Kör med Nokia

I mjukvaran ser man några skillnader, jämfört med andra Windows Phone-mobiler: på startsidan ligger från början paneler som leder till de (än så länge) Nokiaspecifika apparna Nokia Kartor, Nokia Kör och Nokia Musik. Att få ett navigationssystem med på köpet när man skaffar sin mobil är ju definitivt ett plus, i all synnerhet som Nokias kartor kan laddas ner och sparas i mobilen, så man slipper höga datakostnader utomlands. Med Nokias kartlösning kan man, i motsats till Microsofts eget kartsystem, göra sökningar på båda de officiella språken, och så ska det ju vara. Däremot visas kördirektiv med finska gatunamn – ”Sväng till höger in på Hämeentie” är inte kul för den som letar efter Tavastgatan. Navigatorn har inte heller något fotgängarläge, men annars vill vi inte gnälla allt för mycket för en app som ökar mobilens värde med 50–70 euro (som separata navigationsappar på konkurrerande plattformer tenderar att kosta).

Nokia Musik är en app där man dels hittar musik som man köpt i appen eller överfört från datorn, dels en ”mixradio” – blandad musik i lite olika genrer. Mixradiokanalerna strömmas över nätet, men kan också laddas ner så man kan lyssna på dem offline. Gratis. Nackdelen är att man inte riktigt vet vilka låtar som ingår förrän man har lyssnat på dem alla och man kan inte hoppa över mer än sex låtar i timmen p.g.a. ”krångliga radiolicensieringsregler”, som det heter. Men gratis är ju alltid gott. Dessutom berättar appen vilka band som har spelningar i närheten under den närmaste tiden. En annan sak är sedan att det kan vara lite förvirrande med separata Nokia-musikappar och Microsoft-musikappar i samma mobil.

Hur operativsystemet Windows Phone fungerar i övrigt kan man läsa mera om t.ex. i vår recension av HTC Titan.

Under vår testperiod fungerade mobilen utan problem. Både mobilen och den utmärkta Amoled-skärmen reagerar snabbt och utan att bråka – även om skärmen med sina 3,7 tum känns lite liten (den är faktiskt 0,2 tum mindre än på N9, beroende på att touchknapparna Tillbaka, Hem och Sök tar upp lite utrymme längst ner på fronten). Basgrejer som att ringa, SMS:a, e-posta och hålla sig à jour med sina sociala nätverk fungerar bra och webbsurfande ganska bra, bara man kommer ihåg att Windows Phone inte stöder flash.

Utomhusvy. Ingen kromatisk aberration där de mörka grenarna möter
den ljusa himlen, men i full storlek ser man gengäld lite oskärpa i detaljerna. 

Ingen Swype

Att skriva går förhållandevis lätt, speciellt om man utnyttjar den inbyggda ordgissningsfunktionen (och hoppas att Microsoft med tiden fixar så att det blir lättare att skapa sammansatta ord). På tal om det: en del Nokiaanvändare har kanske vant sig med appen Swype, som gör att man kan skriva genom att glida med fingret från bokstav till bokstav istället för att dutta på dem, men något sådant finns inte här, för Microsoft tillåter inte sådana ingrepp i operativsystemet. Det finns en del separata skrivappar på Marketplace: idén är då att man skriver i appen och sedan kopierar in sin text i ett mejl eller meddelande, men de vi har testat är förfärligt buggiga. Och en varning: räksmörgåsproblemet, som vi talade om i testet av HTC Titan, finns kvar. Det gäller alltså en del externa appar, inte de inbyggda som SMS och e-post.

Ett minus måste vi ge för batteritiden: i viloläge, helt utan aktiv användning, töms batteriet på 1,5–2 dygn, det är inte bra. I aktiv användning gäller det att ladda åtminstone en gång per dag. I en del fall har korta batteritider berott på ett fel som Nokia åtgärdade med en mjukvaruuppdatering, men vår testmobil verkar inte höra till den gruppen – se t.ex. Digitoday. Lite störande är också att Nokia har lämnat bort den främre kameran, så videosamtal funkar inte. Mycket störande är att mobilen inte fungerar som WiFi-hotspot (man kan alltså inte utnyttja mobilens mobildataanslutning för att surfa trådlöst med datorn) – men med tanke på batteriets ringa uthållighet kanske det var ett övertänkt val från Nokias sida?

Interiör i rimligtvis helt okej ljus...

... men utsnittet i full storlek visar ett fult färgbrus.

Kameran hör inte till de bästa som Nokia har presterat och rent tekniskt sett är den sämre än i N9. En del recensenter har berömt dess förmåga att ta bilder i sämre ljus, men där håller vi inte med; man får lätt ett tydligt färgbrus i bilderna så fort det inte är utomhusdagsljus. Det kan eventuellt fixas om man dyker ner i menyerna och petar på de många inställningarna – men i ärlighetens namn: hur många börjar med att gå igenom scenval, vitbalans, exponering, ISO, område för ljusmätning, kontrast och mättnad innan man tar en bild med en mobilkamera? I goda ljusförhållanden får man däremot ganska detaljrika bilder med okej färger, även om man på en större skärm ser att detaljerna lätt blir lite suddiga. Den digitala zoomen (max 3x) avråder vi som vanligt från att använda: resultatet blir inte onödigt pixligt, men enligt vår erfarenhet nog suddigt. Lysdiodblixten fungerar bra, på kortare avstånd. Med ett långt tryck på kameraknappen kommer man direkt in i kameraappen, också om mobilen är i viloläge, det tycker vi att är bra.

Bra kan bli bättre

Trots de här invändningarna vill vi påpeka att Lumia är en trevlig mobil. Till utseendet skiljer den sig från mängden och hårdvaran är alldeles utmärkt. Windows Phone 7.5 är ett trevligt och lättanvänt operativsystem som börjar kännas ganska moget, även om det alltid finns rum för förbättringar (något av det vi kan vänta oss i Windows Phone 8 kan man läsa om på Mobil.se). Den som absolut vill bli av med sin gamla Symbianmobil, men ändå hålla fast vid Nokia kan lugnt satsa på den här mobilen – men de som har mera tålamod väntar kanske på den lite hottare Lumia 900, eller vad den sen heter när den kommer hit.

En sista bild: Så här långt räcker blixten i ett kolmörkt badrum.

Specifikationer: Se Nokias webb (på svenska)

Övrigt:

Menyspråk: svenska, finska, engelska, danska, norska, tyska, nederländska, spanska, franska, italienska, portugisiska, tjeckiska, polska, ryska, grekiska, ungerska, kinesiska, koreanska, japanska.
Skrivspråk: samma, plus filippinska, indonesiska, malajiska, turkiska, ukrainska.
Pris: Nokias rekommenderade pris: 529 €, medelpris enligt Hintaseuranta: 461,27 €

Andras åsikt:

”Framtiden uppdaterad” på Mobil.se

”Microsofts och Nokias fullträff i test” på IDG.se

”The first Windows Phone handset from the Finns arrives” på Techradar

”Nokia's vanguard Windows Phone has arrived” på The Verge

”Du liknar nån jag känner... vad sade du att du hette?”
”Ace! Jag heter Ace!” 

De första Androidmobilerna som nådde oss placerade sig ofta i det dyrare segmentet, men numera har utbudet breddats rejält. En titt på en av de mera populära elektronikbutikerna visar att det finns minst sjutton modeller från HTC, Huawei, LG, Motorola, Samsung, Sony Ericsson och ZTE i prisgaffeln 170 euro till drygt 320 euro.

Även om Prylbloggsredaktionen egentligen föredrar smartmobiler med ”extra allt” inser vi att det finns en stor marknad också för de lite billigare varianterna. Så vi har testat en Samsung Galaxy Mini (medelpris enligt Hintaseuranta 157 euro) och en Samsung Galaxy Ace (medelpris 285 euro).

Exemplaret på promobilden har orange ram runtom,
men det märks knappast. (Mini)

Eftersom Samsungs Androider inte skiljer sig så mycket från modell till modell och vi ju har recenserat några förr (de hittas via taggarna i högra spalten eller genom en sökning) kommer vi här att närmast fokusera på vad man eventuellt går miste om med en lågprismobil.

Bra knappar

Men först några ord om utseendet. Mini är en lätt knubbig sak med en skärm på 3,14 tum. Knubbigheten understryks av att skärmen inte är i widescreenformat. Vårt exemplar har en mörkt, lite skrovlig chokladbrun baksida med en lime-metallicgrön rand runtom (i Finland säljs den åtminstone i vitt, grått och lime). Mittknappen för hem/uppgiftshanterare är stor och rejäl, meny- och tillbakaknapparna är också fysiska och lagom lättryckta. På sidorna finns powerknapp och volymvippknapp – som vanligt finns det tyvärr ingen fysisk kameraknapp. På toppen har vi hörlursuttaget (3,5 mm) och USB-kontakten. Den döljer sig under en lucka som sitter fast med en gummistropp och som alltid är vi inte riktigt säkra på hur bra den håller i längden.

Skjutlucka!

Den lite dyrare Ace har ett formspråk som... öh... ska vi säga såhär: fjolårsmodellen Galaxy S anklagades för att påminna väldigt mycket om den tredje generationen av en viss tillverkares populära smartmobil. Och den här för osökt tankarna till den fjärde generationen av samma tillverkares populära mobil. Måtten är nästan på millimetern desamma också. Fast materialvalet är inte lika exklusivt, det är mycket plast i den här. Det svarta bakstycket är bekvämt ruggat för ett bra grepp, medan det vita skalet (jepp, Ace finns i svart och vitt) är blankt. Meny- och tillbakaknapparna är här kapacitiva touchknappar under skärmen, de är helt osynliga ända tills man vidrör dem, då bakgrundsbelysningen tänds. Batteriluckan gillar vi, det är en skjutlucka, sådan som alla mobiler borde ha. Ingen kameraknapp här heller. Skärmen är på 3,5 tum.

I bildspelet:
• Helt okej i svagt motljus en mulen dag (Ace)
• Den här blomman klarade Ace bättre än Nokiamobilerna
som vi testade nyligen. 

Billig mobil = billig skärm

Billiga mobiler kännetecknas ofta av att man använder enklare material och sämre skärmar. Mini, som är den billigare av de här två, har en mycket anspråkslös skärm med en resolution på 240x320 pixlar, d.v.s. lika många som Sony Ericssons fjolårsmobiler X10 Mini och Mini Pro hade på sina 2,55 tum. Det är så pass lite att texter i menyer och på webbsidor faktiskt kan vara svårlästa. Ace har fått dubbelt så många pixlar på sin skärm, 480x320 och skillnaden är märkbar (även om t.ex. fjolårets toppmodell Galaxy S har 480x800 på sin fyratumsskärm). Båda skärmarna är i alla fall kapacitiva och skärmen på Ace känns riktigt trevlig, att peta på den är som att glida med fingret över smör.

En annan sak som tillverkarna ofta sparar in på är processorn. Medan toppmodellerna idag kör på 1,2 GHz har Mini en processor på 600 MHz och Ace 800. I många fall är det tillräckligt för att man ska kunna hantera de vanligaste uppgifterna, men som vanligt är ju mera alltid bättre. Angry Birds går att spela, men blir nog ryckigt och knyckigt t.o.m. på Ace. Ett intressant fenomen var att fåglarna ofta släpptes iväg för tidigt, innan vi hade siktat färdigt. Det höjer ju svårighetsgraden en aning.

SD-kort, en nödvändig investering

Minne och lagringsutrymme är en tredje sak som man kan spara in på. Mini och Ace har ca 160 MB att tillgå för program, i övrigt finns inget lagringsutrymme, utan man är helt beroende av externa SD-kort – det följer med ett 2 GB-kort när man köper telefonen. Det här kan vara problematiskt så länge alla appar inte går att installera på SD-kortet; 160 MB är inte mycket om man vill frossa i appar. Uppgiftshanteraren hittar 232 MB RAM-minne i Mini och 278 i Ace, vilket är ganska normalt.

Båda mobilerna kör Android 2.2, men Samsung har lovat att en uppgradering till 2.3 ska finnas i dagarna. För att uppgradera mobilerna behövs en PC och programmet Samsung Kies.

Appar och video, med undantag

En nackdel med mobiler som har lite sämre specifikationer än toppskiktet är att det finns en appar som inte funkar för mobilen, speciellt med Minin råkade vi ut för att en del av våra favoritprogram helt enkelt inte fanns på Android Market, det torde bero på den låga skärmresolutionen.

Det som däremot funkar är inbäddade videor (vi brukar testa med www.openculture.com som fyller sin blogg med YouTube- och Videofilmer). Apparna för Yle Arenan och SVT Play funkar bra, också om man hellre ser på video på Ace än på Mini. Men t.ex. svenska TV3 Play, som visar flashvideor på sin webbsida, funkar inte och Adobe Flash Player finns inte på Android Market för de här mobilerna.

På tal om video på webben det måste vi påpeka att Mini ofta hade svårt att hitta vårt WLAN-nät, trots att signalen var mycket bra. Den valde hellre att logga in på grannens nät med mycket svagare signal, men det fixade sig när vi raderade lösenordsinställningen och gjorde den på nytt.

Såhär tror vi att Swypes ingenjörer tänkte:
”Gee, we need to have an ’a’ with two dots here, where should we put it?”

S-a-a-p-p-... äsch!

Samsung har för vana att skicka med en full version av det eleganta textinmatningssystemet Swype. Antalet språk har nu utökats till hela 24, vilket borde vara tillräckligt för de flesta. På svenska har ä-knappen i stående läge fått en ganska opraktisk placering i nedersta raden, invid returknappen. I liggande läge blir tangenterna underligt nog inte just större, det är bara knapparna på kanten – mellanslag, retur och radera – som får mera utrymme. För mobiler som inte har Swype kan vi annars rekommendera det motsvarande systemet SlideIT. Dess fördelar är att man själv väljer vilka språk som ska finnas, så då går det också snabbare att växla mellan dem när listan inte är så lång. Med Swype har vi också problem med att den inte vill tolka dubbla konsonanter och vokaler rätt – att skriva ett ord som ”saappaat” (stövlar) är praktiskt taget omöjligt.

Förutom Swype finns också Samsungs eget tangentbord, som man kan ställa in så att man byter skrivspråk genom att svepa över mellanslagstangenten. Och om man vill kan man rita bokstäverna på skärmen, det är kul, men inte så effektivt.

I bildspelet:
• Den vita bilen i starkt solljus är inte så dålig.
Men lutar inte huset i bakgrunden ganska illa? (Mini)
• Varken bättre eller sämre än andra tremegapixlare. (Mini)

Vill ha kameraknapp!

Kamerorna är, som så ofta, ganska enkla. Ace har en femmegapixelkamera, Mini har tre. Ace har fotolampa, Mini har inte. Ingen av dem har pekfokus. Båda har optisk zoom, men underligt nog kan Ace inte zooma om man tar bilder med maximala 5 megapixel. Å andra sidan är optisk zoom nu en gång för alla inte så mycket att ha. Bilderna blir, som vanligt, i princip okej om förutsättningarna är okej. Men när man ska trycka av genom att peta på skärmen istället för att trycka på en fysisk knapp ökar risken för rörelseoskärpa betydligt.

Webbläsaren är helt standard, men till vår besvikelse radas inte texten om när man zoomar in, vilket man vill speciellt på Mini med sin låga skärmresolution.

En fördel med mindre skärmar är att de drar mindre ström, så det hände ganska ofta under testperioden att vi klarade oss med att ladda varannan dag. Å andra sidan finns det ett klart samband mellan mobilens specifikationer och dess användningsgrad; ju ”bättre”, desto mera använder man den och desto mera batteri kräver den.

Standardfunktioner som samtal, kalender, e-post, musik, navigation och FM-radio fungerar som de ska.

Slutsats

Med tanke på prisnivån och utformningen känns Mini lite som en fjortistelefon, och inget fel med det, fjortisar behöver också mobiler. Men den låga skärmupplösningen förtar mycket av glädjen med en smart pekskärmsmobil. Då är Ace ett bättre val, det är en nästan fullfjädrad smartmobil som kostar ungefär hälften av det som mobilerna i toppsegmentet kostar.

Samsung Galaxy Ace och Mini
Specifikationer

Ace på tillverkarens svenska webbplats 
Mini på tillverkarens svenska webbplats 

Dessutom:
Meny- och skrivspråk: 32 st.
Swypespråk: svenska, finska, engelska, norska, danska, holländska, tyska, franska, italienska, portugisiska, rumänska, spanska, bulgariska, tjeckiska, polska, ryska, serbiska, ukrainska, slovakiska, slovenska, grekiska, ungerska, turkiska, koreanska

Medelpris enligt Hintaseuranta: Ace: 285 € / Mini: 157 €

Andras åsikt:
Ace enligt Mobil.se
Mini enligt Mobil.se 

Men vi kommer till det. Först ska vi titta på hårdvaran.

Vi har testat två stycken, en C7 och en E7, båda med kapacitiva pekskärmar. Skärmarna håller båda en alldeles utmärkt kvalitet, är skarpa och har god färgåtergivning. I regel reagerar de snabbt och lätt på beröring. C7 placerar sig i det högre mittsegmentet med sitt medelpris på 358 euro, medan E7 närmast är en flaggskeppsmodell i businessegmentet och kostar kring 572 euro.

Känns igen på formspråket

Vad gäller designen måste man ge Nokia en eloge; det är svårt att göra något som skiljer sig från mängden när alla mobiler idag i princip enbart består av en enorm pekskärm med en tunn ram runt, men både C7 och E7 lyckas trots det uttrycka något specifikt Nokiaskt. C7 känns liten och smäcker (den är cirka en centimeter smalare än en Samsung Galaxy S och aningen kortare) och är behagligt avrundad nertill för att sitta bra i handen. Färgschemat går i silver och grått, faktiskt fyra olika material och färgtoner, och skärmen är på 3,5 tum, vilket är ganska måttligt numera.

E7 är en rejäl, 175 g tung tegelsten med mycket borstad metall i det silvergrå skalet som omger fyratumsskärmen. E7:ans specialitet är dessutom det utfällbara tangentbordet; med ett behändigt grepp (som man nog får öva lite på innan det funkar) reser sig skärmen i 30 graders vinkel och avslöjar ett fyraradigt qwerty-tangentbord med aningen upphöjda knappar och bra skrivkänsla. Gångjärnsmekanismen är perfekt, här finns absolut ingenting som glappar eller svajar. Vänner av den gamla ”Kommaren” kan vara nöjda!

Få, men nödvändiga knappar

Båda telefonerna har fysiska kameraknappar, volymknappar och och låsknappar på sidorna. Under skärmen på båda telefonerna finns en mittknapp som leder hem respektive in i programmenyn. Om man trycker och håller ner den en stund dyker programväxlaren upp, där man kan bläddra mellan alla öppna appar och fönster. E7 har sedan ingen annan knapp på fronten, medan plattan som omger hemknappen på C7 är en vippknapp för röd resp. grön lur. Det gillar vi, för på E7 kommer vi lite väl ofta åt skärmknappen ”Ring” när vi öppnar luckan.

Båda telefonerna har kontakter för mikro-USB som också har OTG (on the go, vilket betyder att man t.ex. kan läsa in filer från ett USB-minne). E7 har dessutom en HDMI-utgång och skickar snällt nog med en HDMI-kabel när man köper telefonen. C7 har plats för minneskort, visserligen lite tråkigt placerat så att man måste ta ut batteriet för att komma åt det, medan E7 anser att det inbyggda internminnet på 16 GB räcker till.

Båda telefonerna har kameror, en VGA-kamera för videosamtal på framsidan och en åttamegapixlare på baksidan, men kamerorna är standardinställda på att fota med sex megapixel. Huvudkameran har blixt. Bilderna blir i stort sett okej, men eftersom kamerorna har fixfokus istället för auto- eller pekfokus blir de sådär i medeltal bra – ibland rentav dåliga när man försöker fota på närmare håll. (Fokusteknologin kallas EDoF, Extended Depth of Field, och hur den funkar kan man läsa mera om här). Zoomen är som alltid digital.

I bildspelet:

• En gatuvy i halvdant ljus blir helt okej.
• Vi har sagt det förr: Strunta i digital zoom!
• När man inte har autofokus är det svårt att fota på nära håll. Vi gjorde sex försök, inget av dem lyckades. 

Angående hårdvaran i övrigt har vi ingenting att klaga på. Alla detaljer känns väl genomtänkta och andas kvalitet. Batteritiderna är också generellt bättre än på många andra smartmobiler, med normal användning klarade vi oss ofta i ett par dagar utan att behöva ladda.

Kan allt, i princip

Det här är mobiler som hör till kategorin ”kan allt”. Kamera finns, kompass finns, GPS finns, FM-radio finns, Bluetooth finns, HSDPA finns... C7 har t.o.m. en FM-sändare, vilket är ett elegant sätt att trådlöst skicka ut sin musik till en radio i närheten, oavsett hur simpel den än är. Vad gäller övriga funktioner som e-post, webbsurf, samtal, kalender, musik- och videospelare m.m, så finns allt. Och förstås Ovi Butik, Nokias egen appbutik. Där kan C7-ägare köpa en full version av Quickoffice – den version som följer med telefonen kan man bara titta på dokument med, inte skapa dokument. E7 med sin tydligare businessfokus skickar med en full version från start. På tal om dokument: på E7 funkar PC-kommandon som Ctrl-A/C/V, vilket ju underlättar redigeringen.

Men så var det det här med mjukvaran. Operativsystemet är alltså Symbian ^3. Det är en moderniserad version av samma gamla Symbian vi har sett i åratal nu och det är också det som är Nokias problem. I princip kan man göra vad som helst med en Symbianmobil, men vägen dit är många gånger onödigt krånglig. Ibland segar systemet också ihop och då händer det just ingenting hur mycket man än bankar på skärmen.

WAP???

Den som är van Symbiananvändare har ju förstås lärt sig var man kommer åt olika funktioner, men för den som t.ex. har använt en Android- eller iOS-mobil är Symbian en avskräckande upplevelse. Låt oss ta några exempel:

Det är svårt att veta om mobilen använder mobildata eller WLAN; trots att WLAN är på och telefonen är inloggad på ett nät kan ett program ändå välja att använda mobilnätet. Och oförlåtligt ofta kommer den famösa menyn för val av ”kopplingspunkt” upp, när det ju borde vara självklart att mobilen alltid prioriterar WLAN. Att man sedan ibland anger alternativen till ”Internet” och ”WAP”, istället för t.ex. ”3G” och ”WiFi” gör inte saken enklare. WAP är ett helt ogenomskinligt begrepp för yngre användare som inte var med på den tiden då det fanns något som hette WAP.

Kul med spel

För att visa att Nokia ändå hänger med i den moderna världen så finns Angry Birds förinstallerat på C7 och går att ladda ner för E7. Spelet är resurskrävande, vilket märks på att det blir lite ryckigt ibland, men det är spelbart. Den dyrare E7 har också en full version av Monopol installerat. Spelet är riktigt njutbart, med massor av 3D-effekter  och spelpjäser som ser ut som de riktiga tennpjäserna. Vi hade jätteroligt med Monopol i flera timmar, tills vi nio (!) gånger i följd landade på restskatterutan som bestjäl en på alla de pengar man får när man passerar ”Gå”. Då började vi misstänka att den artificiella intelligensen inte funkar optimalt. Men annars är det en höjdare. Sociala medier finns också i Nokias värld (d.v.s. Facebook och Twitter), men appen ”Sociala nätverk” börjar med att först logga in på Nokia Ovi innan man kommer åt sina nätverk.

Programgenvägar kommer i klumpar om fyra.

Det finns tre startskärmar som man bläddrar mellan genom att svepa i sidled. En del tycker att det är lite, men om man är välorganiserad funkar det. En fördel är att de är ordnade som en karusell, alltså att man inte behöver bläddra bakåt när man har nått den sista. Från start är skärmarna rätt välfyllda med widgetar och genvägar på ett lite rörigt sätt, så det är kanske inte helt klart för alla att skärmarna faktiskt går att konfigurera.

Elvapunktsprogram till din egen startskärm

Om man ids konfigurera, vill säga. För att t.ex. skapa en programgenväg på startskärmen ska man 1. trycka och hålla ner på en ledig plats på skärmen tills ”Redigera startsida” kommer upp, 2. trycka på plustecknet på en ledig plats, 3. bläddra ner bland alla widgetar till ”Genvägar” och välja det. Då ramlar det in en modul med fyra färdigt inställda programgenvägar på startskärmen. För att välja vilka program som ska finnas i modulen får man 4. trycka och hålla ner på en av de fyra programikonerna, 5. klicka ”Inställningar” i pop up-menyn, 6. välja t.ex. Genväg 1 (som är förinställd på ”Kontakter”), 7. välja ”Genvägstyp” (”Program” eller ”Bokmärke”), 8. bläddra i programlistan som dyker upp och välja den app man vill ha. Och sedan ska detta 9. upprepas tre gånger till innan man 10. klickar på knappen ”Tillbaka” och sen ännu på 11. ”Klart”.  (Är ni med ännu? Och vakna?) Det går inte att ha bara en programgenväg, de kommer alltid i klumpar om fyra. Jämför med Android: öppna programlistan, tryck och håll ner på valfri ikon, dra in den på startskärmen.

”Anpas” och ”uppd”

Det är alltså helt tydligt att Nokia tycker att man hellre ska ha widgetar på startskärmen, de är lättare att installera (se ovan p. 1–3). Och, på tal om widgetar: En underlig grej är också widgeten ”Telefoninstall. Konfig. din telefon” som ligger på startskärmen från start. Ifall man tror att den ger snabb åtkomst till alla inställningar så bedrar man sig. Här finns alternativen ”Dataöverföring”, som inte handlar om att välja mellan 3G och WiFi, utan om att överföra sina data från en gammal telefon eller en nätverkskopia. Alternativet ”Anpas. telefonen” låter en ge telefonen ett namn, välja ringtoner, bakgrundsbild och tema. Men inte välja sånt som skärmens ljusstyrka, skrivspråk eller andra inställningar. ”Installera e-post” låter en konfigurera e-postkonton (Ovi Mail, Gmail, Hotmail, Exchange och en del inhemska operatörers e-post). ”Progr. uppd.” kollar om det finns uppdaterad programvara, medan ”Luckguiden” ställer in vad som ska ske när man öppnar och stänger tangentbordet. Kuriöst nog ska man först besvara frågan ”Utför åtgärden automatiskt när luckan öppnas?” innan man kommer åt att välja vad det är för åtgärd (t.ex. öppna en ny anteckning eller SMS). Vi frågar oss dels vad alla de underliga förkortningarna (”konfig”, ”uppd”, ”anpas”) beror på, dels varför inte widgeten ger tillgång till alla inställningar på en gång?

De svarta sorgkanterna tar en massa utrymme.

Andra irritationsmoment är t.ex. webbläsaren, där en onödigt stor del av ytan tas upp av en rad knappar på skärmen. De försvinner efter en stund, men ifall Nokia som så många andra hade valt att ha två kapacitiva knappar (typ ”Meny” och ”Tillbaka”) under skärmen skulle man genomgående spara en massa dyrbar skärmyta. PDF-läsaren dras med samma problem. Och varken webbläsaren eller PDF-läsaren radar om textraderna när man zoomar ut och in.

Språk- och textunderligheter

Inbäddade YouTube-filmer i webbläsaren fungerar, men inte Vimeoklipp. En separat YouTube-app finns också, men den tycks egentligen bara vara en genväg till YouTubes mobila webbsida. Den billigare C7 hade Yles Arena färdigt installerad, men i en version som inte tillåter språkval, så FST:s program ser man inte. En senare version, som ska tillåta språkval, laddades ner från Ovi Butik, men den vägrade starta (Yle är uppmärksammat på problemet, så man kan vänta sig en förbättring).

Irriterande är också att användare inte får välja hur man matar in text. Är telefonen i stående läge har man en 3x4-knappsats som på gamla telefoner, vänder man den liggande får man en qwerty-knappsats. Textinmatningssättet Swype, som har haft stora framgångar i Androidvärlden, finns att ladda ner i en betaversion. Installerar man det ersätter det Nokias eget liggande tangentbord helt, så man måste avinstallera Swype för att få tillbaka till Nokias version. Och kuriöst nog funkar det bara i liggande läge, i stående läge har man fortfarande det gamla 3x4-bordet. För användare som är vana vid att snabbt kunna byta mellan olika textinmatningssystem och tangentbord är detta frustrerande.

Att se fram emot: WP7!

Nåja, vi kunde hålla på hur länge som helst med att räkna upp störande saker med operativet. Men kort sagt: i dessa tekniskt fullfjädrade mobiler visar operativsystemet Symbian visar sin ålder hela tiden. Som sagt går det mesta att göra, men det är många gånger onödigt komplicerat. Idag framstår en Nokiamobil som en kluven personlighet: hårdvaran är tuff, men mjukvaran är antikverad.

Och därför börjar vi tycka att lösningen med Windows Phone 7 kanske ändå inte är så dum. Då slipper man i ett slag det lappverk av nytt och gammalt som belastar den fina hårdvaran och kan börja på nytt, med ett rensopat bord. WP7 är visserligen ännu väldigt begränsat, men det utvecklas ju. Och användargränssnittet är snyggt, lättfattligt och logiskt. Tillsammans kan Nokia och Microsoft skapa mobiler som på allvar skiljer sig från mängden, men som har all den funktionalitet och flexibilitet som användarna kräver idag (Mobile Industry Review håller förresten med oss).

Specifikationer
Nokia E7 och C7
Smartmobiler

Nokia E7 på Nokias svenska webbplats

Nokia C7 på Nokias svenska webbplats

Övrigt:
Skriv- och menyspråk, E7: svenska, finska, engelska
Skriv- och menyspråk, C7: svenska, finska, engelska, norska, danska, isländska
Betaversionen av Swype (kan laddas ner på Ovi Butik): svenska, finska, engelska norska, spanska, portugiska, franska, italienska, polska, hebreiska
Medelpris enligt Hintaseuranta: E7 572 €, C7 358 €

PS: Den bloggplattform vi numera använder har funktionen ”Läs mera”, d.v.s. att långa blogginlägg kan fortsätta på en annan sida, men för dem som följer bloggen via en RSS-läsare funkar det inte; hela inlägget visas ändå i en enda lång korv. För att krympa ner inlägget åtminstone en aning har vi beslutat att börja länka till tillverkarens egen specifikationssida i de fall det är möjligt.

Inte exakt vår platta, men en identisk tvilling...

Prylvärlden är helt fixerad vid pekdatorer just nu. Men samtidigt är det sorgligt svårt att få tag på hyfsade surfplattor till vettiga priser i vanliga butiker och det är ännu en lång väntan tills de där riktigt fina tabletterna dyker upp. Ute i stora världen finns en mängd intressanta alternativ, men få butiker går med på att skicka prylar hit till oss - Amazon, t.ex. lockar med allt möjligt spännande, men vägrar sälja prylar till Finland, och detsamma kan sägas om många brittiska företag.

Så vad gör man då om det suger allt för illa i pekdatortanden? En del söker sig närmare ursprungskällan, t.ex. till kinesiska Pandaville eller Merimobiles. Vi tog en titt på tyska Ebay och hittade en platta med skapliga specifikationer till ett hyfsat pris (183 euro plus frakt 29 euro). Säljaren var ett anonymt företag i Kina med anonym Gmail-adress, men som hade fått god feedback av köparna.

På diverse Androidforum finns det hur många varningar som helst mot att köpa tabletter av okända tillverkare - man blir bara lurad, heter det. Men vi tog risken.

Tre vardagar senare fick vi samtal av en budfirma i Helsingfors som ville veta när de kan leverera tabletten till oss. Det blev vi lite imponerade över.

Spänningen var stor när Prylbloggsredaktionen packade upp paketet: är innehållet det utlovade? Fungerar plattan?

Svaren på båda frågorna är ja. Naturligtvis kan en så här billig smekplatta inte konkurrera med de allra dyraste och finaste plattorna, men den är mycket bättre än vi någonsin hade förväntat oss!

Read the rest of this post »