Kameror brukar höra till det där som många skaffar till sommaren – trots att det ju är helt möjligt att ta bilder också när man inte har semester. Brittiska Register Hardware har vänligt nog testat sex kameror i mellansegmentet, alltså de där lite dyrare kompaktkamerorna som inte enbart är titta-och-tryck, men inte heller systemkameror. De testade kamerorna är (med medelpris i Finland inom parentes):
Ska man skaffa en videokamera som fotar eller en stillbildskamera som också filmar? Förstås är det ju så att den som mest vill kunna filma skaffar en videokamera och den som fotar mera än filmar skaffar en stillbildskamera. En tröst för de tveksamma är ändå att skillnaderna mellan de två blir mindre och mindre – men än så länge får man nog kompromissa lite...
Vi har tittat på en videokamera som filmar i HD (1080i) och som tar stillbilder på 4,7 megapixlar, Samsung HMX-H104 (syskonen 105 och 106 är i princip likadana, det är bara lagringsutrymmet som varierar). För jämförelsens skull har vi också tagit några exempelbilder med en Panasonic Lumix FZ38, alltså en avancerad kompaktkamera som ligger snäppet under systemkamerorna, och som tar stillbilder med en resolution på 12,7 megapixlar.
Flexibelt grepp
Samsung-kameran har ett smidigt format, i hopfällt läge ser den ut som en 0,33 liters ölburk med handtag. Videokameran startar upp och det automatiska linsskyddet öppnar sig så fort man fäller ut lcd-skärmen på vänstra sidan. Både skärmen och handtaget kan vridas upp till 180 grader, så den som föredrar ett pistolgrepp kan få det. De viktigaste funktionerna, inspelning på/av och zoomen kommer man åt både med knappar på kamerahuset och på sidan av lcd-skärmen. Vi har inte riktigt så långa fingrar att zoomknappen på själva kamerahuset skulle kännas bekväm, så vi föredrog att zooma med reglaget på pekskärmen. Det har den fördelen att kameran blir lite mera stabil när man inte använder stativ, men zoomningen går långsammare. Innanför skärmen finns förutom powerknappen också knappar för blixtinställningen, Easy Q (ett automatläge), bildstabilisering och skärmvy. Övriga menyval görs på den pekkänsliga skärmen. Den är lagom känslig och logiskt uppbyggd, inget att klaga på där, annat än att det hade varit bekvämt att komma åt de olika funktionerna genom att direkt peka på den symbol som syns på skärmen, istället för att först peka på meny-knappen och sedan bläddra fram till den funktion man vill komma åt.
Filmerna kan antingen lagras på SDHC-kort eller på den inbyggda 16 GB stora SSD-disken, som alltså inte har några rörliga delar och är tyst. Under en liten lucka finns USB-, AV-, HDMI- och strömkontakterna. Med maxupplösning och bästa videokvalitet ryms det ca 2 timmar video eller 10.000 fotografier på SSD-disken (men batteriet hinner bli tomt långt före det...).
Filmiska alster är sällan perfekta utan redigering. För PC-användare har Samsung snällt nog inkluderat sin programvara Intelli-Studio på kamerans SSD-disk. Den kan man installera första gången man kopplar in kameran i datorn. Från programmet går det sedan lätt att dela med sig av bilder och filmer till YouTube och Flickr. Mac-användare får använda iMovie eller motsvarande.
Stativ är inte illa
När man zoomar för fullt är det svårt att hålla kameran helt stilla.
Med en så här pass smidig videokamera är det lockande att ha den i fickan för att kunna spontanfilma lite när som helst. I regel klarar den av sin uppgift med äran i behåll, men det är ändå inte helt fel att använda stativ och den trevliga fjärrkontrollen – speciellt i maximalt zoomläge är det svårt att hålla kameran tillräckligt stilla (se exempelfilm). Tio gånger optisk zoom är dock helt okej, men man ska inte ha för bråttom om man vill att fokuseringen ska hänga med. Blixten är uttryckligen en blixt, för fotografering, alltså inte en fotolampa för filmning. För den lata finns förutom det automatiska Easy Q-läget, som nås med en knapptryckning, också s.k. iScene-lägen för sport, porträtt, spotlight (om objektet t.ex. står på en scen med starkt ljus i ansiktet), sand/snö, mat, stearinljus och inomhus. Manuella inställningar finns för fokus, vitbalans, bländare och slutare. Pekskärmsfokus hade vi svårt att få att lyda och för de manuella inställningarna gäller att om man t.ex. ställer in bländaren manuellt går slutaren in i auto-läge. Man har alltså kontroll över en variabel i taget.
Detta är alltså ingen proffskamera, vilket också visas av att det inte finns någon tillbehörssko och inte heller utgång för extern mikrofon. Bildkvaliteten är okej så länge ljuset är bra och kameran hittar fokus. I autoläget tyckte vi att bilden var onödigt grådaskig, men det är långt en smaksak. Stillbilderna visar i alla fall att det fortfarande är skillnad på en videokamera och en stillbildskamera. Fotona verkar relativt okej vid en första anblick, men tittar man på dem i 100 procent på datorskärmen ser man att de är hårt processade: detaljerna blir utsmetade, som om man Photoshoppat bilderna för att få dem att se ut som en oljemålning.
Time-lapse, en kul finess.
En rolig funktion är time-lapse: kameran tar en bild per 1, 3 eller 5 sekunder i 1, 2 eller 3 dygn (eller tills man stänger av den). Men notera att det görs i 720 p, inte i full HD, och att kameran måste få ström hela tiden. I alla fall är det kul för den som vill snabba upp flyende moln, blommor som slår ut, frukter som ruttnar eller någon annan långsam process.
Stillbild tagen med en ”riktig” kamera (Panasonic FZ38).
Utsnitt (100 %) av stillbild tagen med Samsung-kameran. En bit av träden och himlen (jmf. bilden ovan).
Motsvarande utsnitt från en bild tagen med jämförelsekameran. Visst är det skillnad! (Men notera att exempelbilderna är komprimerade.)
Specifikationer Samsung HMX-H104 Digital videokamera med SSD-disk
För det inbyggda redigeringsprogrammet Intelli-studio krävs dator med Windows Vista/XP, Intel Core 2 Duo 1,66 GHz eller högre, AMD Athlon X2 Dual-Core 1,6 GHz eller högre, minst 512 MB RAM (1 GB eller högre rekommenderas),videokort nVIDIA Geforce 7600GT/Ati X1600-serien eller högre, skärm 1024 x 768, 16-bitars färg eller högre (1280 x 1024, 32-bitars färg rekommenderas), USB 2,0 DirectX 9.0c eller högre
Nikon Coolpix S210 är tänkt att vara den lilla, lätta sommarkameran som också är lättsåld, tack vare ett överkomligt pris (medelpriset är just nu 185 €, enligt MBnets Hintaseuranta). Den här kameran följer samma trend som alla andra lätta titta-och-tryck-kameror: kläm in ännu lite mera pixlar i ett skal som är lite mindre än tidigare och gärna trevligt färgglatt.
För den här lillingens del betyder det att en kamera som inte är mycket större än ett kreditkort (men dock lite tjockare) klarar av att ta bilder med 8 megapixlar. Och skalfärgerna är silver, svart, blått, rosa och rött – ute i världen kan man dessutom få den i brons och violett. Kameran ligger väl i handen, och även om den alltså är pytteliten har vi sett sämre knappergonomi än det här.
Som sig bör med den här typen av kamera klarar man sig rätt bra genom att låta den jobba på i auto-läget. Det mesta blir alldeles okej. För den som vill fiddla med inställningar går det att justera bildkvalitet, storlek, ISO-känslighet (upp till 2000, men man ska akta sig att gå över 800), färginställningar, autofokusområde, vitbalans, exponeringskompensation. Dessutom finns det som vanligt en rad förinställda lägen för olika motivtyper, t.ex. porträtt, sport, landskap, snö/sand, museum, fest. Kameran har 3 x optisk zoom, motsvarande 38–114 mm, helt normalt, alltså.
Hårda kontraster mellan ljus och skugga är inget större problem.
Ologiska knappar
Trots att menyerna i sig är ganska lättbegripliga (och finns på hela 24 olika språk!) och man kommer långt utan en manual är själva grundlogiken ändå förvirrande: det finns en knapp som heter Mode och en som heter Menu och det inte alltid solklart vilka inställningar man kan göra med vilken knapp. T.ex. väljer man Scene-läget via knappen Mode, men för att sedan välja motivtyp ska man trycka på Menu och bläddra i den lista som kommer upp där. Hi-ISO-läget väljer man med Mode-knappen, medan ISO-känsligheten sådär i allmänhet ställs in med Menu-knappen (Hi-ISO ska ge bättre bilder i dåliga ljusförhållanden – det är en funktion att använda med varsamhet, för den genererar rätt brusiga bilder). För att ytterligare komplicera ger Menu-knappen olika alternativ beroende på om kameran är i foto-, film- eller visningsläge. Så det blir en del knappande hit och dit innan allt sitter i ryggmärgen.
När man väl har vant sig vid ologiken kan man leka ganska fritt med denna snabba kamera – men som vanligt vill vi påstå att det lönar sig att experimentera med den i lugn och ro innan man tar den för att föreviga de där odödliga ögonblicken. Exempelvis är det ju bra att det finns ett motivval specifikt för museer, där man sällan får fota med blixt, men blir bilderna faktisk bättre med det, än om man kör i vanligt autoläge med blixten avstängd? Och känns det bättre att använda autofokus med ansiktsigenkänning, eller är det bättre att komponera bilden själv?
Hi-ISO höjer automatiskt ISO-talet i svåra ljusförhållanden. Men bruset blir därefter.
Hård komprimering
Efter den inkörningen går det att få alldeles hyfsade bilder med den. Vi tycker i och för sig att vår gamla 6 megapixels Panasonic Lumix DMC-FX01 ger bilder som känns mera dynamiska i jämförelse med de ”plattare” Nikon-bilderna, men det är något som mycket beror på tycke och smak (och dessutom är jämförelsen lite orättvis i och med att Lumix-kameran var snäppet dyrare vid inköp). Men vi vill påpeka att med Nikon-burken vill detaljerna gärna gröta ihop sig, vilket syns speciellt i förstoring – 8 megapixlar på en sensor som är 1/2,5" ger ohjälpligen mera brus än 6 megapixlar med en lika stor sensor. JPEG-komprimeringen av bilderna är också rätt hög: 92 st. 8-megapixelbilder väger bara 120 MB när man för över dem till datorn, att jämföra med vår Panasonic 6-megapixlare, där lika många bilder väger ca 200 MB.
Skärmen är på 2,5 tum, vilket räcker till, också om man vill fixa till bilderna med Nikons ”D-Lighting”, som kan lätta upp hårda skuggor och plocka fram mer detaljer i bilder med stor kontrast. Ett problem är däremot att det är omöjligt att se något på skärmen i klart dagsljus, oavsett hur man än bråkar med ljusstyrkan. Och det är ju lite besvärligt med kameror som inte har optisk sökare... På tal om skärmen vill vi också gnälla på att ikonen som visar batteriladdningen inte visas förrän batteriet börjar bli tomt. Det är en källa till osäkerhet när man tar med sig kameran på en dagstripp och har långt till närmaste eluttag. Efter ca 90 bilder i blandade förhållanden, mest utan blixt, dök symbolen upp och sedan gick det att ta cirka 10 till innan batteriet var tomt.
Med D-Lighting kan man få fram mera detaljer i det mörka området längs muren.
Klarar både Windows och Mac
Programvara, både för överföring av bilder och för att sy ihop panoramabilder som tagits med ”Panorama assist”-funktionen följer med, både för Windows Vista och XP och för Mac OS X. Fast själva föredrar vi att sätta in minneskortet direkt i datorn eller en kortläsare och dra över bilderna, det går ju mycket snabbare så.
Så vad tycker vi om den här kameran då? Jo, som en billig, relativt lätthanterlig titta-och-skjut-kamera är den helt okej. Det finns många konkurrenter med ungefär samma funktioner i det här billiga segmentet, så det avgörande för många blir väl det som tekniskt sett är det minst viktiga: hur kameran ser ut. Och där kan den här behändiga lilla saken vinna på poäng.
Specifikationer: Nikon Coolpix S210, 8 megapixelkamera Mått: 90 x 55,5 x 18 mm, vikt (utan batteri): 100 g Sensor: 1/2,5" CCD Objektiv: 3 x optisk zoom (motsv. 38–114 mm), brännvidd: f/3,1 – 5,9 Bildstabilisering: nej (elektronisk vibrationsreducering finns) Funktioner: autofokus med valfri ansiktsprioritering, D-Lighting, röda ögon-eliminering, 15 olika motivval, m.m. Kan även filma. Makroläge från 10 cm. ISO-känslighet: 64, 100, 200, 400, 800, 1600, 2000, Auto Skärm: 2,5 tum TFT LCD Kontakt: USB Minneskort: SD/SDHC Menyer: på 24 språk, inklusive svenska Riktpris: 200 € (vid lanseringen)
