Testlur: Samsung Omnia 7.
Låt oss vara ärliga: Prylbloggsredaktionen var inte sådär överdrivet intresserad av Windows Phone 7 när det lanserades och de första mobilerna äntligen började komma ut på marknaden. Visst har vi ju petat lite blaserat på några lurar, men Microsofts nya, pekvänliga smartlursoperativ kändes allt för begränsat – ”vi väntar till nästa version”, tänkte vi – och vi har nog inte varit ensamma om den åsikten. Men så kom beskedet om att Nokia och Microsoft börjar samarbeta och då vaknade intresset. Vi vill ju veta vad vi har att vänta oss – även om det ryktas att Nokia kommer att börja använda en senare, mera utvecklad version av operativet.
Så här, ta-daa, kommer Prylbloggens första WinPhone 7-recension! Den blir lååång och utförlig, främst för att vi kommer att ägna mera utrymme än vanligt åt grundläggande info om hur man hanterar WP7, sett ur den vanliga användarens perspektiv. Därför blir den här texten också uppdelad i två delar. Klicka på taggen ”WinPhoRec” för att hitta dem båda.
Hårdvara
Men, för att börja utifrån: Hårdvaran behöver man inte slösa så många ord på, främst för att alla WP7-mobiler är ganska lika. Microsoft har nämligen ställt upp strikta minimikrav för dem. De ska ha:
- kapacitiv skärm, WVGA (480x800 pixlar), multitouch (minst fyra punkter)
- processor på 1 GHz, ARM v7 Cortex/Scorpion eller bättre
- GPU som kan rendera DirectX9
- RAM minst 256 MB, minst 8 GB flashminne
- accelerometer med kompass, ljussensor, närhetssensor och aGPS (assisted GPS)
- kamera på 5 megapixel med LED-blixt
- FM-radio
- 7 knappar: tillbaka, start, sök, på/av, kamera, volym upp/ned
(källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Windows_Phone_7#Minimum_requirements).
Värt att notera är att externa minneskort inte ingår i kraven, utan att Microsoft anser att det inbyggda flashminnet ska räcka till.
Specsen här ovan gäller alltså också vår testtelefon, en Samsung Omnia 7. De yttre måtten är ganska identiska med Samsungs Androidflaggskepp Galaxy S, men Omnia 7 ser större ut p.g.a. att den inte har Galaxyns mjukt avrundade hörn. De ger mobilen ett stramt, affärsmässigt utseende, men skär tyvärr in i handflatan om man leker med mobilen längre stunder. Mobilen är också tyngre än Galaxy, för att Omnia 7 har ett skal i borstad metall. På baksidan är skalet mörkt chokladbrunt, upptill och nedtill är det svart. Skärmen är samma som på Galaxy S, en fyra tum stor Super Amoled-skärm. Och så mycket mera finns det inte att säga om det yttre. Sobert och gediget.
Förresten: Tillverkarnas möjligheter att påverka innehållet (med egna användargränssnitt, applikationer) är också ungefär lika med noll, så det man kan säga om en WP7-mobil gäller så gott som till hundra procent också för en annan WP7-mobil.
Så till det viktiga: användningen.
Hantering, plattor och nålar
Det ska sägas genast att den som har använt tidigare versioner av Microsofts mobila operativsystem kan glömma allt. Här finns inga besvärliga menyer att fiddla i med en liten penna, inga finurliga inställningar – de facto kan man överhuvudtaget göra rätt få inställningar. Allt är gjort för att man ska kunna peka, svepa, klicka och knipa med fingrarna. Och det har man lyckats med över förväntan. Användargränssnittet är avskalat, snabbt och lätt att förstå sig på.
När man slår på telefonen första gången får man göra lite grundinställningar som att välja språk (än så länge bara engelska, tyska, spanska, italienska eller franska), välja tidszon och sedan ska man logga in med sitt Windows Live ID, eller skapa ett nytt konto. Efter det säger telefonen att allt är klart och så uppmanar den en att ha kul.
Startskärmen i WP 7 består av ”tiles” (kakelplattor/tegelpannor, men vi kan ju kalla dem för plattor); stora fyrkantiga ikoner, av vilka en del är ”levande”, d.v.s. de kan automatiskt uppdateras med ny information, men det är begränsat och kan inte jämföras med levande widgetar i en Androidtelefon. T.ex. visar e-postplattan hur många nya mejl man har och kalenderplattan visar dagens datum och nästa inbokade möte. Plattorna är ordnade i två lodräta spalter och man sveper uppåt och nedåt för att bläddra bland dem. De flesta av dem är kvadratiska, men några, t.ex. kalendern, fotohubben och Now (väder, aktiekurser och nyheter från Reuters) är dubbelt så stora; blaffiga rektanglar som tar upp hela den tvåspaltiga bredden. Tyvärr utnyttjas den stora ytan dåligt, t.ex. på kalenderplattan visas bara det närmast följande inbokade evenemanget, trots att det galant skulle rymmas två eller tre.
Plattorna kan ordnas i den ordning man vill ha dem och så kan man förstås lägga till appar, spel, bokmärken, favoritkontakter, videor och (favoritmarkerade) foton till startskärmen. Genom ett långt tryck på objektet öppnas en meny med alternativet ”pin to start”, eller så spanar efter en symbol som ser ut som en kartnål för att nåla upp objektet på startskärmen (hur 17 man nu sedan nålar fast en kakelplatta?).
Sveper man till vänster på startskärmen kommer man in i programlistan, där man som vanligt sveper uppåt och nedåt för att bläddra. Ett svep till höger leder tillbaka till startskärmen. Eller så kan man klicka på hemknappen, en fysisk knapp under skärmen som alltid leder tillbaka startskärmen. Den som har sett en iPhone eller en Androidlur begriper sig på systemet bums. Fast vi saknar en menyknapp, tills vi kom underfund med att det i många fall går att få upp en meny med lite alternativ om man trycker i det nedre högra hörnet av skärmen – ibland finns det tre diskreta punkter som markerar var man ska trycka, men inte alltid.
Svep åt sidan, åt sidan...
Ett annat sätt att komma åt inställningarna för olika appar är att gå in i appen Settings; man landar på en sida för systeminställningar (ljud, Wifi, e-postkonton m.m.), men sveper man åt vänster inne i Settingsappen hittar man alla appinställningar samlade på en sida. Det är ganska smart. De flesta Microsoftappar följer den här logiken; svep åt sidan för att få flera alternativ. Går man t.ex. in i Office landar man på en sida för OneNote, Microsofts enkla anteckningsapp. Ett svep åt vänster för en till Documents, det är här man hittar dokument som man har sparat ner till mobilen och Word, PowerPoint och Excel. Ytterligare ett svep till vänster leder till till SharePoint, en företagslösning för att dela dokument på SharePoint Server 2010.
WiFi eller 3G? GPS?
Men för att återgå till det som är hjärtat i mobilen: startskärmen. Det är här man ska samla allt det som man vill ha snabb åtkomst till och ordna det på ett vettigt sätt. Så mycket mera kan man inte göra för att personalisera sin mobila upplevelse – färgen på plattorna kan ändras och bakgrundsbilden på den skärm man ser i låst läge kan ändras, det är allt. Låsskärmen är annars ganska fiffigt konstruerad. Den dyker upp när man trycker på hemknappen när telefonen är i viloläge och den visar tid, datum, nästa inbokade möte, nätstyrka, batteristyrka, antal inkomna e-postmeddelanden och SMS. Fånigt är att man bara ser antalet nya meddelanden, men kommer inte åt dem, för att göra det måste man svepa uppåt för att komma ut ur viloläget och sedan klicka på meddelandeikonen på startskärmen (ifall det är startskärmen som senast varit öppen, annars måste man först trycka på Hem-knappen).
Högst uppe på skärmen finns en notifikationsbalk. Om den inte syns kommer den fram när man trycker på skärmen alldeles i övre kanten. Där visas mobilnätets signalstyrka och wlan-signal (om WiFi är på), en symbol som anger hur mycket det är kvar av batteriet och klockslag. Däremot visar den inte om det är WiFi- eller mobildataanslutningen som man för ögonblicket använder. GPS:en syns inte på något sätt, så vi vet aldrig om den är på eller av – enligt specifikationerna har vi en GPS i mobilen, men den märks överhuvudtaget aldrig. Notifikationsbalken är inte interaktiv, så det händer i regel inget om man klickar eller drar där. Undantaget är om man trycker på någon av volymknapparna, då kan man snabbt växla mellan tyst läge (vibrationsläge) och normalt ljudläge (det här är det närmaste man kommer ljudprofiler i en Windowstelefon – det går inte heller att t.ex. ställa in olika volym för spel och ringsignaler). Notifikationsbalken är också interaktiv om telefonen hittar ett nytt WiFi-nät eller om man får ett nytt textmeddelande, då kan man klicka på balken för att komma in i WiFi-inställningar resp. inkomna SMS. SMS visas för övrigt på det moderna sättet, som konversationer. Tyvärr har meddelanden man själv har skrivit och inkomna meddelanden samma färg på pratbubblorna, vilket kan bli råddigt.
På varsin sida om hemknappen finns touchknappar, en tillbakaknapp och en sökknapp. Tillbakaknappen går till föregående öppnade app eller sida, oavsett om det var ett spel, en webbsida, en kontakt eller vad som helst. Det betyder att telefonen minns vad man har sysslat med förr – men vi hade hellre sett att det fanns en uppgiftshanterare för att snabbt växla mellan nyligen använda appar. Och den finns nu bara inte.
Det här funkar inte hos oss...
Sökknappen gör lite olika saker i olika appar. Är man inne i sina kontakter kan man söka bland dem. Men i många fall skjutsas man direkt till Bing för att göra sökningar på webben. Är man inne i Maps och klickar på ”sök” kan man ingalunda söka efter adresser på kartan, utan bara på webben. Det gör kartorna ganska meningslösa: man måste veta var saker finns för att kunna lokalisera dem på kartan. Navigeringstjänster finns inte här i Norden. Och på tal om kartor: skandalöst nog anger Maps gatunamn bara på finska i det tvåspråkiga Helsingfors! På en del helt svenskspråkiga orter finns de enbart på svenska, men t.ex. i Raseborg (Ekenäs), där majoritetsspråket är svenska, presenterar Maps också bara finska gatunamn. Det är riktigt dåligt och då hjälper det inte att både kart- och satellitvyn laddas snabbt och är smidig att zooma in och ut i.
Skriva, e-posta, Facebooka
Angående språk finns operativet alltså inte ännu på svenska eller finska. Eventuellt kommer det till sommaren. Ordlistor finns inte heller på svenska och finska, så e-post och meddelanden måste skrivas bokstav för bokstav, utan ordförslag. Å, ä och ö kräver ett långt tryck på a respektive o. Annars känns tangentbordet bra, faktiskt är det ett av de bättre pekskärmstangentborden vi har använt, vi fick betydligt färre tyrckfel än med många andra mobiler. Men det gick saa laangsamt att faa fram raeksmoergaasbokstaeverna att vi boerjade skriva saa haer. Förhoppningsvis är detta dock ett övergående problem. Det finns bara ett tangentbord, inga almöjligheter här. Pilknappar finns inte heller, behöver man flytta kursorn ska man trycka och hålla ner i textfältet, så dyker en flyttbar kursor upp. Fast det behövs ju rätt sällan, eftersom man inte kan redigera text – det går inte att markera och klippa ut text, inte kopiera och klistra in, ingenting. Finheter som Swype eller SlideIT för snabb textinmatning finns inte heller. Om man skriver med telefonen i liggande ställning fyller tangentbordet inte upp hela bredden, det ser lite slarvigt ut.
Att ställa in e-posten gick extremt smidigt, både för våra Google-konton och ett konto via vår internetprovider (Welho). E-posten är snyggt sorterad i ”alla”, ”olästa”, ”viktiga” och ”flaggade” meddelanden. Allt fungerar smidigt och mödolöst, också trots att vi inte har någon Microsoftisk e-post typ Hotmail. Lite lustigt är att varje e-postkonto räknas som en skild app. Någon gemensam inkorg finns alltså inte. Ologiskt nog placerar sig däremot nerladdade spel inte som separata appar i programlistan, utan de ligger alla dolda i XBox Live Games.
Googleintegrationen funkar f.ö. inte bara med e-post, man kan också integrera sin Google-kalender (och förstås Windows Live-kalendern) med telefonen. Ännu djupare integrerat är Facebook. I det som förr kallades för telefonbok, men som nu är en ”People hub” kan man inte bara se sina kontakter, utan också Facebookvännernas senaste statusar som man kan kommentera och gilla direkt i hubben. Telefon- och Facebookkontakter kan kopplas ihop, så att man ser all info om en person på en sida. Windows motsvarighet till favoritkontakter är att man kan nåla upp viktiga kontakter på startskärmen.
Facebookintegrationen slutar inte här. I Pictures-hubben återkommer Facebook, för där visas inte bara de senaste mobilbilderna, utan också de senaste bilderna som ens vänner laddat upp och alla ens egna bilder på Facebook (när de väl har laddats ner till luren, det lyckades inte genast för oss). Ifall man ogillar att se sitt FB-innehåll så splittrat kan man ladda ner Microsofts egen FB-app. Eller göra som vi: nåla upp m.facebook.com på startsidan. Någon Twitterintegration finns inte, det är synd.
Appar, appar, medmera – gå till del två!
