När man ser Nokias första (och med stor sannolikhet sista) mobil med det öppna, Linuxbaserade operativsystemet MeeGo vill man bara gråta. Ifall Nokia hade slagit in på den här vägen för några år sedan, istället för att envetet hålla fast vid sitt Symbian-system hade bolaget inte haft några problem idag. Här har vi en mobil som är snabb, kraftfull och banbrytande enkel: sällan har vi sett en så kompetent debutant i kategorin mobila operativsystem (här vill den pedantiskt lagda i och för sig se en hänvisning till Nokias tidigare Linuxbaserade pekplattor, som körde Maemo, vilket härmed är gjort). Efter att ha lekt med en N9 ett slag förstår man inte riktigt varför alla andra smartmobilsystem ska ha sånt som hem- och tillbakaknappar. På en stor pekskärm är det enda vettiga att svepa med stora rörelser, och det gör man i MeeGo.

För att förtydliga: den här mobilen har en volymknapp och en på/av-knapp. Punkt. Allt annat görs med gester på skärmen. Efter ett slag känns det helt naturligt: svep ända från ytterkanten åt sidan för att växla mellan programvyn, fönstret med miniatyrer av alla öppna appar (den fungerar alltså som en uppgiftshanterare) och en ”händelse”-sida, där man ser de senaste uppdateringarna från sociala nätverk samt e-post- och SMS-notifikationer och kalenderpåminnelser (se bild ovan). När antalet startsidor bara är tre till antalet betyder det att det alltid bara krävs ett svep åt nåndera hållet för att nå allt.

Svepa långt och svepa kort

Alldeles nyligen kom en uppdatering till operativet (den levererades elegant OTA, over the air) och den innebar bl.a. att funktionen ”svep neråt för att stänga av en app” numera är aktiv som standard, förr skulle man slå på den själv i inställningarna. Om man inte vill stänga av en app sveper man åt sidan och då förminskas den och lägger sig i vyn över öppna appar. För att röra sig inne i en app (t.ex. för att gå från ett e-postmeddelande till följande inkomna meddelande) kan man också svepa åt sidan, men det är då ett kort svep, inte ett som startar ända vid ytterkanten. Skillnaden mellan de två svepen är inte svår att lära sig. 

För att komma år viktiga standardfunktioner, som telefonen, när man är inne i en app sveper man från nedre kanten uppåt och stannar till ungefär halvvägs. Då poppar en list med fyra ikoner upp i nedre kantan: telefon, meddelanden, kamera och webbläsare.

Som sagt: efter det här känns det fånigt att valsa med tummen från skärmen till nån underlig knapp i nedre kanten, som man gör med andra mobiler.

Det vanliga pekandet är förstås inte avskaffat, för hur väljer man saker på en pekskärm om inte genom att peka? Och högst uppe på skärmen finns dessutom ett statusfält med information om batteri- och mobilnätsstyrka, onlinestatus, klocka och annat nyttigt. Om man pekar där hittar man snabbgenvägar för ljudprofiler, volyminställning, internet- och bluetooth-inställningar och tillgänglighet (d.v.s om man vill vara online eller offline på Facebook, Google Talk, Skype m.fl.).

(Här finns en N9-recension med massor av bilder på användargränssnittet.)

Pausbild att vila ögonen på innan du fortsätter läsa.
Helsingfors i november. 

Formen stöder funktionen

Formgivningen på N9 är väldigt lyckad. Mobilen har mjukt rundade hörn och ligger väl i handen. För att framhäva svepvänligheten är skärmen vagt rundad i kanterna, så det känns naturligt att göra de stora ”svep ända från ytterkanten”-gesterna. Materialet är polykarbonat, vilket helt enkelt betyder plast, men det här inget flimsigt, knarrande hölje, utan det känns gediget och förtroendeingivande och har en yta som påminner om borstad metall (och som är ungefär lika halt som det – efter att nästan ha tappat luren ett antal gånger fogade vi oss och applicerade skyddshöljet som Nokia skickar med mobilen). För att ladda mobilen öppnar man en liten lucka genom att trycka på en liten knopp på ovansidan – förutom att det är snyggt med dolda kontakter skyddar det ju också porten mot skräp och fickludd. SIM-kortet kommer man åt genom att därefter skuffa följande lilla lucka åt sidan (varvid SIM-kortshållaren flyger ut och landar på golvet). Skärmen är inte den största på marknaden, men lagom, med tanke på att man gärna ska nå över hela bredden med tummen. Däremot är den i formatet 16:9, alltså rätt hög och smal.

Standardinställningen för kameran är proportionerna 16:9, precis som skärmen.
F.ö. är detta en förvånansvärt bra bild med tanke på det besvärliga ljuset. 

På tal om svepandet så innebar den senaste programuppdateringen också att telefonen fick Swype, textinmatningssystemet där man inte duttar på tangent efter tangent, utan bara glider över bokstäverna med fingret och den bana man ritar sedan jämförs mot en inbyggd ordlista. Flera språk kan vara aktiva på en gång, så det är lätt att växla mellan dem. Och vill man återgå till det vanliga tangentbordet sveper man bara åt sidan. Så här lätt borde det alltid vara att byta inmatningssystem! Vi har sett versioner av Swype, där ordförslagen dyker upp i en ruta mitt på skärmen, men nu visas de i en vågrät list ovanför tangentbordet, vilket är mycket bättre, eftersom det inte skymmer det man håller på att skriva och dessutom går det snabbare att välja rätt ord när man inte behöver föra fingret så lång väg. Däremot ligger bokstaven ä fortfarande helt fel, i nedersta raden.

Blixt finns, som synes fungerar den bra, men ljuset sprids inte speciellt långt.

Kameran är riktigt bra för att vara en mobilkamera. Den har kontinuerlig autofokus (den skärper alltså automatiskt), men har också pekfokus ifall man vill fokusera på en viss del av bilden, men ljuset halvdåligt och/eller man vill fota på nära håll kan det ta rätt lång tid innan den hittar fokus. Standardinställningen för fotografier är dimensionerna 16:9, men det går att ändra till 4:3 eller 3:2, ifall man tycker att formatet är onödigt utdraget. Alla inställningar är samlade i en överskådlig meny: scener, blixtläge, vitbalans, exponeringskompensation, färgfilter, ISO, bildförhållande, upplösning, ansiktsigenkänning och inställningar för geotaggning. Foton kan elegant delas till sociala nätverk, som e-post och MMS eller överföras med bluetooth och NFC (trådlös överföring på kort avstånd mellan kompatibla enheter). Alla användarkonton hanteras snyggt i en och samma app, där man kan ange användarnamn och lösenord för e-post (Exchange, Google, annan typ av konto) Skype, Facebook, Twitter, Flickr, Picasa, YouTube, SIP, CalDAV och sitt Nokiakonto. På tal om delning och konton kan nämnas att Googles kalender kan importeras till N9, bara man anger google.com som sin s.k. CalDav-server. För att importera kontakter från Google måste man däremot trixa lite och gå via Microsoft Exchange.

Det spartanska utseendet är genomgående – eller borde man kalla det funktionalistiskt?

Musikspelaren är enkel och låter bra, vilket väl är vad man kan begära. På låsskärmen finns snabbkontroller för spelaren och om man vill är det mycket lätt att ange vilken låt som helst som ringsignal.

Lite Symbiannostalgi

I regel flyter allt på precis som det ska, snabbt och smidigt, också om man har många appar öppna. Under testperioden segade mobilen ihop helt bara en gång, men då hade vi väldigt många öppna appar och hade inte stängt av mobilen på länge (mobiler är precis som datorer: de gillar att startas om ibland). Vi hittade ett par underligheter i hanteringen, som att det är svårt att få mobilen att förstå att man vill byta från WiFi till mobildata ifall det finns ett WiFi-nät tillgängligt, och att ett klick på en notifikation om ett felaktigt lösenord inte tar en till kontoinställningarna så att man kan korrigera lösenordet, utan notifikationen bara försvinner (faktum är att vi inte hittade något ställe alls att byta lösenord, så till sist måste vi radera kontot och installera det på nytt). När man vill ansluta till ett nytt WiFi-nät får man de kryptiska alternativen ”Använd knappmetod, Använd PIN-metod, Hoppa över snabbinstallation” – det är det sista alternativet man ska välja för att kunna ange ett lösenord till sitt vanliga WiFi-nät… Här känner vi en fläkt av gammal, ingenjörsmössig Symbiannostalgi! Och så ett tips: om man vill sätta mobilen i flygplansläge lönar det sig att först stänga av alla appar som kräver nätanslutning, för annars blir man galen på att det hela tiden poppar upp en ruta som undrar om man vill slå på WiFi.

I motsats till Androidmobiler är utseendet ganska låst. Bakgrunden är genomgående svart med tydlig, vit text och det går inte att ändra. Det man kan påverka är bakgrundsbilden på låsskärmen och så kan man ändra ordningen på de lite glatt naivistiska ikonerna på programskärmen (och det är bra, för här landar också webbläsarbokmärken, så det kan krävas lite ordnande för att programskärmen inte ska bli oöverskådlig). Widgetar finns inte, annat än en liten väderwidget i på Händelseskärmen. Och så finns det en praktisk funktion för den verkligen multitaskar mycket: med en nypgest kan man ändra vyn över öppna appar från att visa 2x2 appar i taget till att visa dem 3x3.

Appbutik? Jodå! Ibland hostar den till, men i regel fungerar allt smidigt.
Utbudet av appar är ju tyvärr inte så stort. 

På tal om appar, ja: telefonen är välutrustad med standardappar redan från början och det är ju bra. För nackdelen med Nokias MeeGo-mobil är ju den att det livsviktiga ekosystemet av apputvecklare och appar saknas. Den Linuxkunniga kan installera och modifiera grejs från alternativa källor, men vanliga användare som vill använda Nokias inbyggda appbutik hittar kanske ett tusental appar (siffran är en grov uppskattning utifrån det faktum att det på det fristående forumet My-MeeGo.com just nu finns ca 700 appar för N9). Mobilen är förstås kompetent i sig, men den som flyttar över från ett annat mobilsystem kan uppleva att många av favoritapparna saknas (dem som finns kan man botanisera bland här: http://store.ovi.com/). Bland de färdiginstallerade finns dock en som rent konkret är värd stora pengar: Nokias egen navigationslösning. Att kunna ladda ner gratis kartor är en stor fördel, på andra mobiler måste man antingen köpa ett navigationsprogram (t.ex. kostar Navigons Europanavigator för Android 60 euro) eller nöja sig med Google maps, vilket lätt ger en enormt stor mobildataräkning när man är utomlands. Som sig bör är Nokias Finlandskartor föredömligt tvåspråkiga, både i fråga om adressök och gatunamnen på kartorna.

Av de övriga apparna vill vi speciellt nämna WiFi Hotspot, som alltså gör att man kan dela med sig av mobilens mobildataanslutning via WiFi. Den görs av Joikusoft, vars motsvarande app JoikuSpot ju är en gammal bekant för Symbiananvändare. Elegant är att den hela tiden håller reda på hur mycket data man förbrukar, vilket är praktiskt för den som har tak för sin mobildatakonsumtion.

Humor och extravagans

Som vanligt är batteriet just ungefär lagom stort för att hålla för en dags riktigt aktiv användning. Men lite glesare användning klarar man sig med att ladda varannan dag. Laddaren är f.ö. gullig: en vit, rund sak som till det yttre ser ut som en gammal telefonkontakt, vilket tyder på att Nokias ingenjörer under utvecklingsarbetet har vågat sig på att använda lite humor också. Kul, för att inte säga extravagant, är också det faktum att man i t.ex. e-post och dokument kan välja mellan 45 olika fontvarianter! Med tanke på den övriga utrustningsnivån är det lite underligt att flash (t.ex. för inbäddade videor på webbsidor) inte fungerar, däremot är det inget problem med m.youtube.com. Övrigt som är värt att notera är att det är busenkelt att föra över filer till och från mobilen: bara att koppla in den i en dator och välja masslagring. Mobilen dyker upp som en extern hårdskiva och så drar man bara in filerna i rätt mappar (bilder, filmer, musik, etc.). Om man vill kan man också använda synkprogrammet Nokia Link som finns både för Windows och Mac OS.

Slutsatsen är att det här är en mobil som man verkligen kan gilla. Designen är elegant och den är välintegrerad med det innovativa operativsystemet. Hårdvaran är bra och operativsystemet är förvånansvärt moget med tanke på att det här är den första mobilen i sitt slag. Men eftersom Nokia nu satsar för fullt på sina Windows Phone-mobiler kommer det sannolikt inga uppföljare till den här och det skrämmer bort apputvecklarna, så utbudet av appar kommer aldrig att bli speciellt stort.

Men ingen är gladare än vi ifall det visar sig att vi har fel på den punkten.

Nokia N9
Specifikationer:
http://www.nokia.se/hitta-produkter/produkter/nokia-n9/specifikationer
(Länken http://korta.nu/NokiaN9 som angavs i Hbl leder till exakt samma ställe.)

Dessutom:
Meny- och skrivspråk (inkl. Swype): svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, nederländska, spanska, franska, italienska, portugisiska, rumänska, tjeckiska, polska, slovakiska, ryska, ukrainska, ungerska, turkiska, indonesiska, malajiska, kinesiska.

Medelpris enligt Hintaseuranta: Nokia N9 16 GB 582 €, 64 GB 681 €

Knappt har Symbian Anna släppts så lanseras uppföljaren Belle.

Som de flesta säkert har märkt har Nokia släppt en uppdaterad version av operativsystemet Symbian; Anna heter den. T.ex. rapporterade MBnet den 18.8 att Anna nu finns för nedladdning. Allvetande bloggaren Henry F har redan hunnit testa uppdateringen och konstaterar:

"Mångsidigare än Iphone men ligger ännu efter Android Gingerbread."

Den nya versionen ger bland annat ett qwerty-tangentbord också när telefonen är i stående läge, bra.

Men som man kan se på videon här ovan finns det alltså redan en ny version i faggorna, hon heter Belle. På Nokias blogg finns en utförlig presentation av nyheterna i Symbian Belle (på finska). Bland annat blir det en notifikationsrullgardin som på Android och widgetar i valbar storlek. Antalet startskärmar stiger från tre till sex, m.m. Glädjande är att de existerande modellerna N8, E6, E7, C6-01, C7 och X7 ska gå att uppdatera till Belle vd tiden lider.

Nokia 700. Med Belle.

Den första nya mobilen med Belle heter Nokia 700, det är en minismartmobil som ska komma ut någon gång i september. 700 lanserades nyligen, tillsammans med varianterna 701 och 600. Mobil.se berättar lite mera om det. Bloggen This is my next berättar ännu mera och har dessutom klämt in några Nokiavideor på sin sida.

MeeGo kommer – och går

Under sommaren fick vi också höra att den (av vissa) hett efterlängtade Nokiamobilen N9 med Linuxbaserade operativsystemet MeeGo faktiskt kommer. Och att det blir den sista av sitt slag – hädanefter är det bara Windows som gäller. Glädjen var i alla fall stor bland prylnördarna. För ett slag. Nu vet man nämligen att N9 inte kommer att säljas i Tyskland. Och inte i USA. Inte eller i Storbritannien. Enligt Mobil.se ska den dock säljas i Sverige. Till Finland verkar den också komma, på Nokias finska webbsajt kan man registrera sig för att få besked om när N9 finns att få. Och Engadget rapporterar lite syrligt att den ska släppas i Kazakstan i september. Priset lär vara ca 475 euro där.

Windows, ja. Mobil.se har snappat upp ett taiwanesiskt rykte om att Nokias första Windows-mobil skulle släppas redan i september, före N9. Enligt den taiwanesiska källan ska Nokia ha lagt ut tillverkningen på en underleverantör.

Det är inte långt till september, så snart vet vi hur väl det ryktet stämde.

För många är det säkert en stor besvikelse att N900 inte kommer att stöda den nya öppna MeeGo-plattformen (som är en sammansmältning av Nokias Maemo- och Intels Moblin-system):

”we don’t have plans for a full scale commercial MeeGo upgrade on the Nokia N900”, sägs det i bloggen.

Det gör att N900 är ett ganska osäkert kort för den som vill vara framtidssäkrad, även om Nokia lovar att man kommer att fortsätta stöda den nuvarande Maemo-plattformen:

”rest assured that Nokia will continue to support the core Maemo software on your Nokia N900”. 

Hmmm...

Läs Nokiabloggen här

(Ursprungligen publicerad 25/05/10.)