Det finns produkter som man väldigt gärna vill tycka om, men sen ändå blir besviken på. Prylbloggen har haft en sån liggande så länge nu att vi skäms. Vi talar om Samsung YP-Q1, en liten mediespelare med sympatiskt utseende och lovande funktioner.

Vid första anblicken ser den här svarta, tunna saken ut som något från Samsungs Ultraserie av ultratunna mobiler. Samma platta, fyrkantiga formspråk med lite avrundande hörn och en vag rondör vid midjan. Minus knapparna, vill säga. Under den 2,4 tum stora skärmen finns en salmiakformad yta och i varsitt hörn ovanför den två enkla symboler (bakåt och meny). På sidan har vi en kombinerad på-/av-knapp och låsknapp. I botten sitter ett 3,5 millimeters hörlursuttag och kontakten för USB-sladden. Allt detta i svart plast, ett fingerflottskänsligt, men diskret val.

Pekkaos

Inspirerade av den senaste tidens pekskärmstrend utgår vi först från att den här musikspelaren har en pekskärm, men nej. Istället är det navigationsdelen under skärmen som är beröringskänslig. Och det är här vi blir besvikna. Den stora salmiakformade ytan fungerar som en femvägsknapp (upp/ner, höger/vänster och okej i mitten). I hörnen ovanför den finns alltså meny- och bakåtknapparna. Och allt vore väl om det bara fanns någon som helst avgränsning mellan de olika funktionerna. Någon nivåskillnad, nån markering för var ”okej”-fältet egentligen ligger, nånting.

Som det är nu måste vi koncentrera oss stenhårt för att träffa rätt – ideligen snuddar vi vid bakåt-ytan när vi egentligen vill gå uppåt i en meny, t.ex. Då försvinner all glädje med en såhär läcker liten spelare. Det som borde gå att sköta genom att elegant svepa med fingret över ytan blir nu en sorglustig vansinnesdans genom användargränssnittet. När vi riktigt koncentrerar oss och håller spelaren i en hand och petar med andra handen (obs, inte med nageln) funkar det. Men då är det inte längre roligt. Om man till det tillägger att det ibland inte händer något alls, trots att man garanterat har träffat rätt, så blir man ledsen.

Riktigt bra ljud

Och det är synd. För Q1 har tack vare Samsungs DNS-teknologi ett riktigt bra ljud som man gärna lyssnar till. EQ:n har flera förinställda lägen, men kan också justeras manuellt. Hörlurarna är av knappmodell, vilket vi inte gillar, men de går ju att byta. Skärmen är tillräckligt stor för att fungera för foton och film (även om den skarpsynte kan räkna pixlarna i ljusa, enhetliga partier). Radion har vi ingenting att klaga på. Inspelning (också från radion) är alltid kul. Att man kan justera hastigheten på uppspelningen låter absurt – det förstör ju ljudet – men passar säkert den som lyssnar mycket på ljudböcker. Att man kan välja att upprepa valda bitar av en ljudfil lämpar sig för den som har en favoritrefräng, eller som vill studera språk med hjälp av sin mediespelare. Metrokartor från storstäder världen runt (dock inte Helsingfors) är en kul bonus. Samsungs PC-programvara EmoDio funkar bra, är lättöverskådlig och sköter eventuell konvertering av filer om det behövs. Batteriet klarar av att spela musik i ett knappt dygn. Det finns ingen snabbscrollning för menyerna, men det går att hoppa en skärmbild i taget upp eller ner och det går att gå runt hörnet i menyerna, tack för det! Man kan välja mellan några olika visuella effekter att visa under musikuppspelning. Det går att radera filer direkt i spelaren. Viktiga texter kan överföras och läsas (i .txt-format). Och så vidare.

Som sagt, det finns mycket att tycka om med Q1. Men vi tycker åtminstone att en mediespelare ska gå att hantera sådär lite nonchalant i hasten och inte kräva lika stor koncentration som en VM-match i schack. Där sviker Q1, tyvärr. Däremot är den inte dyr, 99 € för 4 GB-versionen, enligt Hintaseuranta.

Specifikationer: 
Samsung YP-Q1 
Mediespelare 

Kapacitet: 4, 8, 16 GB (flash)
Skärm: 2,4 tum, TFT, QVGA (320x420) 
Batteri: max 30 h för musik, 4 h för video (tillverkarens uppgift) 
Mått: 50 x 98 x 11 mm, 61 g.
Filformat som stöds: MP3 / WMA WMV / SVI (MPEG4) JPG / BMP / PNG / GIF TXT Ogg / FLAC (bara UMS) 
Övrigt: FM-radio, bildvisning, textvisning (.txt), röst- och radioinspelning, videovisning, spel, m.m. 
Krav på datorn: Windows XP/Vista 
Menyspråk: svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, holländska, franska, italienska, spanska, portugisiska, rumänska, ungerska, grekiska, turkiska, ryska, polska, tjeckiska, slovakiska, slovenska, bulgariska, ukrainska, thailändska, indonesiska, vietnamesiska, koreanska, kinesiska, japanska 
Pris: 4 GB 99 € (enligt http://www.mbnet.fi/hintaseuranta/, uppgifter för 8 och 16 GB finns inte)

När Apple för några år sedan introducerade sin skärmlösa minimusikspelare Shuffle sa många i branschen att det där ju aldrig kan bli någon framgång, men det blev det ju. Så sedan kom Creative med sin Zen Stone (senare också i en variant med skärm). Och nu vill Samsung med i den skärmlösa leken med sin S2, ”Pebble” kallad. Med andra ord har allt flera tillverkare fattat att det finns människor och situationer som kräver något litet och enkelt som gärna också får vara snyggt. (Skönhetsvarning till dem av er som tycker att musikspelare är som krigsfartyg, de ska se skrämmande fula ut: ni kan sluta läsa här!) 

Två baskrav:

Villkoren för på den här typen av MP3-spelare är att de kan spela musik och att de ser bra ut. Klarar den här kiselstenen det då? Svar: Ja. Så här kunde vi avsluta recensionen. Det kommer ljud ur den lilla UFO-formade dosan och den är snygg.

Men låt oss nu ändå titta lite närmare på den:

Om Shuffle förför med sina raka linjer och lite strävt borstade aluminium är Pebbles trumf det motsatta: den är nästan perfekt rund, ligger skönt i handen som en välslipad strandsten och den har en spegelblank yta i rött, svart, violett, vitt eller grönt. Shufflen har en inbyggd klämma – vilket gör att den lämpar sig väl som slipshållare – medan Pebble kommer med hörlurar som hänger i en snodd runt halsen – vilket gör att den lämpar sig väl som halssmycke. Creatives väldigt plastiga Sten-variant kan faktiskt inte delta i samma skönhetstävling som de här två. 

Mera än ett äpple 

Nu räcker det ju i och för sig inte att ta en Äppelspelare och paketera om den för att slå på marknaden. Samsung har gjort sin variant snäppet mera avancerad med hjälp av en extra Smartknapp, som används till mycket:

• för att växla mellan de olika förinställda ljudinställningar (normal, studio, konsertsal) – smaksak om man gillar effekterna eller inte.
• för att välja uppspelningsläge: alla låtar i tur och ordning, eller huller om buller, eller låtarna ur den spellista man kan skapa direkt på spelaren (för övrigt en unik funktion på en musikspelare utan skärm!).
• för att slå på och stänga av den lysdioden som blinkar i olika färger beroende på uppspelningsläge. Att den kan stängas av är förresten bra – vi var lätt förvånade över att så många andra recensenter hade fått uppspelningstider på 10–13 timmar när vårt batteri gång på gång dog efter mindre än åtta timmar. Boven är alltså lysdioden, som tycks sluka mycket energi.

Alla övriga kontroller i den skålformade fördjupningen på spelarens baksida är simpla att använda, men för att lära sig hantera Smart-knappens olika funktioner – och de korresponderande färgblinkningarna – behöver man nog läsa manualen. Man kan fråga sig om det inte ändå hade varit bättre att ha en liten, liten skärm med den viktigaste informationen än att ha folk att lära sig vad det betyder när spelaren blinkar blått, grönt–blått–magenta, magenta, något av de föregående alternerat med rött, eller enbart rött. Men det ser ju tufft ut när ljuset blinkar i nedre kanten, under det metallicfärgade skalet...

Ont i öronen!

Ljudet är överraskande bra för en såhär liten musikspelare, även om det förstås saknar det där oumpffet – trycket och basen och det där som får bröstbenet att vibrera. Hörlurarna är tyvärr av samma modell som på billiga mobiler och inte speciellt bekväma, vi rekommenderar att man byter ut dem mot ett par hyfsade in ear-lurar (på marknaden finns andra hörlurar med nackrem om man vill ha sådana), då blir ljudet också snäppet bättre. 

Med i paketet följer en CD med programvara för överföring av musiken, som ska vara i formaten MP3, WMA eller OGG, men många föredrar att bara dra och släppa musiken i Filhanteraren. Och trots att Samsung inte erkänner det kan både Linux- och Mac-användare också dra och släppa musik på spelaren – bara den är i rätt format, t.ex. duger inte Apples favoritformat AAC. Pebble laddas via en USB-port i datorn med den medföljande adaptern som pluggas in i hörlursuttaget på spelaren.

Mellanklass 

Pebble kommer både med 1 GB och 2 GB minne, men de som säljs här är alla på 2 GB. Prismässigt placerar den sig någonstans mellan sina två konkurrenter; enligt MBnets Hintaseuranta kostar en 2 GB Apple iPod Shuffle nu i medeltal 82 € och en 2 GB Creative Zen Stone (utan skärm och högtalare) 48 €. För Samsungs Pebble finns två prisuppgifter, 49 och 69 €.

Specifikationer:
Samsung S2, Pebble 
Minimusikspelare 

Mått: 41x42x17 mm, 17 g. 
Minne: 2 GB 
Format som stöds: MP3, WMA, OGG 
Skärm: ingen; signalljus i rött, blått, grönt, magenta 
Färger: rött, svart, violett, vitt, grönt 
Finesser: möjlighet att skapa egen spellista (max 30 låtar) direkt på spelaren 
Krav på datorn: Windows 2000/XP/Vista (för Samsungs programvara, men man kan också bara dra och släppa musik, även med andra operativsystem) 
Batteritid: max 13 h (tillverkarens uppgift) 
Tillbehör: hörlurar, USB-adapter, programvara, bruksanvisning 
Riktpris: 69 € 

Smart-knappen anas i förgrunden.

Det kom ett paket till Prylbloggsredaktionen idag. Det innehåller en rund, blank sak i någonsorts blågrå färg. Vad det är? Det berättar vi inte ännu, men test kommer småningom... 

(Ursprungligen publicerad 25/09/08.)

Sony Ericsson har som bekant lite problem med marknadsandelar och sånt. Ett sätt att försöka fixa det är förstås genom att hela tiden släppa nyare och läckrare mobilmodeller. Lyckas det månne? Vi har kollat in SE-bolagets nya supermusikmobil, W980 Walkman – och tycker den är...

...inte helt tokig! Kolla in: 

W980 är en kolsvart, stramt utformad vikmobil som lyckas med konststycket att ha tre olika sorters kolsvarta ytmaterial: undertill är det en gummilackerad, sträv yta, inuti är det blank svart plast, medan locket på den hopfällda telefonen är svart plast – som ligger under en tjock platta av klar, genomskinlig plast. Under den finns den yttre skärmen och de tryckkänsliga knapparna som lyses upp med ett orange ljus när man hanterar musikspelaren. För det kan man göra utan att fälla upp locket, annars vore det ju inte mycket till musikspelarmobil. Som extra accessoar består den nedersta kanten av locket av enbart klar, genomskinlig plast och när musikspelaren är igång blinkar orange lysdioder i ”fläppen”. Vi hade i och för sig gärna sett att man skulle kunna byta färgschema, men orange är nu en gång för alla signalfärgen för Walkman, så det kan inte hjälpas.

Som på många andra SE-mobiler den här säsongen är knappsatsen helt flat, utan upphöjda knappar. De är dock fysiska och knappsatsen känns verkligt rymlig och har generöst med utrymme också för stora tummar. Knappkänslan är tydlig och distinkt. Skärmen är ungefär samma som vi har sett på SE:s bättre mobiler förr: 2,2 tum, hög resolution och överlag en glädje att titta på.

8 GB musik i fickan 

Låt oss börja med det som är huvudsaken: musikfunktionerna. Det inbyggda minnet är på 8 GB (samma som i den mindre varianten av de nya iPoddarna). Musikfreakar får alltså inte med sig hela musikbiblioteket, men det borde räcka till något tusental låtar. En del recensenter har redan hunnit reta sig på att det inte finns plats för minneskort, 8 GB är allt man har, punkt. 

Musikspelaren är samma lätthanterade greja vi har sett förr och musiken ordnas på sedvanligt sätt enligt album, artist, genre, år, låtar och spellistor. Spelaren kan hanteras både med mobilen i utfällt läge, på huvudskärmen, eller på yttre skärmen när mobilen är hopfälld (men på den yttre visas inte albumomslag). En knapp på sidan växlar mellan tre olika lägen på den yttre skärmen: musikspelaren, radion och standardläget (med information om operatör, batteri, tid, inkomna meddelanden och sånt). Det finns en cool skakfunktion: vifta på mobilen för att byta låt – men det kunde vara ännu coolare, om man inte skulle behöva trycka ner en knapp samtidigt. SensMe-funktionen som låter en spela musik enligt humör fungerar, om man använder SE:s egen programvara för att föra över musiken. 

FM-sändare borde vara obligatoriskt! 

En radio är väl nästan obligatorisk för att göra en musikmobil fullständig. Den fungerar bra, inget att klaga på. Men det verkligt coola är inte radiomottagaren, utan radiosändaren. Med den kan man alltså trådlöst spela upp musik från mobilen i en radio i närheten, utan att behöva släpa med en extra sändare. Perfekt t.ex. i bilen, när man hellre vill lyssna på sin egen musik än på radioskval. Och jo, kvaliteten lider lite av det, men bilmusik ska ändå inte jämföras med en symfoniorkestersal... Nokia har tidigare insett det fiffiga med inbyggda FM-sändare i sin N78 – vi hoppas att alla mobiltillverkare börjar klämma in dem i sina musikmobiler. 

Ljudet, då? Jo, det är inte illa för att vara i en mobil. Konnässörer vill fortfarande ha en riktigt bra separat musikspelare och riktigt stora konnässörer vägrar lyssna på musik på något annat än 100 000-eurosstereon i vardagsrummet – men för oss vanliga dödliga är det här en okej lösning. Headsetet som följer med fungerar vid behov som adapter för favorithörlurarna (men notera att man får en jättelåååång sladd på det sättet) – men de lurar som Sony Ericsson packar ner i lådan är absolut inte de sämsta vi har sett... förlåt, hört. Det är riktiga in ear-lurar som fungerar så mycket bättre än knapplurar. Equalizern har fem förprogrammerade lägen, plus att man kan göra manuella inställningar. 

Och resten då? Tja, webbläsaren är samma lite trötta Access Netfront som förr, men Opera Mini (laddas ner från m.opera.com) fungerar utmärkt. RSS-läsaren gillar vi, för att man kan ha den att strömma nyhetsrubriker på huvudskärmen i grundläget. Annars finns RSS-läsaren i mediemenyn, där den sköter sin uppgift, även om den är lite onödigt asketisk: man ser inte när saker har publicerats och den mängd text som visas är inte stor. Som på Samsung Touchwiz som vi testade nyligen behövs det bara en knapptryckning i webbläsaren för att börja prenumerera på RSS-flöden. 

Musikmobil är inte kameramobil 

Surfandet går rätt behagligt, eftersom det här är en HSDPA-mobil. Numera börjar det nästan bli standard att man ska kunna fotoblogga med en knapptryckning och det kan man också med den här luren, ifall man använder Blogger. Däremot vet vi inte riktigt hur mycket man vill fotoblogga: kameran tar visserligen bilder med acceptabla 3,2 megapixel (de måste ju ändå skalas ner för bloggen), men den saknar autofokus och fotolampa. Så som vanligt gäller det att man i lämpligt ljus och på lämpligt avstånd kan få lämpligt dugliga bilder. Men en fånig designmiss är att objektivet ligger placerat så att man i 90 procent av alla tagningar har minst ett finger i vägen för det. Dessutom är det besvärligt att rikta kameran rätt i alla lägen – skärmen används ju som sökare, men den är lite vinklad i förhållande till nedre delen, där objektivet sitter. När man instinktivt håller mobilen så att skärmen är vinkelrätt mot motivet är kameran inte det, så bilden blir ibland underligt skev. (Nu är det här ju ingenting unikt för den här mobilen, men av någon anledning störde det här oss mera med W980 än med tidigare vikmobiler...). 

Inbakat i mobilen finns som vanligt godis i form av lite spel, TrackID, VideoDJ, PhotoDJ, MusicDJ – och en stegräknare! Den är rätt simpel till utförandet, men den håller koll på om man faktiskt tar de nödvändiga 10 000 stegen per dag. Bland spelen vill vi speciellt notera bilkapplöpningsspelet Need for Speed ProStreet som är kul för att det kan styras med den inbyggda rörelsesensorn; luta på luren för att svänga, alltså. Annars används rörelsesensorn för att känna av åt vilket håll man håller luren när man lyssnar på musik och tittar på videor eller foton – men vi upplevde att den inte riktigt hängde med alla gånger. 

”Årets musikmobil”!

Med ett fulladdat batteri fick vi musikspelaren att veva musik i lite drygt ett dygn, det är inte illa. Standbytiden känns helt okej – trots fem timmar av musikuppspelning med FM-sändaren höll det i tre och ett halvt dygn. 

Mobilanvändare som gillar att fota ska kanske se sig om efter en annan lur – det här är en mobil som främst är gjord för dem som vill kunna lyssna på musik. Den uppgiften sköter W980 bra. Kanske det är därför den utsågs till ”Årets musikmobil” av EISA (European Imaging and Sound Association)?

Sony Ericsson W980 Walkman 
Specifikationer 

Fyrbandstelefon med GSM, EDGE, 3G, HSDPA (max 3,6 Mbps) 
Mått: 92 x 46 x 17 mm, vikt: 100 g 
Skärm, inre: 2,2 tum, 240 x 320 pixel, 260 000 färger, TFT, yttre: 176 x 176 pixlar, 262 000 färger 
Minne: 8 GB inbyggt, ingen plats för minneskort 
Musikformat: MP3, AAC, WAV, WMA, skyddad WMA 
Kamera: 3,2 megapixel, digital zoom, ingen autofokus 
Övrigt: Bluetooth (A2DP), RSS-läsare, webbläsare, FM-sändare, skakkontroll för låtbyte, radio, stegräknare, autorotering av skärmbilden, anteckningar, kalender, alarm, TrackID, VideoDJ, PhotoDJ, MusicDJ, spel, m.m. 
Samtalstid max 9 h, 3G: 4,5 h (tillverkarens uppgift) 
Passningstid max 370 h (tillverkarens uppgift) 
Språk, menyer: svenska, finska, engelska, norska, danska, isländska, kroatiska, albanska, turkiska, arabiska 
Språk, T9: dito 
Medelpris enligt MBnets Hintaseuranta: 467 euro 

Här finns testbilder tagna med W980 (Flickr)
EISA motiverar sitt val av årets musikmobil såhär 

Oj, så den verkar lång här! I verkligheten är formatet nog handvänligt.

(Ursprungligen publicerad 11/09/08.)

Alltså, hur många nya MP3-spelare behövs det? Är inte butikerna redan fulla med musikspelare? 

Creative tycker i alla fall att det alltid finns utrymme för produktutveckling i segmentet ”inte alltför dyra spelare med bra skärm, plats för minneskort, X-Fi-ljudförbättring och WLAN”. Den nyaste heter Creative Zen X-Fi with Wireless LAN, den kommer i antingen 16 eller 32 GB och vi har testat den! 

13 knappar, ingen pekskärm

Utseendemässigt är Zen X-Fi inget speciellt, det är den vanliga svarta lådan i ungefär kreditkortsformat, men lite tjockare. Speciellt med den är att Creative struntar både i slitna klichéer, som scrollhjul, och i underliga nymodigheter, som pekskärm. Den här spelaren hanteras med 13 små, runda knappar på fronten; nio lätt upphöjda symbollösa knappar ordnade i ett rutfält på 3x3 samt två symbolförsedda knappar över och två under rutfältet. På baksidan finns en vippknapp som dubblerar som på/av- och hold-knapp. De nio knapparna i mitten är pilknappar som används för navigering och de fyra övriga är bakåtknapp, kontextuell meny-knapp, genvägsknapp och spela/stoppa. Det kan låta oöverskådligt, men man lär sig snabbt systemet och kan navigera också i mörker (knappsatsen är inte belyst). 

Ska vi säga något om ljudet? Det är bra. 

Nej, vi skämtar – lite mera kan man säga. Recensenter runt om i bloggosfären har ganska unisont berömt kvaliteten på ljudet i den här spelaren. Sedan förhåller sig en del lite tveksamt till det som är ett av Creatives försäljningsargument: X-Fi-teknologin, som består av två delar: en s.k. ”Crystalizer” som ska återställa det ljud som går förlorat när musiken packas ihop till MP3:or (WMA... etc.) och ”Expand”, som är till för att ge musiken mera rymd: istället för att allt ljud pressas ihop och kläms in i örongången på en punkt i örat känns det mera ”på riktigt”, som om man lyssnade på ett band som står någonstans framför en. Crystalizern kan vara på, av eller på max, medan expandern antingen är på eller av. 

Delade åsikter om X-Fi – men vi gillar! 

Snabbgenvägen på spelaren är förinställd på att gå till X-Fi-inställningarna och det är säkert bra, eftersom de flesta säkert vill leka med den ett slag. En del avskyr nämligen X-Fi-teknologin, andra (som vi) tycker att den förtjänar sin plats. Ljudet blir ofta mera levande och fylligare, instrument hörs mera distinkt, ljudbilden blir snyggare, helt enkelt och det känns som om kvaliteten faktiskt höjs på hårt komprimerade filer. Men teknologin lämpar sig definitivt inte för alla sorters musik – och inte för alla öron heller, så här får var och en lyssna sig fram. Det är för övrigt ganska lätt, eftersom Creative packar ner ett par bra in-ear-lurar i paketet – för en gångs skull måste man inte börja med att kasta de medföljande hörlurarna i soporna (enligt tillverkarens egen uppgift kostar lurarna 49,90 om man köper dem separat och det borde borga för någon sorts kvalitet). Den som ogillar hörlurar kan förresten använda den inbyggda högtalaren istället. Och just det: det finns också en equalizer med en handfull förinställda lägen och ett manuellt för den som riktigt vet vad den vill ha ut av ljudet. 

Musik ordnas nätt enligt spellista, album, artist etc, som man är van vid. Albumomslag visas i låtläge, inte när man bläddrar. Som vanligt kan man fortfarande inte gå runt hörnet i menyerna, men med hörnknapparna i blocket med navigeringsknappar kan man hoppa längst upp – längst ner – en skärmbild i taget upp eller ner. 

På en 2,5-tumsskärm går det någotsånär att se på filmer och bilder. Skärmen har tillräckligt hög resolution för det – men varning för att spelaren är lite kinkig med videoformat och -codecar, så när man synkar över filmer med programvaran Creative Central (som följer med) ska de ofta konverteras, vilket inte går snabbt och kan leda till kvalitetsförsämringar. Men det här är väl knappast den spelare man använder för att se på helaftonslångfilmer med? 

Minneskort, jo... 

X-Fi-spelarna med WLAN har antingen 16 eller 32 GB inbyggt minne, vilket är helt okej för en så pass liten spelare. Dessutom kan minnet som sagt utvidgas med ett SD-kort. En besvikelse är däremot att de bilder, filmer och låtar man har på minneskortet inte integreras i spelarens bibliotek, utan man kommer åt dem från en helt egen, separat meny. Däremot kan man importera material från minneskortet till spelaren. 

Radio finns också, vi tyckte att den sprakade och brusade lite onödigt mycket i hemförhållanden, men mottagningen är definitivt inte lika dålig som på tidigare Creative-spelare vi har testat. 

Ingen surfmaskin 

Och så det där trådlösa, då. Först av allt: man kan inte surfa på webben med Zen X-Fi och räckvidden är inte förfärligt stor. WLAN används för att 

• lyssna på podcasts som ligger på Creatives server,
• chatta med andra Zen-användare (man måste först aktivera ett konto hos Creative) och med kompisar som använder Yahoo Instant Messenger eller Windows Live Messenger,
• samt trådlöst spela upp musik och titta på filmer och bilder som man har liggande på hemdatorn eller hemmaservern.

Att lyssna på podcasts fungerar bra och är rätt roligt, speciellt om utbudet blir större och lite mera uppdaterat. Chattandet fungerar, men är lite besvärligt och att lyssna på musik som ligger på hemdatorn är något som alla recensenter säger att fungerar strålande, om man bara har konfigurerat datorn så den fungerar som en UPnP-server (Universal Plug and Play). Vi tror att det stämmer, men efter att i flera timmar förgäves ha försökt få Zen att kommunicera med redaktionens PC gav vi upp. Men det beror nog på att redaktions-PC:n har drabbats av härdsmälta, inte på spelaren – så pass entydiga är nämligen lovorden i bloggosfären. 

Knökiga knappar 

Spelaren kommer ihåg lösenord till nätverk man loggar in på och det är bra. Det är nämligen rätt knökigt att knappa in text med Zen X-Fi. Knappsatsen är väldigt oresponsiv, så ibland får man trycka och trycka innan det händer något. Och sen är logiken inte av denna världen: när man ska skriva text dyker en bild av en gammaldags, hederlig mobilknappsats upp på skärmen. Har man sedan nio fysiska knappar ordnade 3x3 bredvid skärmen + ett par till under dem kunde man ju tänka sig att knappen längst upp till vänster motsvarar 1, den i mitten i översta raden är a, b, c, 2, den till höger är d, e, f, 3 och så vidare. Men nej, knapparna är fortfarande bara navigeringsknappar som styr kursorn på skärmen upp, ner, åt sidorna och diagonalt. Så ska man skriva lösenordet ”olau” navigerar man med pilknapparna kursorn på skärmen till 6:an, trycker på okej (som är mittknappen på knappsatsen) tre gånger för att få ett ”o”, sedan vidare med navigeringsknapparna ett steg åt vänster, trycker på nytt på ”okej” tre gånger för att få ett ”l”... ja, ni fattar. När man ska okeja sitt lösenord navigerar man kursorn längst ner på den virtuella skärmen och trycker på ”okej”, som fortfarande alltså är knappen i mitten. Det går inte snabbt. Och det gör också att chattandet antagligen inskränker sig till mkt krta txter och några smajlisar. En mobil med hyfsad knappsats och T9 slår alla gånger den här! En nackdel är också att man inte kan chatta medan man gör annat – WLAN-funktionerna kan inte vara igång samtidigt som musik-/videospelaren, vilket kanske beror på att det äter enormt mycket batteri. Spelaren som ska kunna veva musik i 25 timmar kroknar på 3 när man leker med WLAN. 

Så chattandet ska man kanske räkna som en extra bonus, men det kan inte vara ett köpargument – den som har riktigt stora chattbehov har väl för länge sedan skaffat en chattklient till mobilen som fungerar snabbare och lättare. De övriga trådlösa funktionerna är inte tokiga, bara man ser till att ha med sig USB-kabeln, så man kan ladda batteriet vid behov. Andra godsaker här är kalender, uppgifter och kontakter (som synkas över från datorn, man kan inte mata in information direkt i spelaren), röstinspelning, möjlighet att välja teman och konfigurera menyerna efter egen smak. 

Vi tycker att navigeringen kunde ha gjorts på ett elegantare sätt och WLAN-funktionerna kunde utvecklas (typ med en webbläsare?), men i det stora hela är det här ändå en inte oäven musikspelare. Kapaciteten är rätt stor, formatet litet – och ljudet är bra, vilket är det viktigaste. 

Creative Zen X-Fi med WLAN 
Specifikationer 

Kapacitet: 16 GB / 32 GB, plats för SD/SDHC-kort 
Mått: 55 x 83 x 12,5 mm, vikt: 70 g 
Skärm: 2,5-tum, 16,7 miljoner färger 
Creative X-Fi-ljudförbättring, inbyggd högtalare, radio med 32 kanalplatser, röstinspelning, kalender, kontakter m.m. WLAN: Trådlös strömning, nedladdning av innehåll, textchatt 
Ljudformat: MP3, WMA (DRM 10), AAC (M4A), WAVE, Audible 
Videoformat: WMV9, MPEG4, DivX, XviD (320 x 240) 
Fotoformat: JPEG 
Krav på datorn: Windows XP (Service Pack 2), XP 64-bitars, Vista och USB-port, Windows Media Player 10 eller högre, 130 MB ledigt hårddiskutrymme 
Batteritid: musik 25 h / 15 h med högtalare (tillverkarens uppgift), video 5 h 
Menyspråk: svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, holländska, spanska, franska, italienska, portugisiska, polska, ryska, tjeckiska, grekiska, ungerska turkiska, koreanska, japanska, kinesiska, 
Pris: 16 GB: 199 €, 32 GB: 289 € 

PC Magazines recension 
Den här hittade vi på Washington Posts webbplats 

(Ursprungligen publicerad 04/09/08.)

Semestern är slut och hösten har definitivt börjat igen. Det märks också här på Prylbloggsredaktionen – kurirerna står nästan i kö för att leverera testprylar till oss (nåh, nästan, i allafall). På vårt kliniskt rena, vetenskapligt utformade testbord ligger just nu tre små mystiska svarta lådor bestående av: 1 st. Creative Zen X-Fi mediespelare med WLAN och Creatives musikförbättringsteknologi X-Fi, 1 st. Sony Ericsson W908 Walkman-mobil med HSDPA och 8 GB inbyggt minne, 1 st. Samsung Touchwiz-telefon med stor pekskärm, plats för minneskort och HSDPA. 

Recensioner av de här prylarna dyker småningom upp här på Prylbloggen, förstås – och då får ni också se riktiga bilder på dem. Tills dess får ni leva i spänning!

(Ursprungligen publicerad 30/08/08.)

Sony har släppt BDZ-A70, en Bluray-/hårddiskspelare som ska kunna kunna suga åt sig det mesta i digital och analog medieväg och spara det på en 320 GB stor hårdskiva (modellen BDZ-T90 har 500 GB). Och det är inget speciellt nytt med det. Intressant blir det när man får veta att grejan ska också kunna överföra det inspelade materialet till lämpliga bärbara mediespelare och mobiler med ett enda knapptryck. Ska man tro den korta japanska reklamsnutten som Engadget har hittat sker överföringen tyvärr inte trådlöst – men allt som gör medieöverföring lättare och elegantare än förr är ändå värt en liten försiktig applåd. 

Än så länge finns spelaren bara i Japan, priset är ca 1.000 euro, och tyvärr fungerar den åtminstone än så länge bara med utvalda produkter som Sony PSP, Sonys videowalkmans och vissa japanska mobiler. Men kanske spektret utvidgas småningom? 

Engadget berättar mera och har också en video

(Ursprungligen publicerad 09/04/08.)

I januari lanserade pryltillbehörstillverkaren Belkin (det var det här med sammansatta ord – se texten här under!) en greja som kallas för RockStar. Idén med den är att man kan plugga in fem par hörlurar och en MP3-spelare i den. Så kan alltså fem personer lyssna på samma musik på en gång. Men inte nog med det: om man vill kan man plugga in två eller tre MP3-spelare och lyssna på dem samtidigt! Mixningen sköter man med volymkontrollerna på respektive spelare. 

Det här är helt klart en produkt som riktar sig till ungdomar, av pressmeddelandet att döma: 

"Students can sit around a lunch table, plug their headphones into RockStar, and then together listen to the songs playing from one MP3 player." 

"RockStar boosts the amount of interaction between teenagers as they listen to their MP3 players." (Prylred:s kurs.) 

RockStar ska nå Europa nu i april, riktpriset i USA ligger på 19,99 dollar och svenska prylfeber har hittat en prisuppgift på 139 kronor (ca 15 euro). Pris i Finland ännu okänt. 

Prylfeber rapporterade
Belkin pressmeddelande

(Ursprungligen publicerad 03/04/08.)

Det är inte speciellt länge sedan SanDisk lanserade sin nya musikspelare Sansa Fuze, men Electronista har redan hunnit göra ett långt och utförligt test på den. Testet torde intressera alla som inte vill fastna i iPod-träsket, eller som vill ta sig ur det. Vi noterar bland annat att Electronista gillar designen, det relativt låga priset, att den funkar med alla sorters datorer och att den har FM-radio. Sedan ogillar man att den inte stöder formaten AAC och H.264, vilket leder till att främst iPod-ägare som byter läger måste konvertera sina filer. 

Recensionen och många bilder finns här

(Ursprungligen publicerad 27/03/08.)