Formatet är bra, det är en vettig kompromiss mellan den mobila sjutummaren och den mera soffvänliga tiotummaren. Vi har ingenting emot att läsa böcker på en sjutummare (t.o.m. en fyratummare i nödfall), men det är en avsevärt större njutning att göra det på en större skärm. För att inte tala om att skriva texter! Vikten är just under ett halvt kilo, det är just så mycket att det i längden blir tungt att ha den i en hand, men inte så mycket att man skulle dra sig för att ha den med i väskan.

Tumgrepp

Materialet är, som det brukar vara hos denna tillverkare, plast. Plattan är tunn (8,6 mm) och glansig i svart eller vitt – baksidan hade gärna fått vara lite ruggad på baksidan, för den känns lätt hal och liksom lite svettig. Runt kanten finns en silverfärgad ram. Glaset ligger lite nersänkt i ramen, vilket ger ett ganska bra tumgrepp längs den breda, svarta kanten. Skärmen är intesuper-Amoled, som Samsungs high end-mobiler brukar skryta med, men vi har åtminstone inte haft något att klaga på beträffande den: den är ljusstark och skarp och de få gånger vi tycker att den inte känns tillräckligt skarp är då vi spelar spel som inte riktigt är optimerade för en så stor yta och som därför ser suddiga ut.

Nertill – om man håller plattan vågrätt – finns ett ladduttag (som använder en kontakt som ser ut som den ett visst fruktbolag använder, men som ändå inte är helt identisk), på var sida om den finns en högtalare. Upptill finns en knapp för på/av, en volymknapp, ett hörlursuttag och en SIM-kortslucka. Plats för minneskort finns inte, utan man får nöja sig med de 16 GB som finns inbyggda.

Skärmavbildning åt alla!

Operativet här är Android 3.1, Honeycomb, som under testperioden uppdaterades till 3.2. Skillnaden mellan en ”ren” Honeycomb och Samsungs version är inte stor. De mest uppenbara skillnaderna är att det i den nedre balken – den som i Honeycomb syns hela tiden, oavsett vad man än gör – förutom de virtuella knapparna för hem, tillbaka och nyligen använda program också finns en knapp för att ta en bild av skärmen. Nyttan med det här är inte lika uppenbar som i Note, för om man tar en skärmdump i Note visas den direkt i ett redigeringsläge, så man kan t.ex. göra egna anteckningar på bilden, men det sker inte här. Skärmdumpen går direkt in i galleriet. Men om inte annat är detta en funktion som gläder recensenterna som nu har lätt att få illustrationer till sina texter.

Screenshot av nyhetsappen Pulse som finns färdigt installerad
och som gör sig rätt bra i det här formatet.

I samma balk finns också en specifik Samsung-grej: en liten haksymbol. Om man pekar på den dyker det upp en list med några ikoner; det är genvägar till s.k. miniappar som lägger sig i ett litet fönster ovanpå det aktiva fönstret, så man kommer åt dem när som helst, utan att behöva lämna den sida man egentligen är på. Bland miniapparna finns kalender, pennmemo, världstid, kalkylator, musikspelare och uppgiftshanterare, så man kan t.ex. göra en snabb anteckning om något man just läser på webben eller kolla om kalkylerna stämmer i det kalkylblad man just har öppnat. Mycket praktiskt. Ang. anteckningsappen och igenkänning av handskriven text hänvisar vi till recensionen av Note.

Av de fem startskärmarna är tre redan fyllda med Samsungs egna, rätt blaffiga widgetar. De går förstås att ta bort, men vi upplever det alltid som ett störningsmoment att man måste börja med att städa sin splitternya Samsung-platta/-mobil.

På tal om irriterande saker: vi störde oss enormt på att Android med Honeycomb har utvecklat ett operativsystem som fungerar strålande oavsett hur man håller i sin surfplatta, vågrätt eller lodrätt läge – utom i Android Market, som bara fungerar i landskapsläge! Tack och lov åtgärdades det i och med att plattan uppdaterades till 3.2.

Operativet fungerar på alla ledder. Såhär ser det ut när man vill redigera sina startskärmar.

Readers Hub – och några alternativ

Surfplattan har förstås laddats med en del Samsungspecifika appar, som Social Hub och Readers Hub. Den senare är förstås ett smart sätt att samla alla läsappar på ett ställe, men vi är lite missnöjda med e-boksappen/-butiken Kobo för dess svaga utbud på andra språk än engelska, för att bara sex böcker i taget visas när man bläddrar i butiken, trots att det skulle rymmas minst 24, och för att man inte kan byta färg på ”papperet” i böckerna (som t.ex. i Aldiko, där man kan välja ett ögonvänligare papper i beige). Däremot kan man importera böcker från t.ex. Aldiko, man kan göra anteckningar och dela dem med Kobos sociala funktioner, ändra fontstorlek, m.m. Har man appen installerad på flera apparater synkas böcker och sidnummer mellan dem (vilket Aldiko inte kan utan hjälp av tredjepartsappar). Den andra komponenten i Readers Hub är PressReader (Honeycombversion här), som är vår favorit sedan länge. Här finns massor av dagstidningar från hela världen, prydligt ordnade efter land eller språk. Tidningarna är fullständiga faksimil av den riktiga, tryckta dagstidningen. Den tredje komponenten är tidskriftsbutiken Zinio, som är okej ifall man vill läsa amerikanska tidskrifter. Utbudet av tidskrifter på finska eller svenska är uselt och det är svårt att hitta dem. För tidskrifter på svenska och engelska rekommenderar vi alla gånger Paperton framom Zinio.

På tal om Samsungappar vill vi påpeka att det inte går att komma in i Samsungs egen appbutik om man har en surfplatta med SIM-kortsplats, men inget SIM-kort. Och det tycker vi att är underligt. Förresten kan man skicka och ta emot SMS med den här surfplattan, men inte ringa. Och det skulle ju se för fånigt ut, nästan ännu fånigare än att använda plattan som kamera. Men det finns nu i alla fall en 3,2-megapixlare på baksidan och en 2-megapixlare på framsidan ifall man behöver – t.ex. för Skypesamtal.

Om man prompt vill ta ett foto av en banan och en fjärr så går det.

Tillgängligt RAM i denna platta är 724 MB och processorn är på 1 GHz, dubbelkärnig. Vi undrar just om inte tillverkaren kunde satt in lite häftigare grejer än så, för ofta upplever vi de ganska typiska Samsung-mikrofrysningarna: när man går ut ur en app och till startskärmen tar det ibland nån sekund innan alla element på startsidan är inlästa och plattan går att använda igen. Men rent subjektivt tycker vi också att den saken blev bättre i och med uppdateringen till Android 3.2, så nu finns det åtminstone två skäl att bums uppdatera sin platta. I övrigt upplevde vi få kraschar, i regel funkade allt som man förväntar sig på en dyr surfplatta: smidigt och mjukt. I motsats till andra Honeycomb-apparater vi har sett kan man inte stänga öppna appar i listan över nyligen använda appar, men vi är inte ens helt säkra på att det behövs – se t.ex. denna artikel om minneshantering i Android.

Batteritiden är ganska bra, vi kom upp i ungefär åtta timmar av hård, oavbruten användning. I viloläge klarar den sig i många dagar utan laddning.

Macstrul

För Macanvändare är det bra att veta att det inte händer något alls om man kopplar in plattan i en Mac (med OS X 10.7.3), men har man tur får man Samsungs struliga överföringsprogram Kies att funka så man kan flytta filer mellan datorn och smekplattan (men vill vi varna för komponenten ”KiesViaWiFiAgent” som automatiskt öppnas när datorn startar upp och som ett par gånger har  fått våra fläktar att gå för fullt för att den plötsligt lägger beslag på 92 % av processorkraften). Eftersom det inte finns något externt minneskort är Macanvändare annars hänvisade till att skicka sina filer per e-post eller använda Dropbox eller motsvarande. På en PC kan man använda både Kies och helt vanlig dra-och-släpp i Utforskaren.

Men på det hela taget är det här en trevlig, tunn och elegant surfplatta i ett format som kan vara en vettig kompromiss mellan det lilla och det stora. Priset har också sjunkit betydligt jämfört med Samsungs allra första surfplatta som hade ett startpris på närmare tusen euro; medelpriset på denna är nu just under 500 € med 3G och WiFi, 430 € med bara WiFi.

Samsung Galaxy Tab 8.9 (GT-P7300)
Specifikationer: Se Samsungs svenska webbplats 

Medelpris enligt Hintaseuranta (feb. -12):
med 3G: 491,43 €
utan 3G: 429,91 €

Menyspråk:
svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, isländska, nederländska, spanska, katalanska, franska, italienska, portugisiska, rumänska, tjeckiska, kroatiska, polska, slovakiska, slovenska, bulgariska, ryska, serbiska, ukrainska, lettiska, litauiska, grekiska, estniska, ungerska, kazakiska, turkiska, indonesiska, vietnamesiska, thai, koreanska, kinesiska, japanska

Textspråk:
Samsungs tangentbord: svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, isländska, nederländska, spanska, franska, italienska, portugisiska, rumänska, tjeckiska, kroatiska, polska, slovakiska, slovenska, bulgariska, ryska, serbiska, ukrainska, lettiska, litauiska, grekiska, estniska, ungerska, kazakiska, turkiska, koreanska

Swype:
svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, isländska, nederländska, spanska, franska, italienska, portugisiska, rumänska, tjeckiska, kroatiska, polska, slovakiska, slovenska, bulgariska, ryska, serbiska, ukrainska, grekiska, ungerska, turkiska, koreanska

Bonus för dem som har orkat ända hit: En alldeles hyfsad vintervy.

Kombinationen Samsung–Mac har länge varit problematisk, men nu har den koreanska jätten böjt sig och har släppt en Mac-version av programmet Samsung Kies. Progammet är än så länge i beta, vilket bland annat betyder att man tyvärr inte kan använda det för att uppgradera operativsystemet på sin Samsungtelefon. För det krävs fortfarande en PC. Att överföra musik, anteckningar, bilder, videor och göra backup på kontakter och kalendernoteringar går däremot bra.

Pogrammet är (än så länge) bara kompatibelt med Androidmodellerna Galaxy S, Galaxy S2 och Galaxy Tab 7.

Kies för Mac kan laddas ner här. (Men obs att det fortfarande alltså är en betaversion, vi tar inget som helst ansvar ifall något går fel...)

Vi tackar Puhelinvertailu.com för tipset!

Iograph är en lite Java-app som man laddar ner på datorn. När man sätter igång appen registerar den alla rörelser man gör musen. Bilden här ovan är resultatet av 3,7 timmar av webbsurfande och bloggande.

Programmet är inte nytt (en del av er kanske känner till det under namnet MousePath), men vi har faktiskt inte testat det förr. Någon direkt nytta har man väl inte av programmet, men lite kul ska man väl få ha också medan man jobbar?

Iograph är gratis och finns för Mac, Windows och Linux, se här:

http://iographica.com/

David Pogue, pryl- och Mac-guru på New York Times, har testat den nya Office-versionen för Mac, Office 2011. Han gillar den inte, kort sagt.

I sin recension Office for Mac Isn’t an Improvement konstaterar han visserligen att det nu går mycket snabbare att öppna t.ex. Word, att formateringar i dokument har större chans att bibehållas när man flyttar över dokumenten mellan Mac och PC och att Outlook kan visa trådade konversationer, samtidigt som TimeMachine-backupar går snabbare, eftersom Outlook nu sparar varje meddelande som en separat fil, istället för som förr i en enorm databas (och alla vet vi ju vilken katastrof det är när den databasen blir korrumperad...).

Men Pogue ogillar skarpt att ”Ribbon”, det breda verktygsfältet som går tvärs över skärmen, nu har introducerats också i Mac-versionen:

”Last time I checked, computer screens were all wider than they are tall. The last thing you’d want to do is to eat up that limited vertical screen space with interface clutter like the Ribbon. Don’t we really want those controls off to the side, as with the Formatting Palette in the previous Mac Office?”

Prylbloggsredaktionen håller med honom fullständigt. Vi har testat Office på PC och vet att alla våra datorskärmar har formatet 16:9 eller 16:10 – även om man har två dokument öppna bredvid varandra finns det ändå mera ledigt utrymme på sidan om dem än ovanför dem. Det gargantuasiskt breda bandet äter upp en massa yta. Pogue påpekar också helt riktigt att man i och för sig kan fälla ihop bandet, men att det inte går att bara klicka på en av tabbarna för att öppna det (tabbarna förblir synliga också när bandet är hopfällt), nej: först måste man manuellt fälla ut bandet och sen klicka på en av tabbarna.

Det här och många andra frustrerande detaljer kan man läsa om i Pogues recension – läs den innan ni ev. sätter en massa pengar på nyaste Office-paketet!

Ett alternativ

Till Beans fördelar hör att:

• dokument sparas i RTF, som är ett öppet format som alla ordbehandlingsprogram kan hantera;
• antalet tecken och ord visas hela tiden i nedre kanten, man behöver inte klicka fram fåniga menyer för att se hur långt man har skrivit;
• behöver man zooma in eller ut görs det steglöst med ett reglage i nedre kanten,
• visar man texten i Utkast-läge (där texten flödar i ett enda långt sjok, utan marginaler och sånt) kan man ändra bredden på sin textruta – och texten radas snällt om för den nya bredden! Så om man behöver ha två eller flera dokument öppna bredvid varann är det bara att justera bredden på dem. I Word 2004 går det inte, inte ens i Utkast-läge; antalet tecken per rad är hela tiden låst. Så då måste vi placera de öppna dokumenten på varann (se ovan om det där med att datorskärmar har mera utrymme horisontellt än vertikalt);
• med ett tangentkommando kan man klistra in kopierad text så att den formateras på samma sätt som texten i det dokument man skriver i (t.ex. när vi kopierade Pogue-citatet i den här texten – det är ju helt onödigt att citatet råddar till vår egen textformatering, så vi klistrade in det med Macens standardkommando alt-kommando-shift-V istället för det vanliga kommando-V). I Word måste man först klistra in, sedan vänta en halv evighet medan Word tuggar sig igenom processen och först sedan kan man välja att klicka i Match destination formatting när den lilla bruna paste-symbolen dyker upp. Vi har en gång försökt programmera något fiffigt makro som ska ta hand om den saken, men den funkade aldrig. Dessutom är det fånigt att det inte finns något färdigt tangentbordskommando – man ska inte behöva hålla på och fiddla med hemmagjorda lösningar för en så enkel sak!

Det tråkiga är att de flesta datoranvändare ändå i något skede måste investera i Microsoft Office – för att alla andra använder just det paketet. Open Office är förstås ett alternativ, men på våra Macar är det i regel omöjligt att ens öppna ett vanligt textdokument utan att OO kraschar. Använder man Bean så långt det bara går blir man åtminstone lite lyckligare i sitt datorliv.

(Ursprungligen publicerad 25.10.10)

Visst minns ni ju ännu Polaroidkamerorna? De där ljuvliga stora maskinerna som tog foton som framkallades inför ögonen på en? Kvaliteten var ju inte alltid den bästa, färgerna hade en tendens att blekna rätt snabbt och filmen var rätt dyr också. Men bilderna fick en väldigt speciellt stämning som är svår att uppnå med dagens digitalkameror. Tills nu. Det finns nämligen ett litet program för Mac OS X som ger ens platta, tråkiga digibilder en polaroid-känsla (en Windowsversion ska komma i november). 

Programmet, som heter Poladroid (det är inget tryckfel!) är gratis och väldigt lätt att använda, trots att bruksanvisningen än så länge bara är på franska: dra önskad bild ovanpå Poladroid-ikonen och vänta, vänta, vänta. En tydlig ljudsignal berättar när bilden är ”poladroidiserad”. I inställningarna kan man välja var bilden ska sparas och vilken av de två effekterna man eventuellt vill använda – fotot från Brandenburger Tor här ovan är poladroidiserat med effekten ”stripes > paper”. 

Det här är än så länge en beta-version, men vi hade åtminstone inget problem med det. 

Originalet... visst känns det lite halvdant i jämförelse med den poladroidiserade bilden? 

Poladroids hemsida 

(Ursprungligen publicerad 29/10/08.)