Mera pixlar, mera video, mera motivprogram och finesser... alla kameratillverkare utvecklar samma funktioner i sina kompaktkameror. Men den som verkligen vill ha en konkurrensfördel hakar på trenden med att användarna blir allt mera sociala och vill kunna dela med sig av sina bilder. En del sätter in WLAN-funktioner i sina kameror, andra – som t.ex. Nikon – väljer att utrusta kameran med en liten projektor, så man kan visa sina foton var som helst där det finns en lämplig, vit yta. Vi har tittat på Nikon Coolpix S1000PJ, världens första projektorkamera.

Fingerfoton 

Kameran är en snyggt utformad, asketisk låda men som inte kan tävla med de tunnaste på marknaden. Det beror förstås på att den inbyggda projektorn också kräver lite utrymme. Den snygga formgivningen i glatt metall har en nackdel: kameran är väldigt hal, så det lönar sig verkligen att använda den medföljande remmen. En klar formgivningsmiss är att objektivet sitter ute i ena kanten, vilket betyder att det är mer än lätt att ha ett finger framför när man trycker av. Inte kul. 

Annars är kameran lätthanterlig och logisk, när man väl vänjer sig vid att menyvalen är olika i olika läge (i en del lägen kan man göra inställningar som t.ex. att välja ISO-tal och fokusområde, medan andra erbjuder färre inställningar). Bland finesserna finns sådant som ansiktsprioritering, leendeutlösare, blinkvarning, Best Shot Selector, vibrationsreducering och följande autofokus. Exponering, blixtläge, självutlösare och makroläge kommer man åt med en fyrvägsknapp på baksidan, övriga inställningar görs via meny-knappen. Personer med grova händer upplever sannolikt att det är trångt mellan knapparna.

Upptill på kameran finns på/av-knappen, zoomspaken med avtryckare i mitten, en knapp för att sätta på projektorn och ställa in skärpan på den projicerade bilden.

Projektorn...

Projektorn, ja. Det ska genast påpekas att den inte är speciellt ljusstark, så den kräver mycket mörka rum. Färgerna blir också ganska bleka – våra fina bilder av ett grått hav med grå himmel blev inte speciellt njutbara – och resolutionen är inte så hög. Men som en första version är det här lovande: projektortekniken kommer att utvecklas och vi kan förvänta oss bättre och ljusstarkare projektorer i kommande versioner. Ett kul sätt att omedelbart dela med sig av sina bilder är det i alla fall.

Förstås äter projektorn också en hel del batteri. Vi tog ca 130 bilder och hann visa dem ett par gånger innan batteriet gav upp. Och som vanligt när det gäller Nikons kameror måste vi påpeka att det inte är fiffigt att batterisymbolen syns först när batteriet håller på att ta slut. Det betyder att man måste gissa om batteriet ännu räcker för dagsutfärden, eller om man måste ladda det först. Med i lådan följer en liten fjärrkontroll och ett litet stativ för projektorn, snyggt. Det som däremot inte följer med är en bruksanvisning och för Mac-användare har den medföljande CD:n ingen funktion: där finns bara programvara för PC.

Bra bilder – i goda förhållanden

Kameran har svårt att fokusera i sämre ljus, också fastän den står stabilt. En del bilder är överraskande oskarpa, antagligen för att kameran inte har kunnat göra rätt ”smart motiv”-val, eller för att den väljer en bländare som ger för litet skärpedjup, t.ex. vid landskapsfotografering (bländaren anges på skärmen, det lönar sig att hålla ett öga på den, däremot kan man inte välja bländare manuellt).

Som vanligt gäller att man ska undvika att ta bilder med allt för högt ISO-tal, de blir gryniga och känns smetiga. I goda ljusförhållanden får man vackra bilder med klara färger och god skärpa, vi ser inte samma problem med häftig kromatisk aberration som i en del tidigare modeller – men när man ser på bilderna i full storlek på datorn märker man att mjukvaran komprimerar lite väl häftigt, detaljerna suddas gärna ut. Å andra sidan är det sällan vanliga hobbyanvändare behöver se på 12-megapixelbilderna i full storlek. Det finns en inställning för att ta bilder i motljus, det lönar sig att använda den för att inte riskera helt svarta motiv, eller alternativt bilder med utfrätta bakgrunder.

Träna!

Med sådana här kameror är det lockande att hela tiden köra i autoläge, men genom att t.ex. hålla koll på vitbalansen en mulen dag får man nog bättre bilder – urvattnade färger är ju inte kul. I det s.k. matprogrammet hade vi svårt att hitta rätt färginställning (den kan justeras på en skala från rött till blått) så att bilden varken blev för varm eller för kall. Så som vanligt gäller det att ta massor med bilder för att riktigt lära sig kameran innan man ska fota de där riktigt viktiga situationerna. Kameran har inte superzoom, men 5 x zoom (motsvarande 140 mm) ger tillräckligt med möjligheter för de flesta.

OBS! Följ länken nedan för att se flera exempelbilder i olika storlek på Flickr!

Dyr gimmick?

Kort sagt: det här är en alldeles hyfsad kamera i pocketformat, med projektorn som en liten gimmick – som höjer priset på kameran rätt mycket. Kul, men den blir säkert bättre i framtiden.

Andras åsikt: 

M3 säger ”sådär...”
CNet säger ungefär detsamma 

Mera testbilder finns på Flickr! 

Specifikationer
Nikon Coolpix S1000PJ
Kompaktkamera med inbyggd projektor

Bildsensor: 1/2,3 tum CCD; 12 megapixlar, filmar i 640x480 pixlar
Objektiv: 5x Zoom 5,0–25,0 mm (motsv 28–140 mm); f/3,9–5,8; digital zoom upp till 4x
Fokusområde: 30 cm till oändlighet (∞), makroläge: 3 cm till oändlighet (∞)
Mått: 100 × 62 × 23 mm, exklusive utskjutande delar, vikt: ca 155 g utan batteri och minneskort
Projektor: ljusstyrka upp till 10 lumen; bildstorlek: 13–100 cm; projektionsavstånd: cirka 26 cm till 2 m; drifttid cirka 1 timme; VGA-upplösning
Skärm: 2,7-tums TFT-LCD, 230 000 punkter
Minne: Cirka 36 MB, plats för SD/SDHC-minneskort
Vibrationsreducering (VR)
ISO-känslighet: 80, 100, 200, 400, 800, 1 600, (3200, 6400 – för bildstorlekar på 3M eller mindre)
Batterikapacitet: Cirka 220 bilder med medföljande batteri
Tillbehör som medföljer: batteri, batteriladdare, USB-kabel, AV-kabel, kamerarem, projektionsstativ, fjärrkontroll, programvara för PC
Menyspråk: svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, holländska, franska, italienska, spanska, portugisiska, tjeckiska, ryska, polska, grekiska, ungerska, turkiska, indonesiska, arabiska, japanska, kinesiska, koreanska
Rekommenderat pris: 449 € (medelpris enligt Hintaseuranta 411 €)

(Ursprungligen publicerad 28/10/09.)

Nåja, men nu är inte utseendet det viktigaste med en kamera, även om tillverkarna satsar allt mera på den biten för att på nåt sätt skilja sig från mängden. Det viktiga är ändå bilderna, eller hur?

På det tekniska planet vill S630 skilja sig från mängden genom att den stoltserar med 7x zoom, motsvarande ett 260 millimeters objektiv, men i gengäld har den ingen riktig vidvinkel, objektivet klarar bara motsvarande 37 mm. Ett annat trumfkort är att den ska klara upp till 6200 ISO (mera om det senare).

Lätthanterad 

Kameran är lätt att hantera och begripa sig på. Kontrollerna är små, men rätt väl seprarerade, så de är hanterbara. Med ”meny”-knappen kommer man åt att göra de inställningar som går att göra; välja bildstorlek, vitbalans (bland dem ett manuellt läge och ett mycket nyttigt blixt-läge som är bra på att kompensera för blixtens blåa ljus), exponeringsmätning (matris eller centrum), göra inställningar för serietagning, välja ISO-tal (auto, fastområdesautomatik eller ett specifikt ISO-tal), färginställningar (sepia, svartvitt, livligare eller blekare färger), autofokusområde (ansiktsprioritet, auto, manuell fokus eller mitten). Med ”scene”-knappen väljer man mellan autoläge, vissa förinställda scener (porträtt, landskap, strand/snö och en automatisk motivtyp, där kameran försöker gissa vad det är man fotar och väljer scen efter det). Med samma knapp kan man också välja leendeprioritering, serie- och filmläge. 

Fotat med motsvarande 37 mm... 

...och samma vy med maximala 7x zoom. (Flera bilder finns på Flickr, se länk längst ner.) 

I normala ljusförhållanden blir bilderna helt okej. Vi var rädda för att bildkvaliteten skulle bli lidande av att man har klämt in hela 12 megapixlar på en liten sensor, men måste erkänna att bilderna inte tar allt för mycket skada av det. Vi tyckte att bilderna kändes lite färglösa och bleka på datorskärmen, men en bekant proffsfotograf tyckte att de blev för granna, så här får man lita till sina egna preferenser och vid behov justera färgerna i Färgalternativmenyn. 7x zoom är alldeles roligt att ha, det enda vi klagar på med den är att det är svårt att hitta mellanlägen mellan ”vid”-vinkeln och full zoom, eftersom motorn surrar på lite väl snabbt. Å andra sidan brukar det vara bättre att använda fotzoom så långt det går och åtminstone vi tar till zoomen bara för att fånga sådant som man faktiskt inte kan nå på annat sätt – och då vill man ju ofta kunna zooma så mycket som möjligt, och gärna snabbt.

Överexponering

Med snabbretuschering och ”D-Lightning” kan man fixa till bilder direkt i kameran – men båda tycks vara ägnade att göra bilden ljusare, vilket inte är så nyttigt, eftersom den här kameran har en tendens att kraftigt överexponera bilder, så att ljusa partier – t.ex. himlar – helt bränns ut. Där ljusa och mörka partier möter varandra får vi också ibland kraftig kromatisk aberration. I viss mån kan man undvika det genom att välja motljusinställning eller göra en manuell exponeringskompensation, men det förtar ändå lite av glädjen om man är ute efter en kamera som gör allt ”rätt” av sig själv. 

Såna här blå auror är inte kul...

Kameran kan lägga märke till ansikten i bilden och t.o.m. varna om någon person blundade just när bilden togs. Tyvärr tror den ofta att solglasögon innebär slutna ögon och ger lite onödiga varningar (den kan man dock strunta i, så försvinner den efter ett slag). 

Så till det där med ISO-talen. Låt oss säga det rent ut: ISO 6400 på en liten kompaktkamera är ett rent skämt. Som med de flesta andra pocketkameror lönar det sig inte att gå över ISO 400 om man inte vill förstöra sin bild med brus (ISO 800 kan gå, om bilden ska vara väldigt liten). Vid ISO 3200 och 6400 tar kameran bara tremegapixelbilder, men det stör inte, för de går ändå inte att blåsa upp speciellt stort. Säkrast är man om man ställer in fastområdesautomatiken, som gör att kameran håller sig i spektret 64–200, alternativt 64–400. 

Som på andra kompaktkameror av samma tillverkare syns batteriikonen först när batteriet håller på att ta slut, vilket är synd. Vi tycker att det är bättre att ha koll på batteriet hela tiden. Under vår testperiod klarade batteriet drygt 100 bilder (av dem en hel del med blixt) innan det var dags att ta fram laddaren.

Slutsatsen är att det här är en kamera som på papperet är ganska kompetent, men som inte riktigt levererar i praktiken. Vi kan leva med att inte använda höga ISO-tal, men det är svårare att vänja sig vid att ha stora utbrända fält på bilderna, eller blåa kanter runt föremål som är tagna i lite besvärligare förhållanden. Det går att undvika dem, men kräver inte det lite för mycket tankearbete för en kamera som ändå ska vara en ”titta-och-tryck”-kamera?

Nikon Coolpix S630 
Specifikationer 

Antal pixlar: 12,0 miljoner 
Objektiv 7x Zoom-NIKKOR; 6,6–46,2 mm (motsvarande 37–260 mm); f/3,5–5,3; digital zoom: upp till 4x (motsvarande brännvidd för 35 mm-format: 1 040 mm) 
Fokusområde: 60 cm – oändligt, makroläge: 2 cm – oändligt 
Skärm: 2,7-tums TFT-LCD, ca 230 000 punkter 
Mått: 96,5 × 57,5 × 25,5 mm (exklusive utskjutande delar), vikt: ca 140 g (utan batteri och minneskort) 
Övrigt: Vibrationsreducering, rörelsedetektering, snabbretuschering, D-Lightning, ansiktsprioriterande AF (upp till 12 ansikten), 15 förinställda motivtyper, serietagning (upp till 30 bilder i följd). 
Rekommenderat pris: 339 € 

Mera bilder finns här

(Ursprungligen publicerad 19/04/09.)

För den här lillingens del betyder det att en kamera som inte är mycket större än ett kreditkort (men dock lite tjockare) klarar av att ta bilder med 8 megapixlar. Och skalfärgerna är silver, svart, blått, rosa och rött – ute i världen kan man dessutom få den i brons och violett. Kameran ligger väl i handen, och även om den alltså är pytteliten har vi sett sämre knappergonomi än det här. 

Som sig bör med den här typen av kamera klarar man sig rätt bra genom att låta den jobba på i auto-läget. Det mesta blir alldeles okej. För den som vill fiddla med inställningar går det att justera bildkvalitet, storlek, ISO-känslighet (upp till 2000, men man ska akta sig att gå över 800), färginställningar, autofokusområde, vitbalans, exponeringskompensation. Dessutom finns det som vanligt en rad förinställda lägen för olika motivtyper, t.ex. porträtt, sport, landskap, snö/sand, museum, fest. Kameran har 3 x optisk zoom, motsvarande 38–114 mm, helt normalt, alltså. 

Ologiska knappar 

Trots att menyerna i sig är ganska lättbegripliga (och finns på hela 24 olika språk!) och man kommer långt utan en manual är själva grundlogiken ändå förvirrande: det finns en knapp som heter Mode och en som heter Menu och det inte alltid solklart vilka inställningar man kan göra med vilken knapp. T.ex. väljer man Scene-läget via knappen Mode, men för att sedan välja motivtyp ska man trycka på Menu och bläddra i den lista som kommer upp där. Hi-ISO-läget väljer man med Mode-knappen, medan ISO-känsligheten sådär i allmänhet ställs in med Menu-knappen (Hi-ISO ska ge bättre bilder i dåliga ljusförhållanden – det är en funktion att använda med varsamhet, för den genererar rätt brusiga bilder). För att ytterligare komplicera ger Menu-knappen olika alternativ beroende på om kameran är i foto-, film- eller visningsläge. Så det blir en del knappande hit och dit innan allt sitter i ryggmärgen. 

När man väl har vant sig vid ologiken kan man leka ganska fritt med denna snabba kamera – men som vanligt vill vi påstå att det lönar sig att experimentera med den i lugn och ro innan man tar den för att föreviga de där odödliga ögonblicken. Exempelvis är det ju bra att det finns ett motivval specifikt för museer, där man sällan får fota med blixt, men blir bilderna faktisk bättre med det, än om man kör i vanligt autoläge med blixten avstängd? Och känns det bättre att använda autofokus med ansiktsigenkänning, eller är det bättre att komponera bilden själv? 

Hård komprimering 

Efter den inkörningen går det att få alldeles hyfsade bilder med den. Vi tycker i och för sig att vår gamla 6 megapixels Panasonic Lumix DMC-FX01 ger bilder som känns mera dynamiska i jämförelse med de ”plattare” Nikon-bilderna, men det är något som mycket beror på tycke och smak (och dessutom är jämförelsen lite orättvis i och med att Lumix-kameran var snäppet dyrare vid inköp). Men vi vill påpeka att med Nikon-burken vill detaljerna gärna gröta ihop sig, vilket syns speciellt i förstoring – 8 megapixlar på en sensor som är 1/2,5" ger ohjälpligen mera brus än 6 megapixlar med en lika stor sensor. JPEG-komprimeringen av bilderna är också rätt hög: 92 st. 8-megapixelbilder väger bara 120 MB när man för över dem till datorn, att jämföra med vår Panasonic 6-megapixlare, där lika många bilder väger ca 200 MB. 

Skärmen är på 2,5 tum, vilket räcker till, också om man vill fixa till bilderna med Nikons ”D-Lighting”, som kan lätta upp hårda skuggor och plocka fram mer detaljer i bilder med stor kontrast. Ett problem är däremot att det är omöjligt att se något på skärmen i klart dagsljus, oavsett hur man än bråkar med ljusstyrkan. Och det är ju lite besvärligt med kameror som inte har optisk sökare... På tal om skärmen vill vi också gnälla på att ikonen som visar batteriladdningen inte visas förrän batteriet börjar bli tomt. Det är en källa till osäkerhet när man tar med sig kameran på en dagstripp och har långt till närmaste eluttag. Efter ca 90 bilder i blandade förhållanden, mest utan blixt, dök symbolen upp och sedan gick det att ta cirka 10 till innan batteriet var tomt. 

Klarar både Windows och Mac 

Programvara, både för överföring av bilder och för att sy ihop panoramabilder som tagits med ”Panorama assist”-funktionen följer med, både för Windows Vista och XP och för Mac OS X. Fast själva föredrar vi att sätta in minneskortet direkt i datorn eller en kortläsare och dra över bilderna, det går ju mycket snabbare så. 

Så vad tycker vi om den här kameran då? Jo, som en billig, relativt lätthanterlig titta-och-skjut-kamera är den helt okej. Det finns många konkurrenter med ungefär samma funktioner i det här billiga segmentet, så det avgörande för många blir väl det som tekniskt sett är det minst viktiga: hur kameran ser ut. Och där kan den här behändiga lilla saken vinna på poäng. 

Specifikationer: 
Nikon Coolpix S210, 8 megapixelkamera 
Mått: 90 x 55,5 x 18 mm, vikt (utan batteri): 100 g 
Sensor: 1/2,5" CCD 
Objektiv: 3 x optisk zoom (motsv. 38–114 mm), brännvidd: f/3,1 – 5,9 
Bildstabilisering: nej (elektronisk vibrationsreducering finns) 
Funktioner: autofokus med valfri ansiktsprioritering, D-Lighting, röda ögon-eliminering, 15 olika motivval, m.m. Kan även filma. Makroläge från 10 cm. 
ISO-känslighet: 64, 100, 200, 400, 800, 1600, 2000, Auto 
Skärm: 2,5 tum TFT LCD 
Kontakt: USB 
Minneskort: SD/SDHC 
Menyer: på 24 språk, inklusive svenska 
Riktpris: 200 € (vid lanseringen) 

Tillverkarens webbplats på finska och på svenska (Sverige)