Logitech är ju inte helt obekanta som tillverkare av diverse datortillbehör. Listan över möss och tangentbord som firman har spottat ur sig är lång. Vi har testat några av de nyare prylarna: ett trådlöst diNovo-tangentbord för bärbara datorer, samma tangentbord för Mac-datorer och den likaledes trådlösa lasermusen V550 Nano, likaså tänkt för bärbara datorer.

Idén med Logitechs diNovo-tangentbord är ju att allt flera använder enbart laptop, som inte alltid är det mest ergonomiska alternativet för långa arbetsdagar på kontoret. Då är det bra att kunna koppla in ett extra tangentbord som dessutom har numeriskt tangentbord och massor av funktionsknappar.

Bamsing

Vi testade PC-versionen av tangentbordet tillsammans med minidatorn Amilo Mini (recension här nedan). Mac-versionen testades med en MacBook. Tangentbordet är stort och gediget, faktiskt till ytan nästan dubbelt så stort som en Amilo Mini! Utformningen av båda tangentborden är elegant i svart med ett brett handledsstöd i borstad aluminium. Tangentbordet har en sluttande utformning, det är lite högre i bakre kanten än i främre, lutningsvinkeln kan inte justeras. Responsen är mjuk, utan att kännas svampig och knapparna är stora och rejäla. Slaglängden är lagom, d.v.s. längre än på många andra tangentbord. Logitech kallar det för Perfectstroke, vilket innebär att slaglängden är på 3,2 mm mot vanligtvis 2,2 mm (det här säger vi väl medvetna om att alla användare har individuella preferenser – testa alltså innan du köper!). Till en början känns det underligt att tangenterna i den nedre raden är upphöjda och har en rundad profil, men man vänjer sig. Mellanslagstangenten har ett ihåligt, klonkande ljud, medan de övriga tangenterna är betydligt tystare.

Det här är alltså ett trådlöst tangentbord som fungerar med en mottagare (2,4 GHz) som kopplas in i en ledig USB-port på datorn. Den som nöjer sig med tangentbordet som det är behöver sen inte göra mera, men den som själv vill kunna bestämma vilka funktioner som ska dölja sig bakom de många funktionsknapparna i den övre raden får lov att installera Logitechs egen programvara (finns också på svenska). Med programvaran kan man också t.ex. ställa in om man vill att F-knapparna ska fungera utan att man behöver trycka på FN-knappen först, vilket är speciellt bra på Mac-versionen, där FN-knappen är lite fånigt placerad så att händerna kolliderar när man vill trycka på F13–F15. En annan bra grej är att man bl.a. kan avaktivera den irriterande Caps Lock-knappen.

Tangentbordet kräver hela fyra AAA-batterier, men enligt specifikationerna ska de hålla i tre år – men kom ihåg att stänga av tangentbordet när det inte används!

Två saker som designern glömde 

Med tanke på att Logitech uttryckligen marknadsför de här tangentborden för att användas med bärbara datorer tycker vi att de kunde ha tänkt på två små detaljer, som lite stör i den annars så välutformade helheten:

1. När man tar datorn med sig i väskan måste man komma ihåg att ta ut USB-mottagaren (den är av samma storlek som en minnespinne och riskerar att brytas av om den följer med datorn). Så varför finns det inte en förvaringsplats för den någonstans i eller på tangentbordet? Nu försvinner den lätt i det allmänna kaoset på skrivbordet och den har dessutom inget lock eller annat skydd för USB-kontakten. 

2. Om man skulle vilja använda tangentbordet bekvämt tillbakalutad i soffan skulle det inte skada om det hade en liten trackpad, så man kunde styra kursorn på skärmen utan att dessutom ha en mus inkopplad (vi har sett andra varianter av diNovo-tangentbord med trackpad, så knowhowen finns). Eftersom tangentbordet kräver en USB-port och de flesta möss också kräver en blir det ju lite brist på lediga portar.

Mac- och PC-versionerna skiljer sig inte mycket, annat än att Mac-människor ju förväntar sig att se äpple/pennisymbolen där Windowsfolket har sin Windowsflagga. En del av F-knapparna på Mac-versionen är förprogrammerade för Exposé, Dashboard, CoverFlow och annat Mac-aktigt. Känslan, stilen och vikten är identisk på båda. Till sin utformning är diNovo tyngre, mera ”arbetsmässigt” och kontorssakligt i jämförelse med vardagsrumsoptimerade, superslimmade diNovo Edge som vi har testat en gång – men så är det också kring 50 euro billigare. 

Mus, trådlös minimottagare och ”dockningsstation”, alltså den lilla upphängningsknoppen som ska limmas fast på datorlocket.

En mus är en mus är en mus...

Vad gäller datormöss är det väl svårt att hitta på något som får en mus att skilja sig från mängden. Alla varianter är ju redan uppfunna, trådlösa och trådade, supermöss med 38 knappar och de allra simplaste med en enda knapp, höger- och vänsterhänta och dubbelhänta och så vidare.

Logitech marknadsför den trådlösa lasermusen V550 med att den ska lämpa sig extra väl för laptop-användare. I motsats till många andra laptopmöss är den här inte extremt liten, utan håller ett normalformat som torde passa de flesta händer. Den är inte heller hopfällbar och inte kombinerar den presentationspekare, IP-telefon och mus i samma skal. Nej, försäljningsargumentet för den här musen är att det följer med något som högtidligt kallas för en ”dockningsstation”. Det är helt enkelt är en liten knopp som kan limmas fast på datorlocket. På den knoppen kan man sedan hänga upp musen så den inte flyger omkring. Musen hänger relativt säkert på knoppen och dessutom stängs den av när man placerar den i ”dockningsstationen”. Det här är säkert praktiskt för den som bär datorn i handen på kontoret, men opraktiskt om man vill ha in datorn i en trång väska. I en elegant liten aluminiumask finns putsdukar för att rengöra datorns yta innan man limmar fast ”dockningsstationen”, en extra upphängningsknopp och ett verktyg för att ta bort knopparna igen. Ett plus ger vi för att det också följer med en USB-förlängningssladd/docka för dem som har sina USB-portar obekvämt placerade på baksidan av datorn.

Minimal mottagare 

Den trådlösa mottagaren kopplas in i en ledig USB-port, där den bara sticker ut ynka 7 millimeter och alltså är så liten att man kan lämna den kvar där för evigt – om man har tillräckligt många lediga portar, alltså. Och ska man ta bort den gäller det att sikta noga – när vi äntligen fick grepp om den lilla dutten flög den i en vid båge rakt ner i ett vattenglas! Efter att ha torkat upp fungerade den dock normalt igen. Vill man ta bort USB-mottagaren finns det, fiffigt nog, plats för den inne i batterifacket på musen – precis det som vi efterlyser med tangentborden, alltså. 

Själva musen är enkel, men ganska bekväm med sin lätt sluttande yta och små urgröpningar på sidorna för tummen och lillfingret att vila i. Vi ogillar allt för lätta möss och med sina 120 gram känns den här ganska förtroendeingivande. Antalet knappar är tre, de två vanliga och en gummibeklädd liten knapp, vars funktion man kan variera om man installerar Logitechs programvara. Scrollhjulet är gummibeklätt och rullar med med tydliga klick. Mottagaren tappade kontakten en gång under testperioden, men det fixade sig när musen stängdes av och sattes på igen. Batterierna sägs räcka i 18 månader.

Vi är ivriga förespråkare för ergonomiska möss och till den kategorin hör inte den här musen. Men som enkel basmus utan allt för många finesser fungerar den bra. Däremot är vi inte helt säkra på om vi skulle kunna gå runt med musen dinglande på datorlocket utan att förlora vår värdighet... 

Specifikationer: 
Logitech diNovo Keyboard for Notebooks 
Logitech diNovo Keyboard Mac Edition 
Trådlösa tangentbord 

Storlek: 43 x 17 x 2,2 cm, vikt: 0,9 kg med batterier 
Systemkrav: Windows XP/Vista eller Mac OS X (10.3.9 eller senare), en USB-port, CD-ROM eller internetkontakt för programvaran 
Medelpris enligt Hintaseuranta 88 € 

Logitech V550 Nano 
Trådlös lasermus för bärbara datorer 

Storlek: 9,9 x 5,8 x 3,4 cm, vikt: 120 g med batterier och mottagare 
Systemkrav: Systemkrav: Windows XP/Vista eller Mac OS X (10.3.9 eller senare), en USB-port, CD-ROM eller internetkontakt för programvaran 
Medelpris enligt Hintaseuranta 44 €

(Ursprungligen publicerad 10/12/08.)

När vi först såg Fujitsu Siemens netbook Amilo Mini på en mässa blev vi lite lätt förtjusta. Det här är en fullfjädrad minidator som faktiskt ser ut som en dator, inte som en leksak. Det vita skalet är kanske lite väl Eee PC-aktigt, men Fujitsu Siemens gimmick är att det går att byta ut. Skal finns i olika färger (inklusive vår hatade rosa), och det finns t.o.m. ett genomskinligt skal så att man kan placera egna dekorationer under det. 

Under skalet, som mäter 23,2 x 17,5 x 3 centimeter, trängs bland annat en Atom-processor på 1,6 GHz, en skärm på 8,9 tum, 1 GB minne, en hårdskiva på 60 eller 80 GB, en webbkamera på 1,3 megapixlar, WLAN, Bluetooth, en ExpressCard-plats, en minneskortläsare, två USB-portar, en Ethernetport, en utgång för extern skärm, hörlurs- och mikrofon-/line in-uttag, ett tangentbord (med egna knappar för å, ä och ö). Det som inte finns är CD/DVD – men det är inte ingenting att förvåna sig över i en minidator. Datorn väger ett kilo och går att bära med sig också i en mindre handväska. Operativsystemet är Windows XP Home, så Fujitsu Siemens bidrar inte till den Linux-boom man hoppades på i och med att minidatorerna slog igenom.

Hyfsad skärm, litet batteri 

Skärmen har en upplösning på 1024x600 pixlar, vilket är ganska optimalt: texten på skärmen är alldeles läsbar och webbsidor kan visas i full bredd – men i applikationer med utrymmeskrävande kommandobalkar märker man att det kunde vara mera utrymme på höjden; det ryms inte så många rader text på en gång. T.ex. i Google Reader kan man inte kan se de enskilda nyhetskällorna utan att scrolla. 

Batteriet ska enligt tillverkaren klara av att jobba i upp till 4 timmar, men vi lyckades maximalt hålla igång datorn i knappa tre timmar, med ljusstyrkan på skärmen kraftigt nedskruvad. Har man WLAN igång och jobbar lite normalt kan man inte förvänta sig mer än cirka två timmar. Det är lite surt, för minidatorer är nu en gång för alla främst till för mobilt surfande och andra online-aktiviteter. Och på tal om online: i likhet med de flesta andra har Amilo Mini inte inbyggt 3G/HSDPA-modem, så man är beroende av antingen en USB-dongel eller ett modem som placeras i ExpressCard-platsen (glöm inte att de också drar ström!). En DNA-Mokkula installerades och fungerade utan problem. När vi surfade via WLAN var hastigheten ibland suspekt låg, typ 100 kbps i nätverk där våra andra datorer glatt kom upp i 8000, men den klassiska proceduren ”stäng av och sätt på igen” verkade lösa problemet. 

Kompromisser

Minidatorerna är ju kompromisser prestandamässigt sätt. De här datorerna är gjorda för att läsa, skriva, chatta och surfa – tunga program och spel kan man glömma. Och även om man bara har igång typ WordPad får man vara beredd på att fläkten jobbar hårt. Utblåsningen finns på vänster sida, nära framkanten. Just där man ofta har handen, som alltså riskerar att grillas av den heta luften. Det finns ett tyst läge som dämpar den lite underligt visslande fläkten, men då snurrar hårdskivan också långsammare. Däremot blir själva datorn inte speciellt het, vilket ju är trevligt med tanke på att man ofta har den i famnen. Så länge man inte försöker få den lilla stackaren att göra övermäktiga uppgifter jobbar den också relativt snabbt, utan att kännas seg. 

Också i fråga om ergonomin får man vara beredd på kompromisser. En liten dator har ohjälpligen ett litet tangentbord. Personer med stora händer får antagligen glömma tiofingerssystemet och övergå till pekfingervalsen. Vi skrev rätt mycket på Minin under testperioden, men blev ändå inte kompis med tangentbordet. Rent teoretiskt sett borde det ju efter en tid gå rätt snabbt att skriva, eftersom fingrarna inte behöver röra sig så långa sträckor, men vi hade ständigt massor av slagfel och dessutom är tangentbordet inte speciellt känsligt, så vi tppade en mssa bkstvr. Det underlättar inte heller att knapparna för å, ä och ö är mindre än de övriga. En fråga: Borde tillverkarna överväga att sätta in T9 på minidatorerna? 

Eftersom vi ofta satt med datorn i famnen i soffan hade vi uppskattat om skärmen hade gått att vinkla upp lite mera, nu blir det svårt att hitta ett bekvämt läge – alltför ofta satt vi underligt och oergonomiskt hopkurade över datorn.

Virtuell scrollning hjälper

Pekplattan och musknapparna vid sidan av den fungerar sådär. De fungerar, men utan att väcka några varmare känslor. Också här tycker vi att de gärna kunde få vara större. Är man smart aktiverar man den virtuella scrollningen, så att man kan rulla igenom webbsidor och dokument genom att dra med fingret längs den högra sidan av pekplattan – det underlättar hanteringen betydligt.

Minidatorer är inte ägnade att vara hemmets enda dator och den som har tänkt skriva romaner ska allvarligt överväga att åtminstone skaffa ett externt tangentbord och en mus. Som andra dator och som liten, lätt kompis att ta med på resor lämpar de sig däremot bra. Om man är beredd att sätta 400 euro på en extrautrustning, och kanske dessutom investera i ett extra batteri...

Mera att läsa: 
Svenska M3 testade nyligen hela nio minidatorer, bland dem Amilo Mini

Specifikationer: 
Fujitsu Siemens Amilo Mini Ui 3250 
Minidator 

Processor: Atom N270 (1,6 GHz) 
RAM: 1 Gt 
Hårddisk: 60/80 GB (120 GB kommer senare) 
Skärm: 8,9 tum, 1024x600 
Storlek: 23,2 x 17,5 x 3 cm, vikt 1 kg 
Operativsystem: Windows XP Home 
Batteritid: max 4 h (tillverkarens uppgift) 
Övrigt: WLAN, Bluetooth, webbkamera (1,3 megapixel), ExpressCard-plats, minneskortsläsare (klarar SD, SFHC, MMC, MS och MS Pro utan adapter, övriga med adapter), Ethernet, USB x2, ingångar för hörlurar, mikrofon/line in, extern skärm kan kopplas in, utbytbara skal 
Medelpris enligt Hintaseuranta: 402 €

(Ursprungligen publicerad 10/12/08.)

Vi har haft några hektiska veckor tillsammans med höstens två Jesuslurar – Samsung Omnia (i900) och Sony Ericsson Xperia (X1). I bloggosfären har man ju länge väntat på och talat om de här telefonerna som till sina specifikationer verkligen är imponerande, börjande med hela ”bokstavssoppan” HSDPA (snabb mobildata), WiFi (trådlös uppkoppling), GPS (navigation), aGPS (snabbfix av positionen), RSS (nyhetsströmmar) och fortsättande med Bluetooth, kamera, mediaspelare, radio, Office-program. Och förstås pekskärm. 

De här är båda mobiler som får seriösa mobilanvändare att fnissa åt iPhone – de har allt som den saknar (MMS, vidarebefordran av textmeddelanden, kopiera-och-klistra, möjlighet att skicka filer via Bluetooth) och mer därtill.

Första intrycket: iPhoneaktigt vs. sobert 

Det första intrycket av Samsung Omnia är mycket iPhoneaktigt: fronten domineras av den stora skärmen (3,2 tum). Under den finns knappar för lur på och lur av och mellan dem en knapp som antingen fungerar som en optisk joystick eller som en fingermus. Till utformningen är luren kanske lite intetsägande – den ger ett sakligt och funktionellt intryck, för att säga det vackert. 

Xperia är några millimeter kortare och smalare, men i gengäld 5 millimeter tjockare. Med tanke på att den har ett utfällbart, fysiskt tangentbord är det kanske inte att undra på. Knappsatsen ser verkligt sober ut, med knappar i borstad metall som är formgivna med ett knappt synligt prismamönster. Apparaten känns tung och gedigen och slidemekanismen för att skjuta ut tangentbordet känns välgjord. Tills man tappar telefonen i golvet och skadar mekanismen så att det uppstår en ful glipa mellan tangentbord och skärm (vi talar av bitter erfarenhet)... På fronten finns en hel ansamling av fysiska knappar som tyvärr är gjorda av högglansig plast och ser, tja... plastiga ut. Knapparna är lur på och av, en okej-knapp (som fungerar som tillbaka-knapp), en optisk joystick omgiven av en fyrvägsvalknapp och Panel-knappen (mera om den senare). Dessutom har man lånat två av ”häftklammerknapparna” från W880, de är egentligen helt onödiga, eftersom de bara dubblerar funktioner som man kan nå lika bra genom att klicka på skärmen. 

Båda mobilerna har förstås fotolampa och kameraobjektiv på baksidan. Och båda är de helt oskyddade, Xperias objektiv dessutom en aning upphöjt från ytan. När man hanterar telefonen i utfällt läge är det, åtminstone för oss, helt omöjligt att inte sätta fingrarna på objektivet, som alltså bums blir nedsmetat med fingerflott. 

Widgets och genvägar på Omnia 

En sak som ju iPhone har är ett oerhört lättanvänt användargränssnitt, medan både Xperia och Omnia dras med Windows Mobile, om än lätt maskerat med egna ”skal” som ligger över det tråkiga, och inte helt intuitiva operativsystemet. De två tillverkarna har valt lite olika vägar för att förbättra användarupplevelsen. 

På Samsung Omnia har vi samma typ av gränssnitt som det vi redan såg i deras Touchwiz-lur, med en skärm som i grundläget har genvägar till vissa basfunktioner via en rad ”widgets” som ligger i en docka i skärmens vänstra kant. För att använda dem drar man ut dem ur dockan och in på skärmen – fånigt nog kan de inte aktiveras medan de ligger i dockan. Klickar man istället på texten ”Huvudmeny” nertill på skärmen dyker en skärm med 15 genvägar till de mest använda applikationerna upp. Därifrån kan man bläddra vidare till en ny skärm med ytterligare 13 program (ikonerna ”program” och ”inställningar” finns på båda skärmarna). Och om man vill ha snabb tillgång till ännu flera program eller filer klickar man på ”Genvägar” och får upp ytterligare en skärm med plats för tolv ikoner som man kan välja själv. Tillbaka till widgetläget kommer man lättast med ett tryck på (den fysiska) menyknappen på sidan av luren. Allt det här är fingervänligt och ganska logiskt med sammanlagt 40 genvägar bara några få klick bort. Att växla mellan skärmarna går snabbt. En del av applikationerna är också optimerade för fingerstyrning, medan andra, t.ex. meddelandefunktionerna, förlitar sig på Windows Mobiles eget gränssnitt. 

Det följer med en pekpenna med Omnia, men fånigt nog har den ingen plats i mobilen, utan den ska hänga som ett mobilsmycke på sidan. Att den ser ut som en eyeliner är något som säkert kan avskräcka en del humorbefriade machomän. Men samtidigt ska det påpekas att vi inte har behövt pekpennan en enda gång under testperioden. Kombinationen av stor skärm och inte överdrivet hög resolution gör nämligen att också WM:s minsta kryssrutor kan hanteras med tumnageln. En lätt vibrationsfeedback underlättar hanteringen. 

Panelerna gör Xperia 

Sony Ericsson Xperia har valt en annan väg. Här är man beroende av såkallade paneler, som är en sorts skrivbordsapplikationer som innehåller genvägar till olika funktioner. Den som dyker upp från början är en ”Idag”-panel i typisk WM-anda. Den visar klocka, kalendernoteringar, inkomna meddelanden och sånt. Dessutom finns det två Sony Ericsson-paneler som kan konfigureras, t.ex. med genvägar till några favoritprogram, RSS-strömmar och kortnummer. Att konfigurera dem är inte helt logiskt, bl.a. lyckades vi få in både RSS-strömmar och senast använda applikationer i den ena panelen, men inte i den andra. Irriterande är också att om man ställer in sin hemort (behövs för klockan och den lilla vädervisaren) på den ena panelen så överförs inte informationen automatiskt till den andra. Antalet RSS-strömmar som kan visas är maximalt 10, men det kräver att man ägnar hela panelen enbart åt dem och tar bort alla klockor, programstartare, möten och annat. RSS-junkies bör lägga på minnet att detta är enda sättet att få tillgång till RSS-strömmar – det finns ingen skild RSS-läsare i programmenyn. Detsamma gäller flera andra funktioner: det enda sättet att komma åt dem är via panelerna. Därför är det lite synd att växlingen mellan panelerna är seg. Från det att man tryckt på Panel-knappen till det att hela den valda panelen är inläst och aktiv kan det gå tio sekunder. Det är för långsamt för något som är själva grundbulten i hanteringen.

I det färdiga panelutbudet finns också en panel för mediespelaren, som är en snygg, lätthanterad sak som till det yttre påminner om dem vi har sett i SE:s vanliga mobiler. Radion kommer man också åt via en egen panel. Flera paneler går att ladda ner efterhand (vi hann testa en lite kul Facebook-panel, t.ex.). Hur viktigt det här paneltänkandet är för denna lur fattar man när man ser att panelerna har fått en helt egen fysisk knapp, så man ska kunna komma åt dem i alla lägen. På panelskärmen som dyker upp när man trycker på Panel-knappen ryms nio paneler.

Xperia har en strålande fin skärm med hög resolution (800x480 mot Omnias 400x240). Det lämpar sig utmärkt för att se på film och bilder med, men försvårar hanteringen av WM:s menyer; text och klickrutor blir väldigt små. Däremot behövde vi inte pekpennan här heller, man klarar sig bra med den optiska joysticken och tangentbordet i de lägen då fingrarna känns för klumpiga.

Se själva: inga knappar för å, ä, ö! 

Smörgåsbords- och språkkatastrof på Xperia 

Innan de två telefonerna kom trodde vi sådär lite spontant att det var Xperia som skulle bli Prylbloggsredaktionens personliga favorit, eftersom den har ett riktigt, fysiskt, utskjutbart qwerty-tangentbord. Och där bedrog vi oss. Sony Ericsson har nämligen gjort det katastrofala beslutet att den variant av Xperia som säljs i Finland är den internationella, inte den svenska. Så qwerty-tangentbordet saknar knappar för å, ä, ö! För att skriva ett å eller ett ö på Xperia ska man skriva ”a” resp. ”o” och sedan trycka fem gånger på en accentknapp (ä kräver ”bara” fyra tryckningar)! Om man till detta tillägger att XT9 (ordbok) bara finns på engelska så kan man inte heller spara knapptryckningar genom att skriva a, a, o och låta telefonen gissa rätt ord. 

För att göra det hela ännu värre finns det inte heller något annat on-screen-tangentbord än Windows Mobiles verkligt minimala lilla pekpennetangentbord, där skanderna också kräver extra tangenttryckningar. Ingen fingervänlig mobiltelefonknappsats på skärmen, så man kan inte kasta iväg några snabba enhandsskrivna textisar. Fysiskt tangentbord och tvåhandsgrepp krävs alltid. Och sex knapptryckningar för ett ynka litet ”ä”. Vad tänkte ni på, Sony Ericsson? (Sen finns ju de olika WM-varianterna för att skriva för hand direkt på skärmen, men man måste skriva på det sätt som telefonen vill och det kräver pekpenna.) 

Språkkunnig Omnia 

Av det enkla skälet blev Samsung Omnia vår favorittelefon. Den har inget fysiskt tangentbord, men flera on-screen tangentbord att välja mellan (två qwerty-varianter och ett telefontangentbord, inget av dem så litet att pekpennan skulle behövas – med undantag för WM:s patetiska pekpennetangentbord, som har slunkit med här också). Handstilsigenkänning saknas i Omnia – eller, den finns inte, men vi saknar den inte heller. Eftersom det finns XT9 även på svenska och finska kan man strunta i att å, ä och ö ligger begravda nere i teckenmenyerna. Omnia har XT9 på många språk (inklusive finska och svenska) – att växla mellan dem kräver visserligen sju skärmklick, men det går. Dessutom går det att byta menyspråk, även om det i praktiken betyder att man måste ominstallera hela operativsystemet. 

I fråga om snabbhet och förmåga att hantera många applikationer utan att sega ihop helt vinner Omnia. Ett långt tryck på menyknappen öppnar dessutom en programhanterare där man kan stänga av program vid behov. På Xperia väljer man gärna att klick i stängningsrutan inte bara stänger fönstret, utan hela programmet, för applikationer som är öppna i bakgrunden får luren att sega ihop. Vi gillar också att Omnia har en rörelsesensor som vänder skärmen automatiskt när man vänder telefonen (och att funktionen kan stängas av om den känns irriterande). På Xperia har man inga val. Telefonen hopfälld = stående skärm, utfälld = liggande skärm. 

Omnias svårfunna mobildatainställning

Båda lurarna är HSDPA-telefoner med maxhastigheter på 7,2 Mbps och båda har de WLAN. Att surfa med dem är inga problem – de följer den moderna trenden att komplettera Internet Explorer med Opera Mobile. På Xperia är det lättare att stänga av mobildataanslutningen när man vill vara säker på att man faktiskt surfar via WLAN. På Omnia har den annars så utmärkta widgeten ”Wireless Manager” dumt nog inget alternativ för att stänga av mobildata men i övrigt låta telefonen vara på, så det krävs mycket mera grävande i menyerna. Webbläsaren Opera har ju fått många lovord, men på båda lurarna upplever vi att den fryser eller blir seg ibland.

Kontorsapplikationerna är Office Mobile på båda, meddelanden och e-post hanteras så som de nu brukar hanteras på WM-mobiler, inga överraskningar där.

Bilder kan man förstås skicka per MMS, e-post och Bluetooth. I Omnia finns dessutom ShoZu färdigt installerat, liksom i de flesta andra Samsung-lurar, vilket är en bra hjälp för den som bloggar via mobilen. Den funktionen saknas i Xperia (men det kan vara för att ShoZu har problem med att göra applikationer för WM-mobiler med hög skärmresolution – det har man åtminstone sagt i fråga om bristen på ShoZu för HTC-lurar med hög skärmresolution). Xperia låter en bara sända bilder till ens ”Space” på Windows Live.

Foton med och utan pekskärmsfokus

Kamerorna är nu sådär. Omnia ståtar med fem megapixlar och autofokus, men bilderna blir ofta väldigt bleka och färglösa – i många fall lönar det sig att koppla på läget ”Höstfärger” för att få mera liv i färgerna. Menyerna är lätta att hantera direkt på skärmen och det går att geotagga bilderna. Xperia har pekskärmsfokus och naturligare färgåtergivning på sin 3,2-megapixlare. Men mörka novemberdagar är det inte helt lätt att hitta tillräckligt mycket ljus för att få riktigt skarpa bilder med någondera mobilerna. Och för båda gäller det att det inte är någon idé att ta bilder innan man har putsat den nedkladdade linsen... (exempelbilder finns på Flickr, länk nedan). Xperia komprimerar sina tremegapixelbilder rätt häftigt, de ”väger” 200–400 KB per styck, medan Omnias femmegapixelfoton väger in på 1–1,5 MB. Skillnaden syns tydligt när man ser på bilderna i 100 % på skärmen.

I 100 % ser man att Xperia komprimerar bilderna kraftigt. Mera testbilder här.

Omnia tar generellt blekare bilder, men de visar inte lika mycket komprimeringsartefakter. 

GPS finns förstås i båda telefonerna, med aGPS, som alltså söker en fixpunkt via basstationer i mobilnätet, vilket gör att GPS:en hittar ens position snabbare. På Omnia finns Route 66 färdigt installerat på det medföljande 16 GB-minneskortet (men det är litet svårt att hitta, det finns i programmenyn under namnet ”Samsung Mobile Navigator”) och kartorna täcker Finland, Sverige, Norge och Danmark. Glädjande nog fungerar adresserna både på finska och svenska i vårt tvåspråkiga land. Xperia erbjuder lite snålt nog bara en testversion av Wayfinder Navigator. Båda telefonerna har också Google Maps, som laddar ner kartor via mobilnätet.

Film är bättre på Xperia 

Musik och media fungerar bra, men som sagt vill man hellre se på film på Xperia. Vi ”lånar” Xperias James Bond-trailer för att kolla den också i Omnia och när man tittar på den på båda telefonerna samtidigt är skillnaden stor. Där Xperia visar en himmel där färgen mjukt skiftar från vitt till blått visar Omnia en randig himmel, t.ex. Däremot har Omnia ett bredare filstöd, så man behöver inte konvertera filmer i samma utsträckning som med Xperia. På Omnia finns det flera applikationer för bildvisning; Diabilder, Mediaalbum och Digital Frame och det tar lite tid innan man kommer underfund med vilken man vill använda när (Digital Frame har t.ex. lite bildredigeringsmöjligheter). På Xperia väljer man naturligtvis att gå via den snygga mediepanelen för musik, film, spel och bilder. Windows Media ligger i bakgrunden och lurar på båda lurarna. Radio finns på båda telefonerna. De är inte integrerade i mediemenyerna, men den kritiken kan man väl rikta mot nästan alla mobiler... Musik och bilder kan lagras på minneskort – med båda mobilerna måste man ta bort batterilocket för att komma åt korten. 

Båda lurarna kommer med en handsfree-sladd som också fungerar som adapter för de egna favorithörlurarna – Xperia använder dessutom en 3,5 millimeters plugg, så man kan koppla in dem direkt i telefonen (kombinationen adaptersladd + egna lurar ger en megalång sladd, nämligen). Omnia använder en typ av jätte-in-ear-lurar som inte passade oss alls, så det är bra att de kan bytas ut. 

Kalenderwidgeten på Omnia tycker inte om november. Den gick direkt från oktober till december. Klickar man på widgeten öppnas kalendern, som visar rätt månad. 

Nej, ingen är perfekt... 

Båda lurarna dras med småfel och buggar. På vår första Xperia kom det ingen PIN-kodsförfrågan innan Idag-skärmen hann aktiveras, vilket betyder att man lätt tror att telefonen är igång, och sedan undrar varför ingen ringer på hela dagen, eftersom själva telefondelen inte startas utan PIN-koden. För att få en PIN-kodsbegäran måste man gå in och peta i menyerna via systemstatussymbolerna i skärmens övre kant. På den Xperia vi fick efter att den första fallit i golvet fanns inte detta problem. På vår första Xperia slutade accentknappen som ger å, ä och ö att fungera, men den hämtade sig efter det annars så fatala fallet. En fånig detalj, som tydligen inte är en bugg, är att man inte kan ha både klocka och batteristatus samtidigt i den övre menyraden – det skulle finnas plats, men aktiverar man klockan så försvinner batterisymbolen. 

På Omnia måste man kolla att rutan ”använd Unicode vid behov” inte är förkruxad i meddelandeinställningarna. Är den förkruxad skickas alla textisar i Unicode, och då ryms bara 70 tecken per textis! En klar bugg är att kalenderwidgeten påstår att det är oktober, trots att både systemklockan, kalendern och Samsungs egen klocka/alarm vet att det är november (i praktiken hoppade widgeten över hela oktober – när detta skrivs är det den första december, vilket kalenderwidgeten också säger att det är). En stor brist är att kommande möten inte visas på Omnias huvudskärm, något som vi tycker borde vara en självklarhet.

Flitig användare laddar ofta

Omnia klarar sig ca 3 dygn med moderat användning, nästan en vecka med mycket liten användning. Xperia klarar sig ungefär lika länge. WLAN och framför allt GPS tömmer batteriet snabbt och den som använder mobilen mycket laddar nog batteriet dagligen. För att spara batteri väljer man i regel att låta skärmen släckas så snabbt som möjligt när den inte används. Därför är det fiffigt att Xperia kan signalera med ljussignaler t.ex. om missade samtal eller inkomna textisar. På Omnia måste man sätta på skärmen för att se om det har hänt något. 

Ifall nu någon fortfarande tror att en mobil främst är till för att ringa med så kan vi berätta att det är lätt som en plätt med båda mobilerna. Båda två matchar de namn och/eller telefonnummer som man matar in med dem som finns i telefonboken. Båda har kortnummer, Omnia via en widget på huvudskärmen, på Xperia kan man programmera in favoritnummer i två av panelerna. Ljudet är okej i båda.

Valet blir rätt klart

Så, vilkendera ska man välja? Prismässigt ligger de i samma klass, egenskaperna är i stort sett lika. På de punkter de skiljer sig åt är inte den ena nödvändigtvis bättre än den andra, utan det är snarast fråga om tycke och smak. Och som sagt: den perfekta mobilen är inte uppfunnen ännu. Men ska vi säga såhär: Om Sony Ericsson lyckas pigga upp panelhanteringen i nästa firmwareuppdatering och om de börjar ta in den svenska versionen med riktiga knappar för å, ä och ö så skulle vi ha svårt att välja mellan de två. Men i det här läget är valet ganska klart. 

Se mera bilder tagna med båda mobilerna här! 

Specifikationer 
Samsung Omnia (i900) och Sony Ericsson Xperia (X1) 
Smartmobiler med pekskärm. 

Storlek, Omnia: 112 x 57 x 12,5 mm, 120 g 
Storlek, Xperia: 110,5 x 53 x 17 mm, 158 g 
Skärm, Omnia: 3,2 tum, 240x400, 65K TFT 
Skärm, Xperia: 3 tum, 800x480, 65K TFT 
Operativsystem, båda: Windows Mobile 6.1 Professional 
Nät, båda: GSM 850 / 900 / 1800 / 1900 MHz, HSDPA 850 / 900 / 2100 MHz (max 7,2 Mbps), GPRS, EDGE 
Övriga kommunikationer: Bluetooth: 2.0 + EDR, WiFi, GPS 
Navigatorprogram, Omnia: Route66 + Google Maps 
Navigatorprogram, Xperia: Wayfinder Navigator (testversion) + Google Maps 
Minne, Omnia: c:a 100 MB ledigt + 16 GB minneskort (mikro-SD, medföljer) 
Minne, Xperia: c:a 300 MB ledigt, plats för minneskort (mikro-SD) 
Taltid, Omnia: max 6,5 h (tillverkarens uppgift) 
Standbytid, Omnia: max 450 h (tillverkarens uppgift) 
Taltid, Xperia: max 10 h, HSDPA 6,5 h (tillverkarens uppgift) 
Standbytid, Xperia: max 500 h, HSDPA 640 h (tillverkarens uppgift) 
Kamera, Omnia: 5 mp, digital zoom, fotolampa, autofokus, ansiktsigenkänning
Kamera, Xperia: 3,2 mp, digital zoom, fotolampa, autofokus (inkl. pekskärmsfokus) 
Underhållning: FM-radio, mediespelare (musik, film, foto), Java, spel. 
Medieformat, Omnia: MP3 / ACC / ACC+ / eACC+ / WMA, DivX / Xvid / WMV / MP4 / 3GP / MPEG4 / H.263 
Medieformat, Xperia: MP3 / AAC / MPEG4 
E-post, Omnia: POP3 / SMTP / IMAP4 / SSL / TLS, Stöd för Microsoft Exchange / Outlook 
E-post, Xperia: POP3 / SMTP / IMAP4, Stöd för Microsoft Exchange / Outlook 
Övrigt: kalender, kalkylator, Office Mobile, klocka, alarm, m.m. 
Menyspråk, Omnia: Svenska, finska, engelska, norska, danska (byte av språk kräver ominstallering av operativsystemet) 
XT9-språk, Omnia: Svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, franska, italienska, spanska, portugisiska, holländska, tjeckiska, polska 
Menyspråk, Xperia: Engelska 
XT9-språk, Xperia: Engelska 
Medelpris enligt Hintaseuranta, Omnia: 648 € 
Medelpris enligt Hintaseuranta, Xperia: 689 €

(Ursprungligen publicerad 01/12/08.)

Vi vet att det har varit lite tyst här på Prylbloggen ett slag, det beror inte på lättja, utan på en smärre sjukledighet. Men småningom börjar det bli dags för oss att börja jobba igen – vi håller nämligen på att drunkna i testprylar! Det är rena julafton här på Prylbloggsredaktionen (tja, med den skillnaden att de här grejerna måste returneras till julgubben...). 

Inom en inte allt för lång framtid ska ni få läsa test av: 

• FujitsuSiemens Amilo Mini – en av de där ack, så hotta minidatorerna 
• Logitech V550 Nano – en sladdlös mus specialdesignad för dem som bär runt på sin laptop 
• Logitech diNovo Keyboard for Notebooks och diNovo Mac Edition – för dem som ibland vill använda den bärbara med ett stort tangentbord 
• Samsung Omnia – en av årets mest efterlängtade telefoner i kategorin ”kan allt och lite till” 
• Sony Ericsson Xperia – av årets mest efterlängtade telefoner i kategorin ”kan allt och lite till” 

(Ursprungligen publicerad 07/11/08.)

Sugen på Nokias första (och hittills enda) pekskärmsmobil 5800 XpressMusic? Från och med slutet av den här månaden kan man köpa den – men än så länge bara i Ryssland. På Nokias ryska webbsajt kostar den 15.990 rubel, ca 440 euro. 

Enligt Nokias finska pressmeddelande kommer petluren till oss ”under årets sista kvartal” och priset ska ligga rätt nära det ryska. På Nokias finska webbutik finns den dock inte ännu, inte heller på den rikssvenska Nokia-sajten. (För att förvirra oss är det uppskattade priset i Finland angivet till cirka 420 euro med skatt, men enligt Nokias svenska pressmeddelande ska den i Sverige kosta ”cirka 279 euro före skatt”. Men hur vi än räknar blir den ändå billigare i Sverige...) 

Det här är alltså en HSDPA-mobil med 8 GB minne (i form av ett mikro-SD-kort), den har en widescreen-skärm på 3,2 tum och en kamera med 3,2 megapixlar. WiFi och GPS finns också. Men vill man ha gratismusikpaketet Comes With Music får man vänta till efter nyår. 

Boy Genius Report tipsade oss 
Här kan man köpa 5800 XM – på ryska

(Ursprungligen publicerad 04/11/08.)

Visst minns ni ju ännu Polaroidkamerorna? De där ljuvliga stora maskinerna som tog foton som framkallades inför ögonen på en? Kvaliteten var ju inte alltid den bästa, färgerna hade en tendens att blekna rätt snabbt och filmen var rätt dyr också. Men bilderna fick en väldigt speciellt stämning som är svår att uppnå med dagens digitalkameror. Tills nu. Det finns nämligen ett litet program för Mac OS X som ger ens platta, tråkiga digibilder en polaroid-känsla (en Windowsversion ska komma i november). 

Programmet, som heter Poladroid (det är inget tryckfel!) är gratis och väldigt lätt att använda, trots att bruksanvisningen än så länge bara är på franska: dra önskad bild ovanpå Poladroid-ikonen och vänta, vänta, vänta. En tydlig ljudsignal berättar när bilden är ”poladroidiserad”. I inställningarna kan man välja var bilden ska sparas och vilken av de två effekterna man eventuellt vill använda – fotot från Brandenburger Tor här ovan är poladroidiserat med effekten ”stripes > paper”. 

Det här är än så länge en beta-version, men vi hade åtminstone inget problem med det. 

Originalet... visst känns det lite halvdant i jämförelse med den poladroidiserade bilden? 

Poladroids hemsida 

(Ursprungligen publicerad 29/10/08.)

(Ursprungligen publicerad 29/10/08.)

Ifall ni inte har märkt det ännu så är minidatorn en av de hetaste grejerna på prylmarknaden just nu (tillsammans med mobiler med pekskärm och qwerty-tangentbord, som vi skrev om nyligen). Alla datortillverkare utom Apple tycks vilja göra små, lätta och billiga datorer med goda surfmöjligheter (även om väldigt få av dem än så länge har inbyggt HSDPA). Nackdelarna är förstås att de är begränsade i fråga om minne, hårddisk och processor. Men enligt Register Hardware är numera var tionde dator som skeppas till Europa en ”netbook”. 

En av de många som har lanserats den senaste tiden ser ni på bilden här ovan. Antagligen var det namnet som gjorde att vi reagerade på den – får inte Apricot en att tänka på en viss annan frukt också? 

Apricot Picobook Pro har rätt samma specifikationer som andra datorer i den här klassen: 8,9 tums skärm med VGA-resolution, vikt 0,98 kg, 60 GB hårdskiva, 1,2 GHz processor, Bluetooth, minneskortläsare. Och WiMax som extrautrustning. Storleken är nästan exakt densamma som Asus Eee PC och batteriet ska klara fyra timmars jobb. Priset ligger på ca 360 euro och operativet är Windows XP (enligt tillverkarens egen webbshop finns inga alternativ, även om våra konkurrentbloggar också nämner Linux). Inga uppgifter om den någonsin når Finland, men tillverkarens webbshop finns i England och det är ju EU, så allt för svårt kan det inte vara att skaffa sig en. 

Men det är inte allt, det kommer mera... 

Nätböcker av alla de slag 

Marknaden redan blivit en lite djungel. De som var tidigt ute hade bara Asus Eee PC att välja mellan, så för dem var det ju lätt. För den som först nu börjar bli nyfiken på minidatorer/netbooks (det måtte ju bli ”nätböcker” på svenska?) gäller det att börja läsa igenom recensionerna på webben. 

Är man t.ex. intresserad av en Dell Inspiron Mini 9 kan man kolla in länken till Gear Diarys recension här nedan. Recensenten varnar för att datorn är full med ”bloatware”, alltså onödig programvara som bara gör Atom-processorn långsam: ”Fortunately after removing this blaot the Mini 9 speed up considerably. Boot times are good, and the general running of programs in XP is smooth and sweet”, tycker han. På Dells finska hemsida nämns den inte, på den amerikanska webbplatsen kostar den 349–449 dollar, beroende på konfiguration. 

Pionjären har nått version tre, som kallas 901. 

Först ut på marknaden var som sagt Asus Eee PC, som nu har nått upp till version 901. Svenska Mobil, som vanligtvis inte bryr sig så mycket om datorer, har testat den. Kolla länken här nedan för en lång och användarvänlig recension. Slutsatsen är att:

”Helhelsintrycket av Asus Eee 901 är att man får en riktigt smidig dator med en prestanda som är acceptabel för de allra flesta. Men man bör fundera på hur mycket av bekvämligheten vid användande som man är beredd att offra för att få en dator som är bekväm att bära med sig.”

Eee kommer antingen med Windows XP eller Linux och medelpriset i Finland ligger på 385–425 euro, beroende på konfiguration. 

Och är man intresserad av en Lenovo IdeaPad S10 med hela tio tums skärm så kanske man vill kolla in Hot Hardwares videorecension. Till det yttre ser den ut som en lite förvuxen version av Eee PC. Och Hot Hardware verkar gilla den (se videon här under)! Åtminstone ska den finnas på den svenska marknaden från slutet av oktober, men priset är ännu oklart. Lenovos finska webbplats säger ingenting om S10...

Och så ännu lite till 

Och vill man få sig en riktigt stor dos minidatorer kan man kolla in svenska M3 som har testat inte mindre än nio stycken. Bland dem som vi har nämnt här ovan finns bara Eee PC 901 med, så det blir mycket ny information att ta till sig (men M3:s texter är nu inte sådär hysteriskt långa, så ni orkar nog). Notera dock att temat väcker heta känslor – kolla kommentarerna!

Register Harware berättar om prognoserna för netbooks 
TechDigest berättade om Apricots Picobook Pro 
Mobil.se har dragit slutsatser om minidatorernas tillväxtpotential (på svenska) 
Fulla specifikationer för Picobook Pro på tillverkarens hemsida 
Gear Diary har provkört en Dell Inspiron Mini 9 
Specifikationer för Dell Inspiron Mini 9 på tillverkarens hemsida 
Mobil.se testar nya Asus Eee PC 901 (på svenska) 
Specifikationer för Asus Eee PC på tillverkarens hemsida 
Lenovos pressmeddelande om IdeaPad S9 och S10 (på svenska) 
M3 gör jättetest av minidatorer (på svenska)

(Ursprungligen publicerad 22/10/08.)