Nikon Coolpix S210 är tänkt att vara den lilla, lätta sommarkameran som också är lättsåld, tack vare ett överkomligt pris (medelpriset är just nu 185 €, enligt MBnets Hintaseuranta). Den här kameran följer samma trend som alla andra lätta titta-och-tryck-kameror: kläm in ännu lite mera pixlar i ett skal som är lite mindre än tidigare och gärna trevligt färgglatt.

För den här lillingens del betyder det att en kamera som inte är mycket större än ett kreditkort (men dock lite tjockare) klarar av att ta bilder med 8 megapixlar. Och skalfärgerna är silver, svart, blått, rosa och rött – ute i världen kan man dessutom få den i brons och violett. Kameran ligger väl i handen, och även om den alltså är pytteliten har vi sett sämre knappergonomi än det här.

Som sig bör med den här typen av kamera klarar man sig rätt bra genom att låta den jobba på i auto-läget. Det mesta blir alldeles okej. För den som vill fiddla med inställningar går det att justera bildkvalitet, storlek, ISO-känslighet (upp till 2000, men man ska akta sig att gå över 800), färginställningar, autofokusområde, vitbalans, exponeringskompensation. Dessutom finns det som vanligt en rad förinställda lägen för olika motivtyper, t.ex. porträtt, sport, landskap, snö/sand, museum, fest. Kameran har 3 x optisk zoom, motsvarande 38–114 mm, helt normalt, alltså.


Hårda kontraster mellan ljus och skugga är inget större problem.

Ologiska knappar

Trots att menyerna i sig är ganska lättbegripliga (och finns på hela 24 olika språk!) och man kommer långt utan en manual är själva grundlogiken ändå förvirrande: det finns en knapp som heter Mode och en som heter Menu och det inte alltid solklart vilka inställningar man kan göra med vilken knapp. T.ex. väljer man Scene-läget via knappen Mode, men för att sedan välja motivtyp ska man trycka på Menu och bläddra i den lista som kommer upp där. Hi-ISO-läget väljer man med Mode-knappen, medan ISO-känsligheten sådär i allmänhet ställs in med Menu-knappen (Hi-ISO ska ge bättre bilder i dåliga ljusförhållanden – det är en funktion att använda med varsamhet, för den genererar rätt brusiga bilder). För att ytterligare komplicera ger Menu-knappen olika alternativ beroende på om kameran är i foto-, film- eller visningsläge. Så det blir en del knappande hit och dit innan allt sitter i ryggmärgen.

När man väl har vant sig vid ologiken kan man leka ganska fritt med denna snabba kamera – men som vanligt vill vi påstå att det lönar sig att experimentera med den i lugn och ro innan man tar den för att föreviga de där odödliga ögonblicken. Exempelvis är det ju bra att det finns ett motivval specifikt för museer, där man sällan får fota med blixt, men blir bilderna faktisk bättre med det, än om man kör i vanligt autoläge med blixten avstängd? Och känns det bättre att använda autofokus med ansiktsigenkänning, eller är det bättre att komponera bilden själv?


Hi-ISO höjer automatiskt ISO-talet i svåra ljusförhållanden. Men bruset blir därefter.

Hård komprimering

Efter den inkörningen går det att få alldeles hyfsade bilder med den. Vi tycker i och för sig att vår gamla 6 megapixels Panasonic Lumix DMC-FX01 ger bilder som känns mera dynamiska i jämförelse med de ”plattare” Nikon-bilderna, men det är något som mycket beror på tycke och smak (och dessutom är jämförelsen lite orättvis i och med att Lumix-kameran var snäppet dyrare vid inköp). Men vi vill påpeka att med Nikon-burken vill detaljerna gärna gröta ihop sig, vilket syns speciellt i förstoring – 8 megapixlar på en sensor som är 1/2,5" ger ohjälpligen mera brus än 6 megapixlar med en lika stor sensor. JPEG-komprimeringen av bilderna är också rätt hög: 92 st. 8-megapixelbilder väger bara 120 MB när man för över dem till datorn, att jämföra med vår Panasonic 6-megapixlare, där lika många bilder väger ca 200 MB.

Skärmen är på 2,5 tum, vilket räcker till, också om man vill fixa till bilderna med Nikons ”D-Lighting”, som kan lätta upp hårda skuggor och plocka fram mer detaljer i bilder med stor kontrast. Ett problem är däremot att det är omöjligt att se något på skärmen i klart dagsljus, oavsett hur man än bråkar med ljusstyrkan. Och det är ju lite besvärligt med kameror som inte har optisk sökare... På tal om skärmen vill vi också gnälla på att ikonen som visar batteriladdningen inte visas förrän batteriet börjar bli tomt. Det är en källa till osäkerhet när man tar med sig kameran på en dagstripp och har långt till närmaste eluttag. Efter ca 90 bilder i blandade förhållanden, mest utan blixt, dök symbolen upp och sedan gick det att ta cirka 10 till innan batteriet var tomt.


Med D-Lighting kan man få fram mera detaljer i det mörka området längs muren.

Klarar både Windows och Mac

Programvara, både för överföring av bilder och för att sy ihop panoramabilder som tagits med ”Panorama assist”-funktionen följer med, både för Windows Vista och XP och för Mac OS X. Fast själva föredrar vi att sätta in minneskortet direkt i datorn eller en kortläsare och dra över bilderna, det går ju mycket snabbare så.

Så vad tycker vi om den här kameran då? Jo, som en billig, relativt lätthanterlig titta-och-skjut-kamera är den helt okej. Det finns många konkurrenter med ungefär samma funktioner i det här billiga segmentet, så det avgörande för många blir väl det som tekniskt sett är det minst viktiga: hur kameran ser ut. Och där kan den här behändiga lilla saken vinna på poäng.


Specifikationer:
Nikon Coolpix S210, 8 megapixelkamera
Mått: 90 x 55,5 x 18 mm, vikt (utan batteri): 100 g
Sensor: 1/2,5" CCD
Objektiv: 3 x optisk zoom (motsv. 38–114 mm), brännvidd: f/3,1 – 5,9
Bildstabilisering: nej (elektronisk vibrationsreducering finns)
Funktioner: autofokus med valfri ansiktsprioritering, D-Lighting, röda ögon-eliminering, 15 olika motivval, m.m. Kan även filma. Makroläge från 10 cm.
ISO-känslighet: 64, 100, 200, 400, 800, 1600, 2000, Auto
Skärm: 2,5 tum TFT LCD
Kontakt: USB
Minneskort: SD/SDHC
Menyer: på 24 språk, inklusive svenska
Riktpris: 200 € (vid lanseringen)
Tillverkarens webbplats på finska och på svenska (Sverige)

Tags: Nikon, Panasonic