Olympus Pen E-PL1 kommer i flera färger; svart, vitt, champagne – och rött!

Den här recensionen utlovades för länge sedan. Att den inte har kommit före nu beror faktiskt på ett etiskt dilemma. Det är nämligen så, att när Olympus Pen E-PL1 visades upp för finländskt press- och återförsäljarfolk (under en luxuös lunch på en av stadens dyrare japanska krogar) hölls en utlottning av ett ex. av sagda kamera. Och det var Prylbloggsredaktionens utsända som vann den! Vi är förstås jätteglada för det, men det gör det litet svårt att recensera kameran: om vi berömmer den kan det verka som om vi blivit mutade (trots att utlottningen nog inte var riggad – det finns betydligt större aktörer att satsa på i så fall). Och om vi är allt för måna om att inte verka korrumperade kanske vi slår över åt andra hållet istället? Det enda vi kan göra är att lägga korten på bordet (det kallas för ”disclaimer”) och försöka träda varsamt fram här.

L som i ”light”, kanske

För den som inte tidigare är bekant med Olympus Micro Four Thirds-kameror kan det löna sig att först kolla in vår recension av den allra första modellen, Pen E-P1, som finns här. Olympus följer en lite förvirrande numreringslogik, eftersom E-PL1 är den tredje i raden av spegellösa minisystemkameror – efter E-P1 kom E-P2 och därefter alltså E-PL1. L:et i modellbeteckningen kan förslagsvis stå för ”light”, för det här är en lite förenklad, mera konsumentvänlig version av Pen-kameran. Rent fysiskt yttrar det sig i att höljet inte enbart består av aluminium, utan också av lite plast. Det märks egentligen inte på annat än att vikten har sjunkit från 335 gram till 296 (enbart kamerahuset). En annan fysisk förändring är att E-PL1 har en inbyggd blixt. Den sitter fiffigt nog på ett litet gångjärn, så man kan försöka experimentera med att låta den reflekteras via taket, istället för att smällas av direkt i ansiktet på folk.


Att fota med 1/10 sekund utan stativ är en utmaning. Här har
bildstabilisatorn i alla fall gjort ett gott jobb.

Blixtskon för riktig blixt – alternativt optisk sökare – finns kvar. Båda måste, som förr, köpas skilt och man kan bara använda ett tillbehör i taget. Två andra fysiska förändringar är att det praktiska rullhjulet för snabb justering av bländare/tid (beroende på valt kameraläge) nu har försvunnit. Det har också kransen runt fyrvägsvalknappen gjort (se recensionen av E-P1). Kransen saknar vi inte så mycket, men rullhjulet, praktiskt placerat vid höger tumme, hade vi hunnit bli kompis med. Att ändra bländare eller tid är fortfarande möjligt, men det går inte lika smidigt som i de tidigare versionerna.

Rent tekniskt sett har det virtuella vattenpasset försvunnit och högsta ISO-tal man kan fota med är nu 3200 (det var 6400 i E-P1) – den förlusten är inte stor, för ISO 6400 var i praktiken inte så användbart. ISO 3200 ger också en hel del brus och detaljförluster som inte tillfredsställer proffsen, men eftersom bruset är ganska jämnt, utan obehagliga färgfläckar går bilderna ännu att använda, åtminstone i mindre format. Själva har vi i alla fall ställt in det maximala ISO-talet i automatläge till 2000. Övriga förändringar är att den kortaste slutartiden har förlängts, i P1 var den 1/4000 sekund, nu 1/2000. Skärmen har också krympt, från 3 tum till 2,7.

Systemkamera (också) för dummies

I det nya ”idiotläget” iAuto behöver man inte längre veta något alls om slutartider, bländaröppningar, vitbalans och ISO-tal – vill man justera hur bilden ska se ut väljer man längs en glidande skala av parametrar som ”ändra färgmättnad” (starka > mättade), ”ändra bildens färger” (varm > kall), ”ändra kontrast” (ljus > mörk), ”oskarp bakgrund” (oskärpa > skarp), ”snabba rörelser” (snabb rörelse > stanna rörelse). Eftersom Olympus med den här kameran uttryckligen försöker locka över folk från kompaktkameralägret kan det här vara fiffigt; konsumenterna får tillgång till systemkamerans överlägsna hårdvara utan att först behöva gå på kurs. Finesserna kan man lära sig senare. Fast lite fånigt är det att man bara kan använda en i-parameter i taget.

Kvar finns också de förinställda konstfiltren (färgstark, soft fokus, grovkornig film, hålkamera, diorama, svag sepia – testbilder finns på Flickr!) och 19 förinställda motivlägen för porträtt, landskap, solnedgångar, strand och snö, dokument, makro, fyrverkeri och en massa till. Programläget är ju också ett automatläge, men där kan man välja ISO-tal, bländare/tid och exponeringskompensation. Och så finns förstås A-, S- och M-lägena för bländar- resp. slutarprioritet och helt manuellt läge. Proffsen bör notera att man fortfarande kan ta bilder i RAW-format. Vanliga användare nöjer sig säkert med JPG.


Ett utsnitt i 100 procent, taget med ISO 3200. Man kan se att
detaljerna börjar försvinna i mönstret på burken t.h. och bilden
är rätt brusig, men det är ett jämnt brus, utan underliga färgfläckar.
Vi har sett mycket, mycket värre... Flera testbilder finns på Flickr.


Samma utsnitt, taget med jämförelsekameran Panasonic FZ38 på
1600 ISO (högre går den inte). Detaljförlusten är större, bruset
fläckigare. Det är inte bra, men många små kompaktkameror ger
helt oanvända bilder redan vid ISO 400.

Filma på flera sätt

På programväljarratten finns slutligen filmläget. Kameran filmar HD-kvalitet, max HD 1280x720 p, och man har full kontroll över exponeringen. Den inbyggda mikrofonen tar tyvärr bara upp monoljud, de tidigare modellerna hade stereo. Å andra sidan går det att koppla in en extern mikrofon. Det går också att snabbt sparka igång filmning i vanligt fotoläge, eftersom filmkameran har fått en egen avtryckare på baksidan av huset. Fast den knappen har vi valt att programmera om och ge en helt egen funktion: det är nämligen så, att den osäkra fotografens bästa vän; autogafflingen, förstås finns i den här kameran (och i motsats till de flesta kompaktkameror kan man välja om man vill ”gaffla” ISO, bländare eller tid), men i motsats till de flesta andra kameror kräver denna att man själv manuellt trycker på avtryckaren tre gånger för att få de tre olika exponeringarna, eller att man aktiverar seriefotograferingen.

Eftersom autogafflingen (”alternativexponering”, som det heter i menyerna) ska ställas in genom en djupdykning i det inte helt överskådliga menysystemet går det inte snabbt att aktivera den. Att aktivera seriefotograferingen kräver också en rad knapptryckningar, så sammantaget är det en långsam och omständlig procedur. Så vi ställde in filmavtryckaren så att den aktiverar vårt eget fotoläge (”My mode”); autogaffling och seriefotografering, på en gång. Förutom filmavtryckaren finns det en knapp till som kan programmeras enligt eget huvud.

Läs bruksanvisningen!

Av det ovanstående kanske framgår att vi precis som med E-P1 bestämt hävdar att det lönar sig att bekanta sig nog med kameran innan man börjar använda den på allvar. Finesserna, funktionerna, inställningsmöjligheterna och menyerna är många och inte alltid helt logiska. iAuto-läget är i och för sig inte dumt om man inte har något större behov av att kunna styra sin kamera.

Bildkvaliteten har vi inte så mycket att klaga på. ”Lightversionen” använder samma utmärka 12-megapixel LiveMOS-sensor som föregångarna. Om det är något som fallerar får man nästan skylla sig själv för att man inte har lärt sig hantera sitt redskap tillräckligt väl. Nyligen släppte Olympus en firmwareuppdatering som snabbar upp autofokusen i besvärliga ljusförhållanden – en sak som kameran fått kritik för. Det lönar sig att ta en titt på färginställningarna: våra bilder kändes lite flacka i tonen, tills vi ändrade inställningen. Men det är ju verkligen en smaksak.

En sak som förvånade var att vi ibland fick aningen oskarpa bilder i lägen där förhållandena var sådana att det inte borde ha skett. Förklaringen lär vara att just den 14–42 mm-lins vi testade lätt reagerar på vibrationer från slutaren vid hastigheter på ca 1/100–1/200 sekunder (enligt imaging-resource.com – se länk nedan). Det laddningsbara batteriet klarade under våra test som mest ca 200 bilder, vilket inte är mycket, men å andra sidan hade vi bildstabiliseringen på hela tiden och mixtrade ständigt med inställningarna, vilket betyder att den batterislukande skärmen fick jobba mer än vanligt. Ett extrabatteri är ändå en god idé om man ska ut på långa turer.

Växande utbud

Den här kameran är inte avsedd att ersätta de existerande Pen-kamerorna, utan komplettera utbudet – på MBnets Hintaseuranta finns alla de tre modellerna fortfarande. Proffsen riktar in sig på E-P1 eller E-P2, de ivriga amatörerna sannolikt på PL1. Kamerorna använder samma objektiv och tillbehör och med hjälp av en adapter kan de alla använda ev. gamla systemobjektiv som man har hemma. I handeln säljs Pen med ett 14–42 mm objektiv (motsvarande 28–84 med fullstor sensor), vilket är det objektiv vi har testat här, och ett 40–150 mm objektiv. Ett 14–150 mm (28–300) objektiv är på väg inom kort.


Bilden tagen med 14 mm (motsvarande 28 mm).


Bilden tagen på samma plats som den föregående, men med maximala
42 mm (motsvarande 84 mm).

När P1 kom ut på marknaden var konkurrensen i det segmentet minimal. Numera har Panasonic (vars linser också passar Pen), Samsung och Sony och motsvarande små systemkameror. De har alla förstått att det finns en marknad i att försöka locka kompaktkameraanvändarna, ca 90 procent av alla, att anamma systemtänkandet.

Tack vare Micro Four Thirds-systemet är Pen-kamerorna betydligt mindre och smidigare än vanliga systemkameror. Men den ryms inte in i Prylbloggsredaktionens handväska, som vår gamla titta-och-tryck-kamera gjorde. Det gör däremot inte heller vår Panasonic FZ38, som vi här har använt för jämförande ISO-test. Panasonicen är visserligen en långskjutare med 18 gånger zoom (motsvarande 27–486 mm), men har definitivt sämre bildkvalitet än Pen, speciellt vid högre ISO-tal. Av de två är Pen mångsidigare, känns mera som en ”riktig” kamera och är helt enkelt trevligare att fota med, på grund av att den känns mera gediget byggd och bildkvaliteten är pålitligare. Objektiven är ju inte jämförbara, eftersom de har så olika brännvidd, men i vidvinkelläge ger Panasonicen tydliga perspektivförvrängningar, som vi inte kan spåra i bilder tagna med Pen-kameran. Vi gillade den första Pen-kameran och har svårt att se varför man inte skulle gilla den här lite mera konsumentvänliga versionen också. Fast tumhjulet skulle Olympus gärna få återinföra.

Mera testbilder (ISO-test, konstfiltren, m.m.) finns på Flickr!

The Imaging Resource har också testat E-PL1 (och ger bl.a. en lång lista på objektiv som passar denna kamera)
I testet jämförs E-PL1 med E-P2 och slutomdömet blir:

• ”I have to say the Olympus E-PL1 was the camera that really grabbed me. It was more comfortable to shoot with, included the built-in flash whose presence I missed in the earlier PEN cameras, and it certainly doesn't hurt that it's the more affordable of the pair as well. Were I in shopping for one of Olympus' Micro Four Thirds cameras today, I think I'd almost certainly opt for the Olympus E-PL1, and spend the difference on that lovely, high-res electronic viewfinder.”

Specifikationer
Olympus Pen E-PL1
Micro Four Thirds-systemkamera

Säljs med 14–42 mm objektiv, 14–150 mm, eller både-och. Möjlighet att använda andra systemkameraobjektiv med hjälp av adapter.
Storlek: 114,6 x 72,2 x 41,5 mm (exkl. utskjutande delar), vikt 296 g (enbart hus)
Lagring: SD-kort, SDHC-kort
Bildsensor: 4/3'' Hi-Speed Live MOS sensor, 12,3 megapixel (effektiva), processor: Type TruePic V
Bildformat: RAW 12 bit / JPEG, även parallellt, 4:3 / 3:2 / 16:9 / 6:6
Bildstabilisator, både horisontalt och vertikalt, kompenserar upp till 3 steg
Slutarhastighet: 1/2000 s–60 s, upp till 30 min. i bulbläge
Fokusområden: 11 st. (automatisk och manuell markering) / 225 st. (manuellt val i förstoringsläge); manuell skärpeinställning, singel AF, kontinuerlig AF, Singel AF + MF, AF tracking
Lägen: P(rogramme), i-Auto, A(perture priority), S(hutter priority), M(anual), 19 olika motivprogram, 6 olika konstlägen, dubbelexponering
Exponeringskompensation +/- 3 EV ( 1, 1/2, 1/3 stopp), exponeringsgaffling: 3 rutor ( +/- 1/3, 1/2, 2/3, 1 stopp), ISO-gaffling, vitbalansgaffling
Känslighet: ISO 200–3200 (förvalt ISO 200–1600)
Självutlösare: 12 s / 2 s
Vitbalans: automatiskt, 8 förinställda lägen, enligt färgtemperatur, manuellt
Färgrymd: sRGB / AdobeRGB
Skärpa + kontrast: justerbart i 5 nivåer, mättnad: 5 nivåer, fotolägen 6 nivåer
Skärm: LCD, 2,7", 230 000 p, 100 % live-vy, förhandsvisning av exponeringsinställn, vitbalans, ansiktsigenkänning, linjer, möjlighet förstora 7x/10x, MF/S-AF, AF-visning, histogram, m.m.
Film: AVI Motion JPEG, HD 1280 x 720 (16:9), SD 640 x 480 (4:3), 30 fps. Max filstorlek: 2 GB, max inspelningstid 14 min (SD), 7 min (HD)
Ljud: Intern monomikrofon, stereomikrofon som tillval, Stereo PCM / 16 bit, 44,1 kHz, WAV
Utgångar: HDMI, USB 2.0
Menyspråk: 34 st, av dem 27 europeiska (inkl. svenska, finska, engelska, estniska, ryska)

Pris, enligt Hintaseuranta:
Enbart kamerahus 597 €
Kamera med 14–42 mm objektiv: 617 €
Kit med 14–42 mm och 40–150 mm objektiv 749 €

Tags: Olympus, Pen, E-PL1, Micro Four Thirds