Prylbloggen tar härmed en liten paus över jul och nyår. Vår julhälsning hittar ni här (det är inte något blinkande vykort med utsliten julmusik, utan lite nyttig hjärngymnastik – men obs att sidan kräver flash).

Ifall hjärnan håller på att damma ihop helt under helgerna kan man sedan fortsätta botanisera på sajten som julhälsningen finns på: http://www.jigidi.com/

LG har aldrig hört till de riktigt hypade märkena i Finland, men med en marknadsandel på 4,8 procent är företaget ändå världens tredje största mobiltillverkare (enligt Gartners siffror för Q3 2011). De flesta minns åtminstone Chocolate-serien för sådär fem år sedan, med sina touchknappar och en formgivning som kändes revolutionerande (se t.ex. bilden på Cnets recension från 2006). Dagens testmobil, E900, a.k.a. Optimus 7 har inte samma wow-faktor, men är ändå en alldeles habil telefon.

Siffran 7 efter namnet antyder sannolikt att det här är en Windows Phone 7-mobil – fast egentligen borde den då heta 7,5, eftersom den kör Mango, den senaste versionen av operativet. Färgschemat går i evigt populära svart och till storleken känns den här liten jämfört med de jätteblaffor vi nyligen har testat – skärmen är ”bara” 3,8 tum. Ovanför och under skärmen finns det dock en massa extra utrymme, så E900 är nästan exakt lika lång som en Samsung Galaxy S II med sin 4,27 tums skärm, men 6,3 mm smalare. Däremot väger den nästan lika mycket som jätten HTC Titan och är ett par millimeter tjockare. Slutintrycket är en tung och gedigen mobil, som ändå upplevs som rätt liten (om än inte tunn).

Bra för fumliga

Knappuppsättningen är den man är van vid: på/av upptill, volymknappar på vänstra sidan, laddningsport (dold under en lucka som hålls fast med en liten gummistropp, en lösning som vi alltid tycker att känns osäker) och kameraavtryckare på högra sidan. Och till skillnad från många andra WP-lurar hittar vi här fysiska knappar för tillbaka, hem och sök under skärmen. Hela nedre fronten under skärmen är en stor vippknapp med hemknappen som en upphöjd ö i mitten. Fysiska knappar är ett plus för dem som ofta kommer åt pekknapparna under skärmen av misstag. De här har dessutom tydlig och klar respons, så man vet verkligen om man tryckt på dem eller inte. Locket på baksidan är av metall och har en låsknapp. Sånt gillar vi.

Närbild – alldeles okej också i dåligt ljus.

Specifikationerna är i stor utsträckning styrd av Microsoft, så vi hittar bl.a. WiFi, Bluetooth, HSDPA, kamera (men bara 5 megapixel), GPS och en processor på 1 GHz. På en punkt skiljer man sig från många av konkurrenterna: det interna lagringsutrymmet är på 16 GB, medan många andra erbjuder bara 8. Operativsystemet är förstås detsamma som i alla andra WP-lurar – Microsoft tillåter ju inte att tillverkarna macklar speciellt mycket med det. Därför är det ingen idé att fördjupa sig i operativet, det har vi gjort i tidigare recensioner (t.ex. här). Men man kan upprepa att ord med räksmörgåsbokstäver alltså blir väldigt underliga om man använder den prediktiva textinmatningen i vissa appar, som i Evernote och Facebook.

Lite eget stuff också

Tre LG-specialare hittar vi i mobilen, de har alla en egen panel på startskärmen, så man ska hitta dem. Den ena är PlayTo, en app som låter en dela musik och bilder med DLNA. Den andra heter ScanSearch och är en app för ”förhöjd verklighet” (motsvarande Samsung Layar): appen pejlar av omgivningen och kan t.ex. visa var de närmaste restaurangerna, hotellen, bankerna etc. finns. Klickar man på en träff får man upp information om stället och kan t.ex. ringa restaurangen och boka bord direkt. Man kan välja själv om sökningen ska göras med Bing eller Google, men bara en kategori kan vara aktiv i taget. 

Panoramafunktionen är kul, men kräver övning för att bilden ska bli bra.

En tredje grej som tillverkaren marknadsför på startskärmen är Panorama, ett busenkelt sätt att ta panoramafoton (fem i bredd). Tydliga pilar och markeringar i rött och grönt visar hur långt man ska föra telefonen mellan varje bild. Efter att man manuellt har tagit den första bilden tas de övriga automatiskt, så fort kameran har flyttats tillräckligt långt. Bilden sys sedan ihop automatiskt – men bilden blir mycket mindre än vanliga foton och om man inte är säker på handen och rör sig tillräckligt långsamt blir det lätt suddigt eller underliga hack i bilden. Synd är att de fem fotona inte sparas som separata bilder också. 

I övrigt kan man konstatera att den lilla fotolampan inte gör stor nytta om man försöker filma i sämre ljus. Inomhusbilder får lätt en underlig blå ton, men vanliga utomhusbilder i bra ljus funkar. Som vanligt stör vi oss över att mobilen kräver Zune för att överföra bilder och annat mellan datorn och mobilen, men det är inte LG:s fel, utan något man ska gnälla på Microsoft för.

Det hänger på detaljerna

Under vår testperiod kändes mobilen snabb och smidig. Operativsystemet är, som vi har konstaterat tidigare, ganska trevligt och lätt att jobba med, fastän det ännu finns utrymme för förbättringar. Eftersom alla WP-mobiler är väldigt lika är det egentligen lagringsutrymmet, de fysiska knapparna under skärmen och den lite smalare utformningen som får bli avgörande för om det är den här mobilen man vill ha eller inte. Ja, och det faktum att vi upplevde att batteriet håller något längre än i många andra smartmobiler (vid aktiv användning ca 1,5 dygn mot 1 för många andra). Priset kan också spela en roll, den här placerar sig nämligen i ett lite billigare segment.

Inomhus i krattigt ljus. 

LG Optimus 7 (LG E-900)

Specifikationer: http://www.gsmarena.com/lg_e900_optimus_7-3532.php (här finns utförligare uppgifter än på LG:s egen webbplats)

Övrigt:

Menyspråk: svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, nederländska, spanska, italienska, portugisiska, franska, polska, tjeckiska, ryska, grekiska, ungerska, japanska, kinesiska, koreanska.

Skrivspråk: svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, nederländska, spanska, italienska, portugisiska, franska, polska, tjeckiska, ukrainska, ryska, grekiska, ungerska, turkiska, japanska, kinesiska (5 varianter), koreanska, filippinska, indonesiska, malajiska.

Medelpris enligt MBnets Hintaseuranta: 352,51 €

Som alla vet vid det här laget ska Nokia skippa operativsystemet Symbian. Men än är det inte riktigt dags, för fortfarande släpper företaget Symbianmobiler. Vi har testat en nykomling, Nokia 701 som kör den senaste varianten av operativet, Symbian Belle.

Till det yttre är det här en förvånansvärt liten och smäcker mobil – i alla fall jämfört med de jätteblaffor som vi har testat nyligen. Vår testmobil har ett mörkgrått färgschema, men det finns färgvarianter. Hörnen är mjukt rundade och dessutom avfasade nertill på ett sätt som gör att den ser smalare ut nertill än upptill. Skärmen är på modesta 3,5 tum (i formatet 16:9, 360x640 pixlar), så det här är en mobil som slinker ner i nästan vilken ficka som helst. Luckan på baksidan är i metall. Tar man av den ser man att Nokia har valt en ovanlig lösning för sim-kortshållaren, den är utformad på samma sätt som en minneskortshållare: kortet trycks in i en liten skåra, för att få ut kortet igen trycker man det lite inåt, så att en fjäder frigörs och kortet spottas ut. Ovanlig, men förvisso fungerande (om man inte som Prylbloggsredaktionen dumt nog använder ett mikro-sim med adapter; det går snällt in, men kommer sedan inte ut mera – en erfarenhet som kostade oss 55 euro i en servicebutik).

Hederliga lurknappar

Det här är förstås en pekskärmsmobil, så de enda fysiska knappar som finns är upptil på/av, på sidan volymknappar med röststyrningsknappen som vanligt mellan dem, en låsknapp och kameraavtryckaren. Under skärmen finns tydligt markerade fysiska knappar, de gammaldags, hederliga röd och grön lur med en menyknapp i mitten.

Hårdvaran är helt okej, speciellt med tanke på att den här inte hör till de dyraste mobilerna. Kameran är på 8 megapixel, processorn på 1 GHz, mängden RAM är 512. WiFi, Bluetooth, HSDPA, GPS och allt sådant finns förstås också. Plus en FM-sändare för att skicka över musik från mobilen till en radio. Det interna lagringsutrymmet är på 8 GB och kan utökas med minneskort. Dessutom är mobilen utrustad med ett NFC-chip (Near Field Communication). Det är en relativt ny tekonologi som man kanske inte har så stor nytta av ännu, men om det t.ex. finns två telefoninnehavare som spelar gratisversionen av Angry Birds kan de använda NFC till att låsa upp flera gratisnivåer i spelet – ett smart sätt att visa nyttan med NFC. Andra användningsområden är t.ex. att para hörlurar och mobiler och föra över filer mellan två mobiler.

Pausbild: Gatuvy. Fungerar, i liten skala.

Större frihet på skärmen

De mest synliga skillnaderna i användargränssnittet är att man numera kan ordna sina hemskärmar mycket friare än förr: appar och widgetar kan placeras var som helst på de maximalt sex startskärmarna. Precis som på Androidmobiler trycker man och håller ner på en ledig yta för att sätta in saker på skärmen. Varje skärm kan ha sin egen bakgrundsbild, vilket ju är bekvämt för dem som t.ex. har skilda skärmar för jobb och fritid och snabbt vill kunna skilja på dem. Nokia skickar också med ett tjugotal widgetar, t.ex. för väder, FM-radion, favoritkontakter och WiFi-kontroll. En annan likhet med Androidvärlden är rullgardinsmenyn, där man kan se notifikationer och slå på och stänga av mobildata, WiFi, ljud, bluetooth. Ett klick på en symbol tar en direkt till motsvarande inställningar. Bra är också att fontstorleken i användargränssnittet kan varieras. Applistan har sluppit den underliga mappindelning som Nokiamobiler länge drogs med, nu ligger alla appar direkt i programmenyn, som på alla andra mobiler.

Allt bra, men...

Så långt låter allt jättebra. Det uppfräschade operativsystemet känns också snabbt och smidigt – och är ett av de få som fungerar konsekvent både i porträtt- och landskapsläge.

Men: det här är första gången hittills som Prylbloggsredaktionen i sina testanteckningar har skrivit ”INGET FUNKAR PÅ DEN HÄR S*T*NS MOBILEN” – och det är förstås inte helt sant, utan snarare ett uttryck för vår frustration i en desperat stund. Frustrationen hänger ihop med appar som använder sig av nätet via mobildata eller WiFi. För allt för ofta hände det att vi fick felmeddelanden eller att saker och ting bara gick oändligt långsamt, trots att anslutningen var snabb och stabil. Vi blev frustrerande när vi klickade på en rubrik i ett e-postmeddelande och sen satt en evighet och stirrade medan mobilen försökte tanka ner innehållet. Vi blev frustrerade när telefonen berättade att det finns en ny version av Nokia Maps, men den aldrig ville ladda ner den. Och när Social-appen gång på gång sa att ”tjänsten är inte tillgänglig”, trots att alla kontouppgifter hade angetts. Och när den sedan påstod att ”unable to connect to gateway”. I Nokias appbutik blev vi frustrerade över att det hette att en app höll på att laddas ner, men ingenting händer. Eller när vi fick beskedet ”there was a problem opening this page”. Eller när en app som flera gånger har vägrat att bli nedladdad äntligen kommer och man sitter i evighet och stirrar på ”preparing installation” – bara för att sedan få beskedet ”unable to complete installation” (citaten är på engelska för att vår testtelefon är gjord för sydligare marknader, så engelska var det enda för oss begripliga språket – mobiler som säljs i Finland har förstås andra språkval).

Ibland kunde testmobilen i och för sig vara blixtrande snabb, t.ex. med att hitta en position och visa det på kartan. Och när de nätberoende apparna fungerar så fungerar de jättebra. Problemet är att de ibland inte fungerar. Med tanke på det är det kanske bara bra att mobilen inte har någon inbyggd WiFi-hotspot och att det inte heller går att ladda ner Joikuspot för denna mobil (man kan alltså inte dela sin mobildataanslutning med andra via WiFi).

Fysisk kameraknapp är inte allt

Ett utsnitt av bilden ovan visar hur detaljerna smetas ut.

Kameran är sådär. Den använder sig av Nokias fixfokussystem som inte är ofelbart och som inte klarar att fokusera på mindre än 50 cm avstånd. Många av våra foton som togs normala decembermulna dagar uppvisar en överdrivet röd ton och bilderna är så hårt komprimerade att detaljerna blir utsmetade om man tittar på dem i full storlek på datorn. Standardinställningen för foton är formatet 16:9 med 6 megapixel. Vi är glada över att mobilen har en fysisk kameraknapp, men önskar att den hade suttit på en kamera av lite bättre kvalitet.

I Nokias appbutik finns Swype för den som inte känner för att skriva genom att dutta. Som vanligt är den bunden till de språk som redan är installerade i mobilen, man kan alltså inte välja att installera egna språk. Fånigt är det att man måste starta om telefonen om man byter från standardtangentbord till Swype eller vice versa.

För att överföra filer kan man använda bluetooth eller koppla in telefonen till datorn (men Nokias Multimedia Transfer-program för Mac funkar inte med 701). Men det går också att använda masslagringsläge och då är det ju bara att dra och släppa filerna.

Batterislukare

Enligt tillverkaren ska batteriet klara av att hålla mobilen i viloläge i 550 timmar (nästan 23 dygn), men i så fall ska nog mobildata vara avstängt. Med normal autouppdatering av e-post och sociala appar dog mobilen i regel efter två dygn!

Slutsatsen är att detta är en liten, nätt och trevligt utformad telefon för den som prompt vill fortsätta använda Symbian. Själva operativet fungerar också smidigare numera, men segheten i fråga om allt som kräver nätkontakt är störande.

Nokia 701
Smartmobil med Symbian Belle
Specifikationer

Telefon- och skrivspråk: kan ej uppges – testmobilen är inte gjord för den finska marknaden (den hade engelska, nederländska, tyska, franska, italienska, portugisiska, spanska, turkiska).

Medelpris enligt MBnets Hintaseuranta: 325 €

Låsskärmarna är aktivare än på många andra mobiler.

Om man är intresserad av att skaffa en Androidmobil finns det som bekant ett stort utbud. Själva operativsystemet är ju samma i alla (även om versionsnumret kan variera), men det betyder inte att alla mobiler är skapta lika. Hårdvaran (processor, minne, skärmprestanda) skiljer sig från mobil till mobil, liksom det yttre skalet. Och dessutom väljer olika tillverkare att anpassa det grundläggande operativsystemet på lite olika sätt.

Den mobil vi ska titta på nu, HTC Sensation, hör till toppsegmentet i fråga om hårdvaran: processorn har dubbla kärnor och jobbar på i 1,2 GHz (precis som konkurrenten Samsung med sin Galaxy S II). Mängden RAM är 768 MB och skärmen, ja den är ställvis vidunderlig. Den har nämligen så hög resolution (960x540 bildpunkter på den 4,3 tum stora skärmen) och är så knivskarp att man ibland tror att skärmbilden är en dekal som klistrats ovanpå glaset. Däremot har den inte lika strålande i färger och betraktningsvinklar som Galaxy S II (vi ber om ursäkt över att igen dra in konkurrenten här, men det är oundvikligt att två av säsongens flaggskeppsmodeller blir jämförda med varandra).

Insidan lika viktig som utsidan

Den yttre hårdvaran är inte heller dålig. I motsats till många andra som tycker att tunn plast räcker bra som ytterhölje på en mobil vill HTC nämligen använda en hel del metall i sina skal. Precis som på HTC:s Windows Phone-mobil Titan är bakstycket närmast som en skål som kapslar in mobilen. Det känns respektingivande och den relativt stora tyngden ger ett lite vördnadsbjudande intryck. Det rejäla bakstycket, med en riktig låsknapp är något som den som ofta byter SIM-kort eller minneskort uppskattar – man behöver inte bryta sönder naglarna när man bänder upp locket. Tar man av bakstycket ser man att inälvorna är synliga, för de är inbäddade i genomskinlig, rökfärgad plast. I locket finns några grant orangegula plastduttar. Här har HTC alltså implementerat lite Mac-filosofi: en apparat ska se bra ut också på insidan. Det visar på en hälsosam omsorg om detaljerna.

Om man gillar den yttre designen är sedan en annan sak. Den här mobilen har ett färgschema som går i tre bruna/gråa nyanser. Bakstycket är indelat i tre böljande fält, av vilka det övre och det nedre är lite gummiaktigt för att ge ett bättre grepp. Mobilen har mjukt rundade hörn och ligger bra i handen. Skärmen är täckt av extra hållbart gorillaglas, men det är inte ofelbart – vår testmobil hade tydliga repor på skärmen, så ett skyddsplast kan vara till fördel, precis som med alla andra pekskärmsmobiler. Skärmen är förresten lite svagt skålformad, vilket gör att man känner precis när man närmar sig kanten med fingret. Eventuellt kan det också minska reflektioner en aning.

Pausbild. Maxzoom – lite mjölkig och suddig bild, men ingen pixelgröt.

Upptill har vi hörlursuttag och på/av/låsa upp-knappen, på vänster sida ett laddningsuttag och en volymknapp. Höger långsida är helt slät – som vanligt har vi alltså ingen fysisk kameraknapp. Under skärmen har vi fyra pekkänsliga knappar: hem, meny, tillbaka och sök.

Med egna kryddor

HTC har för vana att göra större ingrepp på användargränssnittet än många andra tillverkare genom att lägga ett eget skal, HTC Sense, över Android. Det här är på ont och på gott: dels gör det att mobilen skiljer sig ur mängden, dels kan det skrämma bort dem som inte vill ha så stora modifikationer i operativet. De mest uppenbara skillnaderna finns i notifikationsbalken och på låsskärmen.

I notifikationsmenyn finns överst finns lista över de senast använda apparna (det är samma som man kommer åt med ett långt tryck på Hem-knappen). Dessutom är notifikationsrullgardinen indelad i två flikar, en som heter Meddelanden – vilket är missvisande, för det som avses är de vanliga notifikationerna om t.ex inkommen e-post och kalenderalarm – och en som heter Snabbinställningar. Där kan man, elegant nog, slå på och stänga av WiFi, WiFi hotspot, mobildata, Bluetooth och GPS och så finns det en genväg till alla inställningar och uppgifter om minnesanvändning (för oss visade den i regel att ca 460 MB är i användning och ca 100 MB ledigt). Klickar man här hamnar man i aktivitetshanteraren, vilket ju är bra. Har man musikspelaren igång finns det också en snabbknapp för att stänga av musiken i notifikationsbalken. Men för att kunna t.ex. byta låt ska man antingen gå till musikspelaren eller använda kontrollerna på låsskärmen. Som med andra Androider är det som vanligt inget problem med att ladda in musiken: koppla in telefonen i datorn och dra och släpp.

Aktiv låsskärm

HTC:s variant av låsskärmen är mera aktiv än på andra mobiler. För att låsa upp mobilen helt vanligt tar man tag i en ring i nedre kanten och drar den uppåt. Men man kan också ha fyra genvägar till valfria appar på låsskärmen: tar man t.ex. tag i kameraikonen och drar den neråt, mot ringen, öppnas telefonen direkt i kameraläget. En del widgetar kan också visas på låsskärmen, t.ex. väderwidgetar, eller Friendstream (se bilden högst upp). Då svävar vännernas senaste statusuppdateringar omkring på skärmen – det är roligt en stund, men efter ett slag bytte vi till fotowidgeten och fick se våra senaste foton sväva omkring på skärmen istället. Egentligen borde man alltid ställa in ett kod- eller mönsterlås för att låsa upp skärmen, men på HTC-mobiler betyder det att man först ska låsa upp skärmen genom att dra i ringen och sedan mata in låskoden/-mönstret. Det krävs alltså två olika moment för att få igång mobilen och det är i vårt tycke ett för mycket.

HTC gillar för övrigt widgetar. I listan över tillverkarens egna widgetar finns inte mindre än 81 stycken, men många av dem är förstås variationer på samma tema, t.ex. olika typer av klockor. Annat som följer med från start är som sagt Friendstream, som samlar Facebook- och Twitteruppdateringar, plus separata Facebook- resp. Twitterwidgetar, flera e-post- och kalenderwidgetar, med mera. Och som vanligt går det ju också att ladda ner flera.

Appar, appar, appar

Lite förvirrande är att det i applistan finns två appar som heter Inställningar. Den ena leder till den vanliga inställningsmenyn, medan den andra, som har en trollkarlshatt som ikon, är ett HTC-tillägg som leder till de grundläggande inställningar som man gör första gången man startar upp mobilen. Det här känns både onödigt och förvirrande. Applistan har för övrigt den egenheten att den ofta glömmer att vi vill se apparna som en lista, inte som ett rutfält. Efter en omstart hoppade den ofta tillbaka till rutfältsläget. Mängden förinstallerade appar är stor, dels finns en del HTC-specifika appar, men också en lång rad andra som HTC tycker att är bra att ha – bland annat två olika Twitterklienter!

I debatten mellan Samsung- och HTC-användare brukar HTC-anhängarna ofta framhålla att ”deras” tillverkare är snabbare att komma med uppdateringar av operativet. Under testperioden uppdaterades också vår mobil till Android 2.3.4 – och det skedde elegant OTA, alltså utan att mobilen behövde kopplas in i datorn.

Vill ha ljus!

Helsingfors en novembereftermiddag. På nära håll ser man
att ingen av de stadsvyer vi tog den dagen blev riktigt skarp.

Kameran är på 8 megapixel, som hos konkurrenterna i detta segment. Standardinställningen är proportionerna 16:9, alltså bredskärmsformat. En serie bilder tagna utomhus en novembereftermiddag visade sig alla vara mer eller mindre suddiga, så autofokusen hade tydligen problem i det svaga ljuset (det finns både följande fokus och pekfokus). I kameraappen finns dels vanliga inställningar för bl.a. självutlösare, vitbalans, upplösning och olika fotomotiv (ett av dem heter ”åtgärd” – ikonen föreställer en springande  person, så vi antar att det är en klantig översättning av ”action”). Dessutom finns det en skärmknapp med trollstavsikon, här hittar man en rad filter som förvränger bilderna på olika sätt (vinjett, gråskala, solarisering och många till). På en del kan man justera hur stark effekten ska vara med hjälp av ett glidreglage på skärmen. Blixtinställningarna kommer man också åt med en egen knapp direkt på skärmen.

En av de roliga förvärngningseffekterna. Redaktionens bamsemugg
har slankats ner betydligt. Den vita linjen i högra nedre hörnet är
redaktionens datorskärm – en antydan om att man ska planera sina scener...

Skriva mer eller mindre bra

För att skriva med mobilen kan man välja mellan det inbyggda tangentbordet som är rätt så bra på att gissa ord och som erbjuder generöst med ordförslag. Däremot är det (som så ofta) problem med sammansatta ord: man kan inte godkänna ordval bit för bit; om man godkänner den första delen av ett sammansatt ord och sedan fortsätter skriva följande del får man inga ordförslag på den delen. Förutom ett vanligt qwerty-tangentbord finns det ett gammaldags telefontangentbord och en kompromissvariant mellan de två; ett kompakt tangentbord med två bokstäver per knapp. Och så har HTC skapat ett ”trace”-tangentbord. Det är alltså en funktion motsvarande Swype eller SlideIT, där man glider med fingret från bokstav till bokstav, men den fungerar så fruktansvärt dåligt att vi rekommenderar att man köper SlideIT istället (en gratis testversion finns här).

En anteckning gjord med HTC:s egen ”Swype”-variant. Vi har ingen aning om vad
det var vi försökte säga här. Använd det vanliga tangentbordet eller skaffa en
alternativ variant på Android Market är vårt råd.

I övrigt tuffar den här mobilen på som tåget; webb, gps, delningar, samtal – allt funkar. Ett par gånger upplevde vi mikrofrysningar i Angry Birds: ibland frös spelet till precis när vi tog i en fågel och när frysningen släppte bara ramlade fågeln rakt ner i backen. Men efter att vi fick en uppdatering av både Angry Birds och operativet försvann det problemet.

I regel brukar vi strunta i att nämna telefonfunktionerna – det här är ju en mobiltelefon, så man förväntar sig att den ska fungera just som en sådan. Men eftersom både vi och Swedroid upplever att det ibland brusar onödigt mycket i luren måste vi ändå påpeka det. Annars skiljer samtalskvaliteten inte från det man är man är van vid. 

Det som avgör

Det här är en kraftfull mobil som känns gedigen och pålitlig. På ett par ställen i användargränssnittet såg vi lite slarviga översättningar och en del kan störa sig på den stora mängden förinstallerade appar. HTC Sense, tillverkarens eget tillägg till användargränssnittet, är något som en del älskar och andra avskyr. Så eftersom de tekniska egenskaperna inte skiljer sig från andra mobiler är det i sista hand materialvalet och Sense som blir avgörande för om man skaffar en HTC-mobil eller inte.

HTC Sensation
Specifikationer: http://www.htc.com/europe/smartphones/htc-sensation/#specs
Dessutom:
Menyspråk: svenska, finska, norska, danska, engelska.
Textspråk: svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, nederländska, franska, spanska, italienska, portugisiska, rumänska, tjeckiska, kroatiska, polska, slovakiska, slovenska, serbiska, ungerska, turkiska.
Medelpris enligt MBnets Hintaseuranta: 482 €

(Detta är en längre – betydligt längre – version av den text som ingick i Hufvudstadsbladet lö 03.12.11.)

Låt oss börja med det uppenbara: HTC Titan är en telefon som inte skäms för sig. Den har en gigantisk skärm på 4,7 tum och har en tung och kraftig framtoning. Designen är ingenting man faller i trance över, men i gengäld ger den här bjässen ett robust intryck med sitt bakstycke, som är skålformat och liksom kapslar in hela apparaten. Knappuppsättningen är standard för Windows Phone-mobiler: på/av, volym och en kameraavtryckare (i Prylbloggens böcker blir det alltid plus för fysiska kameraknappar!).

I prylvärlden var redaktionen på de första Windows Phone 7-mobilerna ett ”jaha… nå, det blir kanske bättre…”. Nu har operativsystemet uppdaterats till version 7.5, den s.k. Mango, och det har faktiskt blivit bättre. Bland de större skillnaderna finns sådant som utvecklat språkstöd (bl.a. fungerar mobilen nu också på svenska och finska), stöd för kopiera-och-klistra in och multitasking (i viss mån).

Panelerna, mobilens hjärta

I huvudsak är användargränssnittet detsamma som i version 7 (och det kan man läsa mera i om Prylbloggens rekordlånga, tudelade recension av en av de första WP7-mobilerna, här och här): hjärtat i en WP7-mobil är fortfarande startsidan, som består av fyrkantiga ikoner, paneler kallade. På startsidan placerar man in genvägar till de saker man vill kunna nå snabbt: favoritkontakter, appar, spel, webbsidor, anteckningar, fotografier… nästan vad som helst kan nålas fast på startskärmen och panelerna kan ordnas som man själv vill ha dem. Här kan man också ha något som påminner om levande widgetar i Android, t.ex. en agendapanel som visar kommande möten i kalendern eller en väderwidget som uppdaterar sig automatiskt. Panelerna ger också snabb överblick t.ex. över antalet inkomna meddelanden, ungefär som de röda plupparna på iPhone-ikonerna. Startsidan består alltså av både statiska och levande inslag. Statisk är också statusbalken som visas om man pekar högst upp på skärmen: den visar nätverksstatus, batterinivå och tid, men det händer inget om man klickar på den.

För att komma till listan över installerade appar sveper man till höger eller klickar på en pil uppe till höger på startskärmen. Inne i en app växlar man mellan olika lägen genom att svepa åt sidan. Som exempel kan vi ta e-postprogrammet, där man väljer mellan rubrikerna ”olästa”, ”flaggade”, ”brådskande” och ”alla” olästa mejl genom att svepa i sidled. Gränssnittet är textbaserat, med en lite lekfull font med enbart gemena bokstäver (för den som vill veta mera om hur det ser ut rekommenderar vi den här recensionen, som har massor med bilder). Systemet fungerar på samma sätt genom hela operativsystemet och det är överskådligt och lätt att ta till sig. Eventuella tillval finns i en balk nertill på skärmen (om den inte syns: klicka på de tre punkterna nere på sidan, det här motsvarar alltså menyknappen på Android). T.ex. i e-posten är dyker det då upp en knapp för nytt meddelande, en för att markera meddelanden, en för att uppdatera e-posten och en sökknapp för att, just det, söka bland e-postmeddelanden.

Sökning och sökning, två olika saker

Under skärmen finns sedan tre touchknappar: en hemknapp som tar en till startskärmen, en pilknapp som tar en tillbaka till föregående skärmvy (oavsett vilken den var – om man har hoppat från en app till en annan tar alltså tillbakaknappen en till de apparna i tur och ordning) och dessutom en sök-knapp som öppnar Microsofts egen sökrobot Bing.

Det här med att dels ha en skärmknapp för sökning, dels en fast touchknapp under skärmen är förvirrande. För att söka inne i en app, som i e-posten eller appbutiken Marketplace ska man peka på sökikonen på skärmen, men för att söka på webben ska man använda sökknappen under skärmen. Det här borde gå att lösa på ett elegantare sätt.

En nyhet i WP 7.5 är att ett långt tryck på Tillbaka-knappen numera öppnar en lista över de senast öppnade fönstren (6 st.). Det betyder ändå inte att mobilen kan multitaska: t.ex. avbryts Angry Birds så fort man lämnar appen (och likaså om man t.ex. får en kalendernotifikation under spelets gång, irriterande nog).

Vad gäller möjligheterna att ändra utseendet på mobilen så är de inte omfattande. Det finns två teman att välja mellan, det ena är svart bakgrund med vit text och det andra tvärtom. Så kan man välja accentfärg, alltså färgen på t.ex. panelerna på startsidan, och bilden på låsskärmen.

Pausbild. Den glasburk med glaskulor som var objekt för zoomtestet (se Hbl 03.12.11).

Navigation, men på finska

I den förra WP-versionen gick det inte att navigera med Microsofts Bing-kartor i Finland, men det är nu åtgärdat. Däremot är kartorna över Finland fortfarande skandalöst nog enspråkiga: adresser och rutter anges enbart på finska eller enbart på svenska; ”Håll till höger in på Kaisaniemenkatu” gör en inte glad… Däremot är kartorna snabba och zoomar snyggt, utan det irriterande rutmönster som man kan se när Google maps laddas in på en Android. Och så finns det kommersiella navigationsappar att köpa på Marketplace.

MS-integrering

För den som är vän av Microsofts produkter har den här mobilen förstås en del fördelar. En mobil version av Officepaketet följer med, mejlade bilagor öppnas snällt och både dokument och foton kan synkas trådlöst till SkyDrive, som är Microsofts datalagringsmoln med generösa 25 GB lagringsutrymme (och därför är det lite märkligt att foton som synkas till SkyDrive precis som e-postbilagor krymps ner till ungefär en fjärdedel av ursprungsstorleken – man kan inte välja själv om de ska komprimeras eller inte). För spelvänner är det förstås viktigt att mobilen också synkar med Xbox Live – t.o.m. i så hög grad, att alla spel man laddar ner till mobilen huserar inuti en app med just det namnet och man kan använda samma avatar och spelarkonto som med Xbox. En annan Microsoftprodukt som blir relevant här är Zune som används för att föra musik, bilder och videor mellan datorn och mobilen (för Macanvändare heter programvaran Windows Phone 7 Connector for Mac). Något masslagringsläge finns alltså inte och det går inte heller att skicka filer med bluetooth, så också på den punkten påminner Windows Phone om Apples iOS.

Synkar med många

Precis som på Nokia N9 hanteras alla användarkonton på ett och samma ställe. Telefonen är (förstås) integrerad med Microsoft Exchange, Windows Live, Outlook, Hotmail, men också med Yahoo, Google Mail, andra IMAP- och POP-konton, LinkedIn, Facebook och Twitter. Googles kalender och kontakter synkar snällt med mobilen. Om man anger ett Facebookkonto synkas också alla ens ev. fotoalbum från Facebook till fotoappen i mobilen. Vad som synkas vart kan vara lite förvirrande, t.ex. syns sådant som Twitter- och Facebookuppdateringar i appen Kontakter och det är också dem man ser när man först går in i Kontakter. Så den som inte i första hand är intresserad av statusuppdateringar, utan som bara vill ha snabb tillgång till de viktigaste telefonnumren, sätter in dem i grupp som sedan fästs på startskärmen.

Räksmörgåsproblem

Ett autentiskt exempel ur en Evernote-anteckning.

Som sagt har WP 7,5 nu ett utökat språkstöd och ett ganska hyfsat tangentbord med en rätt bra ordlista (fast den har problem med sammansatta ord). Underligt nog gjorde vi flera slagfel på denna jätteskärm än på de andra mobilerna vi testade samtidigt. Och ibland råkade vi ut för en underlig bugg som har med våra smörgåstårtebokstäver att göra: om man skriver t.ex. k-ä och sen klickar på ordförslaget ”känns” blir det ”kännsä”; skriver man f-ö-r-d och klickar på ”fördelar” blir det ”föfördelar” och å-h-ö ger ”ååhörareö”. Det här inträffade i telefonens anteckningsapp och i den annars så förträffliga Evernote (nedladdad från appbutiken Marketplace). Man får hoppas att den här buggen fixas snabbt!

Duttelidutt på tangentbordet

Angående tangentbord har Microsoft valt samma väg som Apple: det går inte att installera alternativa textinmatningssätt, så man får klara sig utan Swype & co (det finns enskilda appar som man kan skriva i för att sedan kopiera in texten i t.ex. ett meddelande, men förutom att det är krångligt är det också stor buggvarning här). En annan Apple-likhet är röstkommandon (eller, nåja, visst finns de i Android också!). Men om man har telefonen inställd på ett annat språk än engelska är hela funktionen avstängd.

”Snabbfokus”

Svarta grenar mot mot en ljus himmel är svårt, men...

Kameran har som sagt en fysisk kameraknapp och vi upplever det här som en av de bättre HTC-kamerorna. Men inte den bästa på marknaden. Kameran har följande fokus (den skärper automatiskt på det som ligger i bildens mitt). Det finns också pekfokus, men det är bra att veta att om man använder den så tas bilden så fort kameran har fokuserat, så då kan man inte vänta på det där rätta ögonblicket. Det finns inställningar för blixt, motivprogram, färgfilter, panorama- och seriebildstagning, upplösning, vitbalans, ljusstyrka, kontrast, mättnad, skärpa, ISO, ansiktigenkänning, mätläge och flimmerjustering. Fånigt nog ligger inställningarna för geotagging och automatisk överföring till Skydrive inte här, utan i inställningsappen, det känns ologiskt.

Webbläsaren är – förstås – Internet Explorer som ibland känns blixtsnabb och ibland väldigt seg (trots att anslutningen är snabb). En del inbäddade filmer visas inte, medan andra gör det – WP stöder inte flash.

I regel fungerade telefonen snabbt och problemfritt, vilket man ju kan tacka bristen på multitask för. Ett par gånger under testperioden hände det trots allt att skärmen mer eller mindre helt slutade reagera på beröringar, då var det bara att starta om mobilen.

Maxzoom. Inte pixelgröt, men inte heller övertygande.

Appmarknaden piggnar till

Sedan vi senast tittade på en WP-telefon har appmarknaden piggnat till betydligt. Idag finns det kring 40.000 appar att välja mellan. De två stora, Android och iOS, har förstås betydligt flera, men det finns ändå en relativt god chans att hitta samma eller motsvarande appar för den som vill byta från ett annat operativsystem.

På det hela taget har det som ännu i våras var en ”lovande” upplevelse nu blivit en ganska trevlig sådan, i all synnerhet om man har en kraftfull mobil med jätteskärm. På vår önskelista står ännu att Microsoft kunde radera ut en del buggar och t.ex. öppna upp för alternativa textinmatningssystem. Och det där med tvåspråkiga kartor skulle inte heller skada.

HTC Titan (X310e)
Specifikationer: http://www.htc.com/se/smartphones/htc-titan/#specs
(Länkenhttp://korta.nu/Titan som angavs i Hbl leder till exakt samma ställe.)

Desutom: språk: svenska, finska, engelska, danska, norska, tyska, nederländska, spanska, franska, italienska, portugisiska, tjeckiska, polska, ryska, grekiska, ungerska.

Medelpris enligt Hintaseuranta: 619 €

(Detta är en längre – betydligt längre – version av den text som ingick i Hufvudstadsbladet lö 03.12.11.)

Vanligtvis inleds alla prylrecensioner med en kort beskrivning av utseendet. Men i det här fallet är det väl onödigt, för alla vet väl vid det här laget hur en iPhone ser ut? Så vi går direkt på innehållet:

Snabb, smidig, elegant. Det är ingen slump att iPhone har blivit en av världens mest populära smartmobiler. Den senaste versionen, 4S, med den nyaste versionen av operativsystemet iOS medför dessutom en del förbättringar, som snabbare processor (en dubbelkärnig A5), bättre kamera (med ”helt ny optik”, enligt Apple), automatisk molnlagring med iCloud (som inte är obligatoriskt att använda) och en notifikationsbalk som påminner väldigt mycket om den rullgardinsmeny man hittar i Androidtelefoner. Notifikationsbalken informerar bl.a om inkomna mejl och meddelanden, där hittas aktuella kalendernoteringar – och det närmaste vi väl nånsin kommer levande widgetar på en Apple-produkt: en väderwidget och ett rullande band med aktiekurser (båda går att stänga av om man vill). Genvägar till exempelvis nätverksinställningar och sådant finns inte här. Bra är att notifikationerna kan raderas gruppvis, t.ex. kan man ta bort alla e-postnotifikationer på en gång, men lämna kalendernotifikationerna, ifall man så vill.

Enkelt

En annan nyhet är att det numera också går att aktivera sin iPhone utan att behöva koppla in den till en dator med iTunes, men för att synka mellan datorn och mobilen krävs fortfarande iTunes (eller att man synkar till Apples eget moln, iCloud). För den som tidigare har använt en iPod är systemet enkelt och lättfattligt. Det enda ologiska är att iTunes inte säger något om foton när den säkerhetskopierar innehållet i mobilen: man ska själv fatta att öppna iPhoto och klicka för att importera bilderna.

Maxzoom. Inte illa.

På tal om kameran är detta faktiskt en av de bättre mobilkamerorna vi har sett. Inställningsmöjligheterna är minimala: blixt på eller av, rutnät på eller av och HDR på eller av (HDR är en teknik för att ge bilder ett större dynamiskt omfång). Bilder som tas i dåligt ljus utan blixt blir förstås suddiga, men utan de underliga färgfläckar som man kan se på andra mobilbilder när ISO-talet blir för högt. Till och med zoomen går att använda utan att det blir pixelgröt! På Apple har man alltid vetat att iPhone är en av de populäraste pocketkamerorna och det understryker man genom att knappen för volym upp numera också fungerar som kameraavtryckare, det gillar vi.

Dela med sig – i viss mån

Den som är van vid Androids generösa möjligheter att dela bilder eller länkar till webbsidor blir lite förvånad här. Delning kan ske per e-post, twittras eller skrivas ut, foton kan dessutom skickas som MMS. Men trots att man har uppgett ett Facebookkonto dyker inte Facebook upp i delningsalternativen och inte heller andra tjänster (Evernote, Catch…). Vill man dela bilder eller länkar på Facebook måste det alltså göras genom Facebook-appen. Ja, och det där med att dela via Bluetooth kan man bara glömma.

Siri tänder inte

En av de nyheter som väckt mest uppmärksamhet ute i världen är Siri, det nya röststyrningssystemet. För oss här uppe i Norden är det än så länge inte till någon större glädje – visst kan många av oss kommendera Siri på engelska, franska eller tyska, men det är jättesvårt att uttala namnen på sina vänner, så att Siri förstår vem hon ska ringa upp eller skicka textmeddelande till (bokstavering av namn funkar inte). Och vill man ha henne att visa t.ex. var Kiasma i Helsingfors finns, får man till svar att hon bara kan leta fram företag i USA, och det bara om man talar amerikansk engelska. Försöker man få henne att ta reda på hur mycket 10.000 euro är i amerikanska dollar blir det uppenbart att ordet ”euro” inte ingår i hennes ordförråd (eller hennes och hennes – väljer man brittisk engelska som kommunikationsspråk är Siri faktiskt en man). Androids motsvarande röstsökning gör helt korrekt en googling på samma fråga.

Logiskt och överskådligt.

Men iPhone är ändå en av de där mobilerna som det är en glädje att använda: den är intuitiv, allt funkar utan att haka upp sig och det är lätt och roligt att botanisera bland de många hundratusen apparna i Apples programvarubutik. Webbläsaren är snabb, inbäddade YouTube-filmer visas utan problem, kartorna är bekväma att använda, musikspelaren är enkel, men funktionell och hela användarmiljön är logisk och appleskt väldesignad.

Skärmen är fortfarande fantastisk, tydlig och distinkt (vilket beror på att den s.k. retinaskärmen har hela 326 bildpunkter per tum) och den reagerar omedelbart på beröring. Däremot känns den numera väldigt liten i jämförelse med de konkurrenter vi har testat samtidigt: med sina 3,5 tum är den minst av de fyra mobilerna i vårt testbatteri! Ytan är oleofobisk, den ska alltså avvisa fingerflott, och det stämmer relativt bra, men visst behöver också en iPhone en putsduk ibland.

Skriv som Apple vill, eller inte alls

Trots skärmens litenhet är tangentbordet på iPhone ett av de bättre på marknaden, vi gjorde mycket mindre skrivfel än på många andra mobiler med större skärm. Att man bara får ett ordförslag per ord är däremot irriterande (men det kan kringgås med lite meckande, berättar svenska MacWorld). Ännu mera irriterande är i våra ögon att det inte går att använda alternativa textinmatningssystem – det där med att dutta på tangent efter tangent känns så 00-tal, när det ju finns system som Swype eller SlideIT. Apple tillåter helt enkelt inte apputvecklare att skapa egna tangentbord, annat än i form av fristående appar som inte funkar globalt i hela mobilen, så man måste skriva i appen och sedan copy-pejsta in texten i t.ex. ett SMS.

I och med iOS 5 har iPhone fått mycket kritik för undermåliga batteritider. Vi råkade inte ut för något sådant – med måttlig användning behövde vi ladda ungefär varannan dag. I aktiv användning (spel, surf, ladda ner appar, m.m.) klarade sig batteriet i ungefär 7,5 timmar.

Nallebjörnen får igen stå modell för foto taget med blixt.

Det är lätt att förstå att många gillar iPhone. Men det är också lätt att förstå att Apples iOS på senare tid har fått se sig omkört av mobiler med operativsystemet Android. Dels beror det på att Android-mobiler finns i många olika prisklasser, från dyra till halvbilliga, dels på att många stör sig på Apples lite fåniga begränsningar, som t.ex. att man inte kan konfigurera sin egen startskärm med widgetar, att man inte kan ersätta tangentbordet med alternativa textinmatningssystem, att man inte kan skicka filer över Bluetooth, inte kan spara mejlade textdokument eller kalkylblad i telefonen, att delningsmöjligheterna är begränsade och att man blir inlåst av Apple, som utövar lite godtycklig censur över innehållet i appbutiken och de tidningar och tidskrifter som säljs via företaget (se t.ex. Sydsvenskan och Gizmodo).

Pionjären

Vi använder inte själva iPhone (fast den där fantastiskt smidiga Killer Sudoko-appen vi hittade fick oss nästan att byta mobil), men vi anser att det är viktigt att det finns alternativ att välja mellan och därför önskar vi ändå Äppelbolaget lycka till. Det finns många miljoner människor som aldrig hade skaffat sig en smartmobil om inte iPhone hade funnits!

Apple iPhone 4S
Specifikationer: http://www.apple.com/se/iphone/specs.html
(Länken http://korta.nu/icaf0 som angavs i Hbl leder till exakt samma ställe.)

Medelpris enligt Hintaseuranta: 16 GB 673 €, 32 GB 805 €, 64 GB 897 €

För en gångs skull ska vi visa baksidan av en mobil. Hur den ser ut på framsidan
ser man i den fulla recensionen (följ länken här nedan!) 

Prylbloggen testade Samsungs flaggskeppsmodell Galaxy SII redan tidigare i höstas. Eftersom det nya testet egentligen bara bekräftade det vi redan visste (med undantag för att SII nu också finns i vitt), så hänvisar vi till den tidigare texten här: http://www.prylbloggen.fi/71780391. Om du har läst den recension som ingick i Hbl 03.12.11 och vill veta mera är det alltså dit du ska gå.

Bonusbild: Nallebjörnen har fått sitta modell också här. Tagen med blixt.

När man ser Nokias första (och med stor sannolikhet sista) mobil med det öppna, Linuxbaserade operativsystemet MeeGo vill man bara gråta. Ifall Nokia hade slagit in på den här vägen för några år sedan, istället för att envetet hålla fast vid sitt Symbian-system hade bolaget inte haft några problem idag. Här har vi en mobil som är snabb, kraftfull och banbrytande enkel: sällan har vi sett en så kompetent debutant i kategorin mobila operativsystem (här vill den pedantiskt lagda i och för sig se en hänvisning till Nokias tidigare Linuxbaserade pekplattor, som körde Maemo, vilket härmed är gjort). Efter att ha lekt med en N9 ett slag förstår man inte riktigt varför alla andra smartmobilsystem ska ha sånt som hem- och tillbakaknappar. På en stor pekskärm är det enda vettiga att svepa med stora rörelser, och det gör man i MeeGo.

För att förtydliga: den här mobilen har en volymknapp och en på/av-knapp. Punkt. Allt annat görs med gester på skärmen. Efter ett slag känns det helt naturligt: svep ända från ytterkanten åt sidan för att växla mellan programvyn, fönstret med miniatyrer av alla öppna appar (den fungerar alltså som en uppgiftshanterare) och en ”händelse”-sida, där man ser de senaste uppdateringarna från sociala nätverk samt e-post- och SMS-notifikationer och kalenderpåminnelser (se bild ovan). När antalet startsidor bara är tre till antalet betyder det att det alltid bara krävs ett svep åt nåndera hållet för att nå allt.

Svepa långt och svepa kort

Alldeles nyligen kom en uppdatering till operativet (den levererades elegant OTA, over the air) och den innebar bl.a. att funktionen ”svep neråt för att stänga av en app” numera är aktiv som standard, förr skulle man slå på den själv i inställningarna. Om man inte vill stänga av en app sveper man åt sidan och då förminskas den och lägger sig i vyn över öppna appar. För att röra sig inne i en app (t.ex. för att gå från ett e-postmeddelande till följande inkomna meddelande) kan man också svepa åt sidan, men det är då ett kort svep, inte ett som startar ända vid ytterkanten. Skillnaden mellan de två svepen är inte svår att lära sig. 

För att komma år viktiga standardfunktioner, som telefonen, när man är inne i en app sveper man från nedre kanten uppåt och stannar till ungefär halvvägs. Då poppar en list med fyra ikoner upp i nedre kantan: telefon, meddelanden, kamera och webbläsare.

Som sagt: efter det här känns det fånigt att valsa med tummen från skärmen till nån underlig knapp i nedre kanten, som man gör med andra mobiler.

Det vanliga pekandet är förstås inte avskaffat, för hur väljer man saker på en pekskärm om inte genom att peka? Och högst uppe på skärmen finns dessutom ett statusfält med information om batteri- och mobilnätsstyrka, onlinestatus, klocka och annat nyttigt. Om man pekar där hittar man snabbgenvägar för ljudprofiler, volyminställning, internet- och bluetooth-inställningar och tillgänglighet (d.v.s om man vill vara online eller offline på Facebook, Google Talk, Skype m.fl.).

(Här finns en N9-recension med massor av bilder på användargränssnittet.)

Pausbild att vila ögonen på innan du fortsätter läsa.
Helsingfors i november. 

Formen stöder funktionen

Formgivningen på N9 är väldigt lyckad. Mobilen har mjukt rundade hörn och ligger väl i handen. För att framhäva svepvänligheten är skärmen vagt rundad i kanterna, så det känns naturligt att göra de stora ”svep ända från ytterkanten”-gesterna. Materialet är polykarbonat, vilket helt enkelt betyder plast, men det här inget flimsigt, knarrande hölje, utan det känns gediget och förtroendeingivande och har en yta som påminner om borstad metall (och som är ungefär lika halt som det – efter att nästan ha tappat luren ett antal gånger fogade vi oss och applicerade skyddshöljet som Nokia skickar med mobilen). För att ladda mobilen öppnar man en liten lucka genom att trycka på en liten knopp på ovansidan – förutom att det är snyggt med dolda kontakter skyddar det ju också porten mot skräp och fickludd. SIM-kortet kommer man åt genom att därefter skuffa följande lilla lucka åt sidan (varvid SIM-kortshållaren flyger ut och landar på golvet). Skärmen är inte den största på marknaden, men lagom, med tanke på att man gärna ska nå över hela bredden med tummen. Däremot är den i formatet 16:9, alltså rätt hög och smal.

Standardinställningen för kameran är proportionerna 16:9, precis som skärmen.
F.ö. är detta en förvånansvärt bra bild med tanke på det besvärliga ljuset. 

På tal om svepandet så innebar den senaste programuppdateringen också att telefonen fick Swype, textinmatningssystemet där man inte duttar på tangent efter tangent, utan bara glider över bokstäverna med fingret och den bana man ritar sedan jämförs mot en inbyggd ordlista. Flera språk kan vara aktiva på en gång, så det är lätt att växla mellan dem. Och vill man återgå till det vanliga tangentbordet sveper man bara åt sidan. Så här lätt borde det alltid vara att byta inmatningssystem! Vi har sett versioner av Swype, där ordförslagen dyker upp i en ruta mitt på skärmen, men nu visas de i en vågrät list ovanför tangentbordet, vilket är mycket bättre, eftersom det inte skymmer det man håller på att skriva och dessutom går det snabbare att välja rätt ord när man inte behöver föra fingret så lång väg. Däremot ligger bokstaven ä fortfarande helt fel, i nedersta raden.

Blixt finns, som synes fungerar den bra, men ljuset sprids inte speciellt långt.

Kameran är riktigt bra för att vara en mobilkamera. Den har kontinuerlig autofokus (den skärper alltså automatiskt), men har också pekfokus ifall man vill fokusera på en viss del av bilden, men ljuset halvdåligt och/eller man vill fota på nära håll kan det ta rätt lång tid innan den hittar fokus. Standardinställningen för fotografier är dimensionerna 16:9, men det går att ändra till 4:3 eller 3:2, ifall man tycker att formatet är onödigt utdraget. Alla inställningar är samlade i en överskådlig meny: scener, blixtläge, vitbalans, exponeringskompensation, färgfilter, ISO, bildförhållande, upplösning, ansiktsigenkänning och inställningar för geotaggning. Foton kan elegant delas till sociala nätverk, som e-post och MMS eller överföras med bluetooth och NFC (trådlös överföring på kort avstånd mellan kompatibla enheter). Alla användarkonton hanteras snyggt i en och samma app, där man kan ange användarnamn och lösenord för e-post (Exchange, Google, annan typ av konto) Skype, Facebook, Twitter, Flickr, Picasa, YouTube, SIP, CalDAV och sitt Nokiakonto. På tal om delning och konton kan nämnas att Googles kalender kan importeras till N9, bara man anger google.com som sin s.k. CalDav-server. För att importera kontakter från Google måste man däremot trixa lite och gå via Microsoft Exchange.

Det spartanska utseendet är genomgående – eller borde man kalla det funktionalistiskt?

Musikspelaren är enkel och låter bra, vilket väl är vad man kan begära. På låsskärmen finns snabbkontroller för spelaren och om man vill är det mycket lätt att ange vilken låt som helst som ringsignal.

Lite Symbiannostalgi

I regel flyter allt på precis som det ska, snabbt och smidigt, också om man har många appar öppna. Under testperioden segade mobilen ihop helt bara en gång, men då hade vi väldigt många öppna appar och hade inte stängt av mobilen på länge (mobiler är precis som datorer: de gillar att startas om ibland). Vi hittade ett par underligheter i hanteringen, som att det är svårt att få mobilen att förstå att man vill byta från WiFi till mobildata ifall det finns ett WiFi-nät tillgängligt, och att ett klick på en notifikation om ett felaktigt lösenord inte tar en till kontoinställningarna så att man kan korrigera lösenordet, utan notifikationen bara försvinner (faktum är att vi inte hittade något ställe alls att byta lösenord, så till sist måste vi radera kontot och installera det på nytt). När man vill ansluta till ett nytt WiFi-nät får man de kryptiska alternativen ”Använd knappmetod, Använd PIN-metod, Hoppa över snabbinstallation” – det är det sista alternativet man ska välja för att kunna ange ett lösenord till sitt vanliga WiFi-nät… Här känner vi en fläkt av gammal, ingenjörsmössig Symbiannostalgi! Och så ett tips: om man vill sätta mobilen i flygplansläge lönar det sig att först stänga av alla appar som kräver nätanslutning, för annars blir man galen på att det hela tiden poppar upp en ruta som undrar om man vill slå på WiFi.

I motsats till Androidmobiler är utseendet ganska låst. Bakgrunden är genomgående svart med tydlig, vit text och det går inte att ändra. Det man kan påverka är bakgrundsbilden på låsskärmen och så kan man ändra ordningen på de lite glatt naivistiska ikonerna på programskärmen (och det är bra, för här landar också webbläsarbokmärken, så det kan krävas lite ordnande för att programskärmen inte ska bli oöverskådlig). Widgetar finns inte, annat än en liten väderwidget i på Händelseskärmen. Och så finns det en praktisk funktion för den verkligen multitaskar mycket: med en nypgest kan man ändra vyn över öppna appar från att visa 2x2 appar i taget till att visa dem 3x3.

Appbutik? Jodå! Ibland hostar den till, men i regel fungerar allt smidigt.
Utbudet av appar är ju tyvärr inte så stort. 

På tal om appar, ja: telefonen är välutrustad med standardappar redan från början och det är ju bra. För nackdelen med Nokias MeeGo-mobil är ju den att det livsviktiga ekosystemet av apputvecklare och appar saknas. Den Linuxkunniga kan installera och modifiera grejs från alternativa källor, men vanliga användare som vill använda Nokias inbyggda appbutik hittar kanske ett tusental appar (siffran är en grov uppskattning utifrån det faktum att det på det fristående forumet My-MeeGo.com just nu finns ca 700 appar för N9). Mobilen är förstås kompetent i sig, men den som flyttar över från ett annat mobilsystem kan uppleva att många av favoritapparna saknas (dem som finns kan man botanisera bland här: http://store.ovi.com/). Bland de färdiginstallerade finns dock en som rent konkret är värd stora pengar: Nokias egen navigationslösning. Att kunna ladda ner gratis kartor är en stor fördel, på andra mobiler måste man antingen köpa ett navigationsprogram (t.ex. kostar Navigons Europanavigator för Android 60 euro) eller nöja sig med Google maps, vilket lätt ger en enormt stor mobildataräkning när man är utomlands. Som sig bör är Nokias Finlandskartor föredömligt tvåspråkiga, både i fråga om adressök och gatunamnen på kartorna.

Av de övriga apparna vill vi speciellt nämna WiFi Hotspot, som alltså gör att man kan dela med sig av mobilens mobildataanslutning via WiFi. Den görs av Joikusoft, vars motsvarande app JoikuSpot ju är en gammal bekant för Symbiananvändare. Elegant är att den hela tiden håller reda på hur mycket data man förbrukar, vilket är praktiskt för den som har tak för sin mobildatakonsumtion.

Humor och extravagans

Som vanligt är batteriet just ungefär lagom stort för att hålla för en dags riktigt aktiv användning. Men lite glesare användning klarar man sig med att ladda varannan dag. Laddaren är f.ö. gullig: en vit, rund sak som till det yttre ser ut som en gammal telefonkontakt, vilket tyder på att Nokias ingenjörer under utvecklingsarbetet har vågat sig på att använda lite humor också. Kul, för att inte säga extravagant, är också det faktum att man i t.ex. e-post och dokument kan välja mellan 45 olika fontvarianter! Med tanke på den övriga utrustningsnivån är det lite underligt att flash (t.ex. för inbäddade videor på webbsidor) inte fungerar, däremot är det inget problem med m.youtube.com. Övrigt som är värt att notera är att det är busenkelt att föra över filer till och från mobilen: bara att koppla in den i en dator och välja masslagring. Mobilen dyker upp som en extern hårdskiva och så drar man bara in filerna i rätt mappar (bilder, filmer, musik, etc.). Om man vill kan man också använda synkprogrammet Nokia Link som finns både för Windows och Mac OS.

Slutsatsen är att det här är en mobil som man verkligen kan gilla. Designen är elegant och den är välintegrerad med det innovativa operativsystemet. Hårdvaran är bra och operativsystemet är förvånansvärt moget med tanke på att det här är den första mobilen i sitt slag. Men eftersom Nokia nu satsar för fullt på sina Windows Phone-mobiler kommer det sannolikt inga uppföljare till den här och det skrämmer bort apputvecklarna, så utbudet av appar kommer aldrig att bli speciellt stort.

Men ingen är gladare än vi ifall det visar sig att vi har fel på den punkten.

Nokia N9
Specifikationer:
http://www.nokia.se/hitta-produkter/produkter/nokia-n9/specifikationer
(Länken http://korta.nu/NokiaN9 som angavs i Hbl leder till exakt samma ställe.)

Dessutom:
Meny- och skrivspråk (inkl. Swype): svenska, finska, engelska, norska, danska, tyska, nederländska, spanska, franska, italienska, portugisiska, rumänska, tjeckiska, polska, slovakiska, ryska, ukrainska, ungerska, turkiska, indonesiska, malajiska, kinesiska.

Medelpris enligt Hintaseuranta: Nokia N9 16 GB 582 €, 64 GB 681 €

Om du har hamnat här för att du har läst dagens Husis (3.12) så har du hamnat rätt: de längre versionerna av mobilrecensionerna kommer snart. För att vara exakt: Prylbloggsredaktionen börjar redigera ut dem nu.

Glöm inte att det också går att följa Prylbloggen via RSS: http://www.prylbloggen.fi/rss.xml och om du twittrar kan du följa oss på http://twitter.com/prylbloggen.